Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lagsaga - Lagsagoman - Lagskipning - Lagspråk - Lagstadd - Lagstiftande församling - Lagstiftande kåren - Lagstiftning - Lagstil - Lagstånden - Lagsökning - Lagtima
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
617
Lagsagoman—Lagtima
618
härads, Ölands (egen lagman åtm. från
1280-talet men sannolikt ej egen lag), Upplands
(från 1296), Västmanlands, Södermanlands samt
Närkes. Gotland hade ej någon lagman men
egen lag och rättskipning, Dalarna räknades
till Västmanlands 1. men hade egen lag, och
Hälsingland jämte det övriga Norrland
räknades till Upplands 1., ehuru med egen lag,
Hälsingelagen. Genom landslagens antagande
upphörde 1. att ha särskilda lagar. Då de
norrländska landskapen 1611 under namn av
Väs-ternorrlands 1. skildes från Upplands, ökades
de svenska l:s antal till tio, och så angavs
det även i 1634 års R. F. Sedermera
till-kommo fyra nya lagmansdömen för de
erövrade provinserna, näml. Gotlands, Skånes och
Blekinges (från 1683) samt Hallands och
Bohusläns (där fanns egen lagman redan under
norska tiden). Jämtland och Härjedalen
införlivades däremot 1645 med Västernorrlands
1. Sedermera ökades l:s antal, i det att från
Västernorrlands 1. avsöndrades de nordligaste
landsdelarna fr. o. m. Ångermanland under
namn av Västerbottens 1. Dalarna blev ett
särskilt lagmansdöme; öster- och
Västergötland delades vartdera på två 1. Karl XIT
påbjöd 1718, att de dittillsvarande 1. skulle
uppdelas i ett flertal mindre (i Sverige och
Finland tills. 55), men 1719 återställdes den
förra indelningen, och under frihetstiden voro
1. sålunda aderton. Vid 1700-talets slut hade
antalet minskats till sexton och vid tiden
för lagmansinstitutionens avskaffande (1849)
genom nya sammanslagningar till elva. —
Finland, som urspr. utgjorde en L, delades
1435 i två. En tredje, den karelska, tillkom
i början av 1600-talet. 1776 ökades här l:s
antal från tre till fem; de voro senare först
sju och därefter sex, tills de avskaffades
1868. K.H. B. (K. G. Wn.)
Lagsagoman, dets. som lagman (se d. o.).
Lagskipning, se Rättskipning.
Lagspråk, se Rättsspråk.
Lagstadd i sin husbondes tjänst sades (före
1926) tjänare (tjänstehjon) vara, som tagit
städsel och därmed ingått tjänstehjonsavtal
enl. legostadgan. (C. G. Bj.)
Lagstiftande församling som benämning på
folkrepresentationen förekom f. ggn i
Frankrike 1791; se Frankrike, sp. 993.
Lagstiftande kåren (fr. le corps législatif),
namn på en del av franska
folkrepresentationen i 1799 och 1852 års författningar; se
Frankrike, sp. 995 och 999. ।
Lagstiftning, se Lag 2.
Lagstil, se Rättsspråk.
Lagstånden sades (i äldre svenskt lagspråk)
en fastighet (el. rättare åtkomsten till en
fastighet) vara, dels då denna efter
föryttring erbjudits (medelst uppbud el. enskilt
h e m b u d) förre ägarens fränder till inlösen,
utan att dessa under »lagaståndstiden»
begagnat sin lösningsrätt (b ö r d s r ä 11), dels ock
då fastigheten pantsatts el. utmätts för skuld
och sedermera, efter det att borgenären låtit
(genom uppbud) erbjuda fastigheten till
inlösande, ägaren icke löst den under utsatt
tid. Sedan åtkomsten blivit L, utfärdades
fastebrev (se d. o.). I Sverige
avskaffades denna ordning 1875 (se Lagfart); i
Finland gäller den fortfarande. C. G. Bj.
Lagsökning. Vissa borgenärer kunna enl.
stadgandena i kap. 2 utsökningslagen av 10
aug. 1877, genom ett skyndsammare och
enklare förfarande än en vanlig rättegång, skaffa
sig ett utslag av exekutiv myndighet, genom
vilket gäldenären förpliktas att betala. Detta
förfarande benämnes lagsökning. L. må
användas endast i fråga om fordran, som är
till betalning förfallen och grundar sig på
skuldebrev el. annat skriftligt fordringsbevis;
i fråga om fordran, som grundar sig på växel
el. check, kommer detta förfarande icke till
användning. L. anhängiggöres hos
överexeku-tor (se d. o.) i den ort, där gäldenären har sitt
bo och hemvist el. någon tid uppehåller sig.
Är fordringsanspråket grundat på ett i fast
egendom intecknat skuldebrev och vill
borgenären för betalningen hålla sig allenast till
egendomen, skall han lagsöka ägaren hos
överexekutor i den ort, där egendomen ligger;
är fordran intecknad i fartyg och vill
borgenären hålla sig allenast till fartyget, har han
att söka ägaren vid dennes personliga
lag-sökningsforum. L. göres skriftligen, och vid
ansökningen skall bestyrkt avskrift av
borgenärens fordringsbevis fogas. Upptar
överexekutor ansökningen, skola
lagsöknings-handlingarna genom sökandens försorg
delgivas gäldenären, som har att skriftligen
svara. Om svaret därtill föranleder, äger
överexekutor låta borgenären, innan målet
avgöres, få bemöta svaret med påminnelser;
eljest må ej flera skrifter än en å vardera
sidan växlas. Hos överexekutor i stad kan i
st. f. nu nämnda skriftväxling förekomma ett
muntligt förfarande. För de fall, när gälde
nären nekar sin hand oeh förskrivning eller
gör invändning om tvång el. förledande,
finnas särskilda stadganden. Gör gäldenären
annan invändning mot kravet, får lian endast
begagna skriftliga bevis för dess styrkande;
visar han skäl för invändningen, skall målet
förvisas såsom tvistigt till domstol. Eljest
ålägges gäldenären betalningsskyldighet vid
äventyr av utmätning, Har borgenären
utsökt betalning ur fast egendom, som är för
hans fordran intecknad, och bifalles hans
talan, fastställer överexekutor fordringen till
betalning ur den intecknade egendomen och
förordnar tillika, att egendomen må utan
föregående utmätning säljas i den ordning,
som om utmätt fast egendom stadgas.
Bifalles borgenärs talan av överexekutor, äger
gäldenären, såframt han ej hos överexekutor
erkänt skulden, rätt att efter stämning å
borgenären vid domstol söka återvinning
inom sex månader efter det att
lagsöknings-målet genom laga kraft ägande beslut
avgjordes. överexekutors utslag kan överklagas
genom besvär till hovrätt; dock må ej
gälde-när söka ändring i utslag, varigenom mål
blivit som tvistigt förvisat till domstol.
Hovrättens utslag i lagsökningsmål må ej
överklagas hos konungen. Jfr E. Trygger,
»Lagsökning för gäld» (inbjudningsskrift till juris
doktorspromotion i Uppsala 6 sept. 1893)
samt »Kommentar till utsökningslagen» (2:a
uppl. 1916). (T. E.)
Lagtima, på lagbestämda tider
återkommande, särskilt om den årl. på i grundlag
utsatt dag, 10 jan. (el., om helgdag då inträffar,
dagen därefter), utan särskild kallelse
sammanträdande riksdagen. Jfr Riksdag och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
