Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lagerlöf, E.—Lagerlöf, S.
597
V. Bromander i Personhist. Tidskr. 1920).
Om deras sonsons dotter Selma L. se nedan.
Syssling till henne var Erland L. (se nedan).
Den sistnämndes kusin Hans L. (f. 1880 20/3)
är en framstående affärsman i New York.
Han har 1922—30 till svenska postmuseet i
Stockholm donerat dyrbara samlingar av
svenska och utländska frimärken; se
Meddelanden från Postmuseum, 3 (1924), 7 (19261
och 8 (1928). — En gren av släkten L.
adlades 1756 med namnet von L.; den utdog på
manssidan 1825. B. H-d.
Lagerlöf, Erland, vitter författare,
översättare (1854—1913); se släktart. Blev fil. dr i
Lund 1892, var docent i teoretisk filosofi där
1892—97 och blev 1899 lektor i Västerås. L.
utgav »Om dialogen Sofisten» (akad. avh.
1892), »Dikter» (1895) samt förträffliga övers,
av »Theokritos’ Idyller» (1884), »Juvenalis’
Satirer» (1896), »Homeros’ Odyssée» (1908)
och »Homeros’ Iliad» (1912).
Lagerlöf, Petrus, skald,
universitetslärare (1648—99); se släktöversikten. Som
student i Uppsala tillhörde L. Urban Hjärnes
litterära kotteri och vann tidigt ryktbarhet
som latinsk poet och vältalare. Efter
kand.-examen 1675 följde han Lars Flemings son
på vidsträckta studieresor (1679—81), blev
vid hemkomsten bibliotekarie hos M. G. De
la Gardie, därefter 1682 logices, 1684 poeseos
och 1687 eloquentiae professor i Uppsala samt
1695 rikshistoriograf. — L:s mest kända, länge
uppskattade och efterbildade dikt, »Sång till
Elisandra», ger en provkarta på
barocklyrikens alla erotiska motiv och preciösa
omskrivningar men står före sin tid genom
harmonisk mjukhet i form och stämning. L:s
omfångsrika alstring av tillfällighetspoesi
erbjuder föga intresse. Märkligare äro hans
insatser i svensk metrik och i språkfrågor.
I sina prosodiska föreläsningar, »Introductio
brevis ad poesin suecanam», kritiserar han
Stiernhielms vers och förfäktar — efter Opitz’
mönster —, att prosaaccenten, ej de antika
positionslagarna, bör läggas till grund för
svensk vers. L. hyste förkärlek för
alex-andrinen och bidrog verksamt till dennas
fullständiga överhandtagande. I några
föreläsningar försökte sig L. som kritiker av
samtida poesi, och i en rad disputationer
granskade han svensk rättstavning. Som
rikshistoriograf arbetade L. på texten till
Dahl-berghs »Suecia antiqua et bodierna», varav
han medhann omkr. 100 foliosidor. Hans
verkligt betydande latinska »Orationes,
program-mata ac carmina varia» utgåvos 1780 av S.
Älf; hans svenska dikter återfinnas i P.
Hansellis »Samlade vitterhetsarbeten af
svenska författare», d. 4 (1859). Litt.: E. H. Lind,
»Värmlands nations historia» (1877); Lydia
Wahlström, »P. L:s kollegium i svensk
metrik» (i Samlaren 1900); O. Sylwan, »Den
svenska versen», I (1925). G. v. R.
Lagerlöf, Selma, författarinna (f. 1858
20/n); jfr släktöversikten. Växte upp på
hemgården Mårbacka, var sjuklig alltifrån den
tidiga barndomen och hängav sig ivrigt åt
läsning. 1881 kom hon till ett läroverk i
Stockholm och genomgick 1882—85 Högre
lärarinneseminariet. 1885—95 var hon lärarinna
vid läroverket för flickor i Landskrona och
flyttade 1897 till Falun. 1890 fick hon första
598
priset i tidningen Iduns romanpristävlan för
fem kapitel »Ur Gösta Berlings saga» och har
sedan 1895 ägnat sig uteslutande åt
författarskapet. Utom tävlan tilldelades henne 1904
Sv. akad:s stora guldmedalj. 1907 vart hon
fil. hedersdr i Uppsala, erhöll 1909 det
litterära Nobelpriset och invaldes 1914 som den
första kvinnan i Sv. akad. 1907 inköpte
hon Mårbacka, där hon sedan bosatte sig.
1895—96 företog hon en längre resa till
Italien och vistades 1899—1900 i Orienten,
särskilt Palestina.
Redan tidigt hade hon försökt sig som poet,
och 1886—88 ingingo några av hennes dikter,
mest sonetter, i Dagny. Då hon ville behandla
traditioner och berättelser från Värmland,
vilka hon hört under uppväxtåren, började
hon skriva en romanscykel i stil med »Fänrik
Ståls sägner» och övergick sedan till den
dramatiska formen. Den samtida realistiska
prosan kunde hon ej bruka. Först efter fleråriga
försök beslöt hon sig för en cykel av
självständiga prosaskildringar, givna i en
romantisk stil, vilken, som Georg Brändes först
framhöll, påverkats av Carlyle. »Gösta
Berlings saga» (2 bd, 1891) betecknade 1890-talets
genombrott på prosans område. Där
samman-bundos med genial fantasi fritt omgestaltade
sägner till ett omfattande epos från det forna
herrgårdslivet, och verket fängslade lika
mycket genom stoffets nyhet och rikedom som
genom berättarkonstens starka originalitet.
Det är en entusiastisk dityramb över det
svenska lynnet, sådant det utvecklade sig hos
kultiverade men på samma gång ursprungliga
naturer i en särpräglad, avlägsen landsända
av Svealand i förra hälften av 1800-talet. Av
alla 1890-talets grundläggande arbeten hade
»Gösta Berlings saga» den starkaste
hem-bygdskaraktä ren.
Närmast följde berättelsesamlingen
»Osynliga länkar» (1894; 3:e uppl. 1904 och följ,
med delvis alldeles nytt innehåll), vilken
liksom »Drottningar i Kungahälla» (1899)
inrymde mycket skiftande ting, fornnordiska,
moderna, legendariska och andra motiv. Den
figurrika romanen »Antikrists mirakler»
(1897), där författarinnan visade samma
sällsynta konstruktiva fantasikraft som i »Gösta
Berlings saga» och som har samma episka
resning, hämtade skådeplats och gestalter
från Sicilien. Händelserna berättades under
den stora syntesen av strid mellan den
socialistiska rörelsen, vilken i likhet med
Antikrists rike endast är av denna världen, och
det kristna fromhetslivet. Samtidigt utkom
»En herrgårdssägen», en suggestiv
mirakelhistoria med djup psykologisk innebörd. Ett
tredje stort epos var »Jerusalem» (i 2 dir,
»I Dalarne», 1901, och »I det heliga landet»,
1902; en avsevärd omarbetning skedde 1909).
Det är jämte »Gösta Berlings saga»
författarinnans betydelsefullaste verk. Med
utgångspunkt i »Larssoniternas» utvandring
från Nås i Dalarna till Jerusalem gav hon
där en besjälad tolkning av svensk allmoge.
Mot det blinda och fanatiska svärmeriet hos
sektanhängarna ställde hon hemkänslan, det
medvetna och obrytliga sammanhanget med
fosterjorden hos dem, för vilka fädernebygden
med sina traditioner är den enda ort, där
levnadslycka finns, där deras arbete skall
ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
