Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
671
Landshövdingeinstruktioner—Landskapslagar
672
Gatubild från Landshut med S:t Martinskirche.
uppgifter närmare fastställda. Styrelsen av
ett län är nu anförtrodd åt 1. Se Län
s-styrelse. I Finland kallades länens
styresmän landshövdingar till 1837, då
benämningen guvernör togs i bruk. 1918 återtogs
den gamla benämningen. Ldht;O. Brn.
Landshövdingeinstruktioner kallas
förordningar, som angiva länsstyrelsernas
verksamhet. Sådana ha utfärdats 1635, 1687, 1723,
1734, 1855 och 1918, ändrad 1925 och 1927. Se
Länsstyrelse.
Landshövdingeämbete, se Länsstyrelse.
Landskamp, se Federationsmateh.
Landskamrerare, se Landsskrivare
och Länsstyrelse.
Landskansli, den avd. av en länsstyrelse
(se d. o.), för vilken landssekreteraren är chef.
Landskanslist, se Länsstyrelse.
Landskap. 1. Ett av vissa naturliga
gränser och en viss etnografisk el. historisk
samhörighet bestämt större område i ett rike.
De svenska l:s ursprung kan ledas tillbaka
till den germanska urtiden, då hos våra
förfäder liksom i allm. hos germaner fanns en
mångfald små fristående samhällen, vilka
kallades f o 1 k 1 a n d el. blott land (därav
landskap). Varje folkland hade sin egen lag (se
Landskapslagar). Lagstiftningsrätten
utövades på »landets» ting (1 andskap
s-tinget) under ledning av en lagman (se
d. o.). Detta ting var även »landets» högsta
dömande myndighet. För att ny konung
skulle bli erkänd i de särskilda »landen»,
måste han på sin eriksgata (se d. o.) mottaga
dessas hyllning och svärja att hålla deras
lagar. I samma mån den av konungadömet
representerade riksenheten utvecklades,
försvagades »landens» självständighet. Den enda
officiella betydelse »landen» bevarade in i nya
tiden blev den att vara lagmännens
jurisdik-tionsområden — lagsagor (se L a gsaga). De
gamla svenska landen-landskapen återfinnas
i allm. i nuv. svenska 1. Vissa
påpekanden må dock göras. Småland utgjordes
urspr. av de »små landen» Ydre, Kind, Tveta
m. fl. s. om Östergötland och har först i
senare tid kommit att inbegripa utom ett
flertal av dessa »småland» även de gamla
Värend, N j u dun g och Fin (n) v ede n.
Landskapet Uppland har uppstått ur tre
folkland: Tiunda-, Attunda- och F j ä
d-r u n d a 1 a n d, som 1296 förenades till en
lagsaga (se Folklanden). Det svenska
Norrland utgjorde urspr. ett biland till
Uppland med egen lag. Hälsingelagen, men
genom odling uppstodo i de stora vildmarkerna
avskilda bygder: Gästrikland,
Hälsingland, Medelpad,
Ångermanland och Väster- (N o r r-) b o 11 e n,
vartill senare kommo Lappmarkerna.
Jämtland, Härjedalen och
Bohuslän hade utgjort norska land, Skåne, H a,
1-1 a n d och tidigt även Blekinge hörde
länge under Danmark. »Landen» lades även i
huvudsak till grund för den kyrkliga
stifts-indelningen i Sverige. S. T-g,
2. Landskap brukas som geogr.
fackterm i olika bemärkelser, oftast i betydelsen
naturligt 1. el. ge.ografisk region,
d. v. s. en del av jordytan, som med hänsyn
till sin natur- och i vissa fall
kulturgeografiska sammansättning bildar en regional
helhet och har naturliga gränser (t. ex.
Bergslagen, Mälarslätten, Finska sjöplatån). För
l:s karakteriserande har J. G. Granö
utvecklat landskapsformler (i »Atlas över
Finland», 1925). Litt.: S. Passarge, »Die
Grundlagen der Landschaftskunde», I—III
(1919—20); E. Banse, »Landschaft und Seele»
(1928); uppsats av J. G. Granö i Sv. Geogr.
Årsbok 1927. G. R-ll.
3. Se N a t i o n 2.
Landskapsarkiv kallas i Finland de
arkivdepåer, till vilkas upprättande i olika delar
av landet man skridit för bevarande av
lokala myndigheters arkivalier. Den första av
dessa depåer, landskapsarkivet i Tavastehus,
är f. n. (1930) under organisation. O. Brn.
Landskapslagar.’ Inom det svenska riket
utgjorde vid den historiska tidens början de
olika »landen» i flera avseenden
självständiga enheter. De större av dessa »land», som
bilda grundvalen till senare tiders landskap
(se d. o. 1), hade sina egna lagar, sedermera
kallade landskapslagar.
Landets rätt danades av folket, växte fram
ur dess sedvänjor och hade sin tillvaro i dess
medvetande och känsla. Kännedomen om
rätten gick i arv bland folket, och under den
äldsta tidens enkla förhållanden synes man
ha betraktat hela menigheten såsom i
behövlig mån delaktig i denna kunskap. Längre
fram blev det svårare för varje
samhällsmedlem att känna denna rätt i alla dess
enskildheter. Behov uppstod av särskilt lagkunniga
män, som genom sina rättsutsagor kunde
lämna det på landstinget samlade folket
vägledning vid rättskipningen. Lagmannen
(se d. o.) framträder och föredrar muntligen
lagen på tinget. Denna hans »lagsaga» (se
d. o.) var normerande, om den godtogs av
tingsmenigheten som riktig. Lagmannens
lag-framsägning ligger till grund för vissa 1. och
ingår i dem, mer el. mindre ändrad. Bety-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
