Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
707
Langen—Langenskiöld
708
ningen (med I. P. E.
Hartmann) och stod
närmast
efterromanti-kerna med en viss
dragning åt
nyromantik. Hans operor
vun-no stort beaktande i
Skandinavien: »Tove»
(1878), »Spanske
studenter» (1883; Sthlm
1884), »Fru Jeanna»
(1891), »Vikingeblod»
(1900; Sthlm 1904). Av
orkesterverk märkas
sviterna »I Alhambra»
och »Weyerburg». Sin största popularitet fick
L. genom sina stämningsfulla romanser och
manskvartetter (däribland den ofta sjungna
»Kornmodsglansen»). Postumt utgavs en
samlad uppl. av hans pianostycken. T. N.
Langen, Albert, tysk förläggare (1869—
1909), g. m. en dotter till Björnstjerne
Björnson. Grundläde 1894 ett förlag i München,
varifrån han utgav den radikala och
anti-preussiska skämttidningen Simplicissimus
(1896 H.) samt vitterhet (mycken nordisk i
övers.) m. m.
Langenbeck, Bernhard Rudolf
Konrad von, tysk kirurg (1810—87), prof, i
Kiel 1842 och i Berlin 1848—82. L. var en
av 1800-talets mest betydande kirurger; hans
arbeten inom den konserverande och den
plastiska kirurgien höra till det mest
betydande, som den nyare kirurgien kan uppvisa.
Även inom krigskirurgien har L:s
verksamhet varit av stor betydelse. De flesta av hans
avh. äro publicerade i Archiv für Klinische
Chirurgie. R. T-dt.*
Langenberg [laTjonbärk], stad i preuss.
Rhenprovinsen, 18 km s. s. ö. om Essen; 9,272
inv. (1925). Tillverkning av sidenband m. m.
Rundradiosändarstation för Rhenlandet.
La’ngendijk [-^ondéik], P i e t e r, holländsk
författare (1683—1756), statshistoriograf i
Haarlem, skrev muntra och behagfulla
komedier (»Het wederzyds huwelyksbedrog», 1714,
omtr. 1899, m. fl.) och satirer. Monogr. av
C. H. P. Meijer (1891).
Langensalza [-za’ltsa], stad i preuss. prov.
Sachsen, vid Unstruts biå Salza, 30 km n. v.
om Erfurt; 11,952 inv. (1925). L. blev stad
1212. Rester av stadsmuren och många gamla
byggnader finnas. Textilfabriker. Garnison.
I närheten ruiner efter benediktinklostret
Homburg. — Vid L. måste 29 juni 1866 de
hannoverska trupperna efter en hård strid
med preussarna dagtinga. Monogr. av B. von
Diebitsch (1897).
Langenschwalbach
/väJbafejjBad Sch [-wal-bach, se Schwalbach.
Langenskiöld, svensk-finländska adliga och
friherrliga ätter. Majoren Lars Adam
Lang adlades 1772 Langenskjöld, och hans
sonson C. F. Th. L. (se nedan) blev 1860
finländsk frih. Langenskiöld. Om dennes son
frih. B. C. J. L. se nedan. Till en annan
ättgren hör Margareta Langenskjöld (f.
1889 ®/2), som tagit livlig del i den kristliga
studentrörelsen samt utgivit diktsamlingar
och levnadsteckningen »Paul Nicolay» (1921).
Langenskiöld, Bror Carl Johan, frih.,
bankman (1857—1925), son till C. F. Th. L.
Blev student 1874, fil.
mag. 1877, jur. kand.
1881 samt jur. dr och
docent i
nationalekonomi 1886, allt i
Helsingfors. L. blev 1890
verkst. dir. i Nordiska
aktiebanken för
handel och industri i
Viborg samt kallades
därifrån 1892 till
Sverige som chef för
Skandinaviska kredit
a.-b:s
Stockholmskontor; 1895 blev han
svensk medborgare. Han tog verksam del
i 1900 års kommitté ang. ändrade
bestämmelser om riksbankens sedelutgivningsrätt
och valdes, sedan dessa av riksdagen
godkänts, 1901 till bankofullmäktig. S. å. blev
han förste deputerad i riksbanken och
innehade till 1912 denna chefspost (1910—12 var
han därjämte bankofullmäktiges v. ordf.).
Som riksbankens chef vann L. allmänt
erkännande för varsamhet och skicklighet
under de övergångsår, då riksbanken
ombilda-des från ämbetsverk till ensam
sedelutgivande centralbank, och för sitt framgångsrika
ingripande till mildrande av verkningarna av
1907—08 års kris. L. var led. av den stora
försvarskommittén 1907—10 och av
kommittén för omläggning av statsverkets
kassaför-lagsfond. 1916—19 var han led. av Första
kammaren, tillhörde dessa år bankoutskottet
och var även led. av flera särskilda utskott,
bl. a. 1919 för lagförslag om arbetstidens
begränsning. Led. av Vet.-akad. 1912. L. var
frikostig mecenat för offentliga ändamål och
lämnade åren 1917 och 1918 Finland
handlingskraftigt stöd. V. S-g.
Langenskiöld, Carl Fabian Theodo r,
frih., finländsk ämbetsman (1810—63).
Började sin bana som språklärare och translator,
blev 1851 expeditionssekr. vid
statssekreta-riatet i Petersburg,
1853 guvernör
(landshövding), 1857 senator
och 1858 finanschef
efter L. G. von
Haart-man. Under L:s
ledning genomfördes flera
viktiga reformer.
Handelsförbindelserna med
Ryssland ordnades
genom tullförordningen
1859,
skogshushållningen reorganiserades, sågverksrörelsen
frigjordes, och
skrå
tvånget lättades. Främst genom L. fick
Finland 1860 eget mynt (mark och penni), och
han förberedde den av hans efterträdare J. V.
Snellman 1865 genomförda myntreformen,
varigenom penningväsendet fotades på
metallisk bas och skildes från beroendet av det
ryska. L:s deltagande i förberedelserna till
januariutskottet 1862 (se F i n 1 a n d, sp. 410),
som ingav konstitutionella farhågor,
frammanade en häftig opinionsstorm, vilken
definitivt bröt L:s undergrävda hälsa. På grund
av sin begåvning och initiativrikedom bör L.
räknas bland tidevarvets märkligaste
fin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
