Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lampa - Lampa, Sven (entomolog) - Lampa, Sven (folklivsforskare) - Lampedusa - Lampertico, Fedele - Lampett - Lamprecht, Karl - Lamprick - Lampris - Lamprofyr - Lamprotornis - Lampsakos - Lamsdorff, Vladimir Nikolajevitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
651
Lampa, S.—Lamsdorff
652
Flatbrännare till fotogenlampa.
Rundbrännare
till
fotogenlampa.
ten och senare hälften av 1700-talet
uppfun-nos åtskilliga förbättringar i brännarens
anordning; den försågs med lampglas, som
reglerade draget för
förbränningen och gjorde lågan stadig,
varjämte veken utformades till
en platt el. rörformigt anbragt
i vävnad, vars höjdläge kunde
modereras med en ställskruv.
Rundbrännaren uppfanns av
Argand 1786, och den därmed
försedda »astrallampan», som hade
en ringformig oljebehållare runt
omkring brännaren samt ett
bakhjul för vekens inställning,
konstruerades 1804. För att
reglera den feta oljans tillförsel
uppfunnos åtskilliga mekaniska
anordningar. Dessa blevo dock
överflödiga, då mineraloljorna
(fotogen) under senare hälften
av 1800-talet intogo de feta oljornas plats.
Fotogen uppsuges med sådan lätthet av veken,
att några extra mekaniska hjälpmedel på
brännaren icke längre erfordras för
oljetill-förseln. Bilderna visa två vanliga typer av
vekbrännare för fotogen. I nutiden finnas
även oljebrännare utan veke, anordnade enl.
förgasarprincipen, d. v. s. lysoljan
förflyktigas först och brinner sedan i gasform (jfr
B 1 å s 1 a m p a och F o t o g e n k ö k). G. H-r.
Lampa, Sven, entomolog (1839—1914). Var
först jordbrukare men ägnade sig sedan åt
praktisk entomologi, var först
Lantbruks-akad:s entomolog, 1897—1907 föreståndare för
Statens entomologiska anstalt och 1907—09
för entomologiska avd. av Centralanstalten för
jordbruksförsök. Ilan redigerade 1891—1901
Entomologisk Tidskrift och »Uppsatser i
praktisk entomologi» (1891—1909). E-k N-d.
Lampa, Sven, folklivsforskare (1870 29/s),
fil. dr 1903 i Uppsala, docent där 1909,
tjänstledig 1914 ff. på grund av sjukdom. L. var
1903—14 sekr. i ortnamnskommittén och
redigerade de 1906—14 utg. delarna av
»Ortnamnen i Älvsborgs län». L. är en av
folk-livsforskningens föregångare (»Fåleberg», i
Sv. Landsmålen 1901, »Bjärke härad», ibid.
1908, m. m.).
Lampedusa [-do’sa], Italiens sydligaste ö,
s. v. om Malta; 20,2 kvkm. L. är den största
bland Pelagiska öarna och hör till it. prov.
Girgenti; i kommunen L. e Linosa 2.624 inv.
(1921). ön är bergig. Odling av sydfrukter.
LampeTtico, F e d e 1 e, italiensk
nationalekonom (1833—1906). Blev 1855 jur. dr i
Pa-dova, deltog i upprorsrörelser mot det
österrikiska väldet, dömdes för högförräderi men
flydde. 1866 blev L. medl. av
deputeradekammaren och 1873 senator. Hans förnämsta
arbete, »Economia dei popoli e degli stati» (5
bd, 1874—84), ställde den klassiska skolans
positiva lärosatser i belysning av den senaste
tyska kritiken. It. monogr. av S. Rumor (1907).
Lampe’tt, ljushållare el. ljusarm för ett el.
flera ljus (el. lampor), vilken utgår från en
rund el. polygon bricka, avsedd att fästas vid
en vägg.
La’mprecht, Karl, tysk hävdatecknare
(1856—1915), prof, i historia 1890 i Marburg
och 1891 i Leipzig. L. ledde från 1894
utgivningen av det lleeren-Ukertska samlingsverket
»Geschichte der
euro-päischen Staaten», av
L. 1901 förändrat till
en »Allgemeine
Staa-tengeschichte». L:s
huvudarbete som
historiker var den brett
lagda »Deutsche
Geschichte» (12 bd, 1891—
1909; flera dir i nya
uppl.) med dess
fortsättning, »Deutsche
Geschichte der
jüng-sten Vergangenheit
und Gegenwart» (2
bd, 1912—13). Han har i dessa arbeten sökt
med den politiska historien förknippa den
s. k. kulturhistoriens olika grenar, särskilt
de ekonomiska och »socialpsykiska»
elementen i utvecklingen, och sammanfatta alla
dessa kulturelement under vissa, för en hel
kulturperiod karakteristiska begrepp
(symbolism, typism, konventionalism, individualism,
subjektivism), som han anser vara alster av
en lagbunden, hos varje mänskligt samhälle
likartad utveckling. L. har i en mängd
polemiska skrifter fördömt nästan all tidigare
historieskrivning såsom individualistisk,
teleo-logisk och huvudsaki. »konstnärligt
framställande» och framhållit sin metod som den enda
strängt vetenskapliga. L:s idéer framkallade
på 1890-talet en synnerligen livlig
metodo-logisk polemik huvudsaki. bland tyska
forskare, vilka därvid kritiserade L:s egna
arbeten för vårdslöshet i detaljer. Genom sitt
starka betonande av andra kulturelement än
de politiska gav L. värdefulla impulser åt och
vidgade området för historieforskningen. Om
den »Lamprechtska striden» se N. Edén i
Hist. Tidskr. 1896 och 1900. V. S-g. (G. J-n.)
Lamprick, zool., se Nejonögon.
La’mpiis, zool., se Glansfisken.
Lamprofyr, sammanfattande benämning för
sådana i friskt tillstånd mörkgrå till svarta
gångbergarter (se Bergart), som äro rikare
på mörka (järn- och magnesiarika) mineral
än de djupbergarter, ur vilkas magmor 1.
differentierats (se Magma). N. Zn.
Lamproto’rnis, zool., se S t a r a r.
La’mpsakos, forngrekisk stad i Mysien,
Mindre Asien, vid Hellesponten, anlades av
joner från Fokaia och Miletos; säte för
Pria-pos’ (se d. o.) kult. Det nuv. Lapsaki har
omkr. 2,000 inv. J. F. N.*
La’msdorff, VladimirNikolajevitj,
greve, rysk diplomat (1845—1907). Tillhörde
en på 1400-talet till Kurland inflyttad
westfalisk adelsätt, som 1817 upphöjdes i ryskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
