Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lancaster, ätt - Lancaster, sir James - Lancaster, Joseph - Lancasterska undervisningsmetoden - Lancastersundet - Lancelot från sjön - Lancera - Lancet, The - Lan-chou - Lanciani, Rodolfo Amadeo - Lancken, Ernst Ferdinand von der - Lancret, Nicolas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
655
Lancaster, J.—Lancret
656
1351 hertig och pfalzgreve (count palatine) av
L. (se vidare Henrik, sp. 862). Han
efterlämnade ingen son; hans andra dotter,
B 1 a n c h e, blev 1359 g. m. John of
G ann t (se ovan; 1340—99), som 1362
utnämndes till hertig av L. John medföljde
1367 sin äldste bror, Svarte prinsen (se E
d-v a r d, sp. 326), på dennes expedition till
Spanien och hade betydande del i Peter den
grymmes återuppsättande på Kastiliens tron.
Återkommen till England 1374, blev han
under konungens och Svarte prinsens sjukdom
det kungl. partiets huvudman. Under Rikard
II:s regering var John impopulär: hans palats
Savoy i London nedbrändes 1381 under
bonderevolten (jfr England, sp. 854); 1386 gjorde
han ett misslyckat försök att erövra
Kasti-lien. Hans son Henrik Bolingbroke
valdes 1399 till Englands konung (Henrik IV)
och lät sedan parlamentet besluta, att
hertig-dömet L. skulle som en från kronans land
avskild besittning evärdligen tillhöra honom
och hans efterkommande. Om Henrik IV,
sonen Henrik (V) och sonsonen Henrik
(VI) se Henrik, sp. 858—859; jfr även
England, sp. 854—855. Om Henrik IV:s
son Johan av L., sedan 1414 hertig av
Bed-ford, se B e d f o r d, om sonen Humphrey se
Gloucester. Henrik VI:s son Edvard,
den siste manlige ättlingen av huset L., kom
efter slaget vid Tewkesbury 1471 i händerna
på Edvard IV och lär ha dräpts natten efter
slaget. Efter »rosornas krig» (se England,
sp. 855) blev Lancaster ett hertigdöme för
tronens innehavare. Ännu stå årsinkomsterna
till regeringens direkta förfogande, och i
ministären sitter en kansler för Lancaster, nu
dock med endast nominella åligganden. Litt.:
Se art., till vilka ovan hänvisats. Om John
of Gaunt se biogr. av S. Armytage-Smith
(1904). Å. S-n.
Lancaster [lä’nkostø], sir James, engelsk
sjöfarare (d. 1618). Deltog 1588 under Drake
i striderna mot spanska armadan, företog
1591—94 den första engelska färden till
Ost-indien, 1594—95 en plundringsexpedition till
Brasilien, varvid Pernambuco intogs, och
ledde 1601—03 Ostindiska kompaniets första
expedition bl. a. till Sundaöarna. Som en av
direktörerna i kompaniet utsände han bl. a.
Hudson för att söka nordvästpassagen.
Lan-castersundet uppkallades 1616 av Baffin efter
L. Litt.: Sir C. Markham, »Voyages of sir
James L.» (1877). O. Sjn.
Lancaster [lä’nkøsto], J o s e p h, engelsk
pedagog (1778—1838). Öppnade 1798 i en av
Londons fattigaste förstäder en skola, där
han lät de äldre och kunnigare lärjungarna
som »monitorer»
biträda vid
undervisningen, en metod, som
redan förut försökts
av Andrew Bell (se d.
o.). L:s verksamhet
uppmärksammades
livligt, och han fick så
rikliga bidrag, att han
1801 kunde förvandla
sin skola till en
friskola för omkr. 1,000
gossar samt upprätta
en av hans två systrar
ledd skola för över 200 flickor. 1805—11
inrättades 95 Lancasterskolor med omkr.
30,000 barn.
L., som 1801 blivit kväkare, ville ge
lärjungarna kristlig fostran utan att bilda dem
för någon särskild kyrka el. sekt. Härigenom
misstänkt hos ledande högkyrkomän, som då
i stället gynnade Bell, måste han snart lämna
hela sin verksamhet. 1818 utvandrade han till
Amerika och dog i New York. L:s förnämsta
skrifter äro »Improvements in education»
(1803; omarb. 1810 under titeln »The british
system of education») samt »An epitome of
the chief events and transactions of my own
life» (1833). D. Salmon har utgivit
»Lan-caster’s writings» (3 bd, 1912). Biogr. av D.
Salmon (1904). Om hans undervisningsmetod,
som under 1800-talets förra hälft hade
vidsträckt utbredning i olika länder, se
Växelundervisning. R. N-n.*
Lancasterska undervisningsmetoden,
Lan-easterskolor, se Lancaster, J., och
Växelundervisning.
Lancastersundet [lä’ijkostø-], mellan
Baffinviken och Barrowsundet, skiljer den arktiska
ön North Devon från Baffinsland; se kartan
vid Kanada. Upptäcktes 1616 av Baffin.
Lancelot från s j ö n, fr. Lancelot du lac
[läslå’ dy la’k] (av fnfr. 1’ancelot, barnet),
medeltida sagohjälte, tillhörande »riddarna
av runda bordet» (jfr Artursagan och
Bretonska romaner). Den förnämste
bearbetaren av L:s sägenhistoria var Chrestien
de Troyes (»Lancelot», omkr. 1164).
Lancèra, se Lansera.
Lancet, The [öo lä’nsit], eng. medicinsk
veckotidskrift, grundad 1823 av Th. Wakley.
Lan-chou [-tfåo], huvudstad i kin. prov.
Kan-su, vid Huang-ho och kin. muren; omkr.
500,000 inv. (1923). Medelpunkt i ett
sten-kolsdistrikt; omfattande handel, som dock
föga berörts av främmande inflytande.
Lanciani [lantfa’ni], Rodolfo Amadeo,
italiensk arkeolog (1846—1929). Blev 1872
sekr. i arkeologiska kommissionen i Rom,
utsågs 1877 att leda de arkeologiska
utgrävningarna i Rom och var 1878—1927 prof, i
antik topografi vid Roms univ. Staden Roms
fornsaksmuseum är till stor del hans verk.
Bland L:s många arbeten märkas »Ancient
Rome in the light of recent discoveries»
(1888), det stora verket »Forma urbis Romæ»,
i 46 blad i skalan 1 : 1,000 (1893—1901), »The
ruins and excavations of ancient Rome» (1897)
och »Storia degli scavi di Roma» (1902—12),
om äldre romerska utgrävningar. L. var
senator och tog framträdande del i Roms
kommunala liv. J. C.*
Lancken, Ernst Ferdinand von der,
militär (1841—1902). Blev 1866
generalstabsofficer, 1890 överste i Generalstaben, var 1892
—95 t. f. chef för denna, blev generalmajor
i armén 1894 och avgick ur aktiv tjänst 1895.
L. var en synnerligen framstående officer och
gjorde sig mycket gällande som lärare vid
Krigshögskolan, i sitt skriftställarskap och
vid avgivande av sina förslag som t. f.
gene-ralstabschef. M. B-dt.
Lancret [läkrä’], N i c o 1 a s, fransk målare
(1690—1743). Bländad av Watteaus konst,
började L. tidigt arbeta i dennes maner med
en så bestickande skicklighet, att två av hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
