Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Langenskiöld, Carl Fabian Theodor - Langer, František - Langesund - Langesundsfjorden - Langett - Langfeðgatal - Langfjellene - Langgaard, Rud Immanuel - Langhans, Carl Gotthard - Langhans, Paul - Langhoff, Carl Fredrik August - Langiewicz, Maryan - Langjökull - Langkofi - Langland, William - Langle de Cary - Langleik (Langeleik) - Langlet, Emil Viktor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
709
Langer—Langlet, E. V.
710
ländska statsmän. Hans son Gustaf Adolf
L. (f. 1852 ®/n) var senator och led. av
justi-tiedep. 1897—1900 och är ordf, i Kymmene
a.-b:s förvaltningsråd från 1915. H. E. P.
Langer [langar], Frantisek, tjeckisk
författare (f. 1882), läkare. Bland L:s arbeten
märkas »Zelezny vik» (Järnvargen; 1920),
bilder från L:s fångenskap i Sibirien under
världskriget, och Pragkomedien »Velbloud
uchem jehly» (Kamelen genom nålsögat; 1923).
I »Periferie» (1925; även uppf. i Göteborg),
ett skådespel med motiv från Prags sämre
kvarter, tillämpar L. den psykoanalytiska
skolans åsikter. C. T-t.
Langesund, stad (»ladested») i Telemark
fylke, Norge, vid inloppet till
Langesundsfjorden; 1,853 inv. (1929). God hamn och livlig
sjöfart; fisk- och trävaruexport. Invid L.
Slåttenes kustsanatorium och L. bad.
Langesundsfjorden, fjord på Norges s. ö.
kust, vid östgränsen av Telemark fylke.
Bifjordar: Langangsf jord, Eidangerfjord och
Frier, vari Skienselv utmynnar, öarna i L.
äro berömda för sin stora rikedom på
sällsynta mineral, vilka undersökts av W. C.
Brögger (»Die Mineralien der
Syenitpegma-titgänge der südnorwegischen Augit- und
Ne-phelinsyenite», 1890).
Lange’tt (fr. languette), eg. liten tunga,
udd. Därav langettbroderi, -styng,
-söm. — Langettèra, sy ut i uddar.
Langfedgatal, isl., »släktregister», namn på
en troligen från 1200-talet härstammande
genealogi, där de norska jarlarnas och de
svenska och danska konungarnas anor föras
upp till Oden och Adam eller Noak. Här
föreligger också samma uppgift om asarnas
härstamning från Troja som hos Snorre. Litt.: A.
Heusler, »Die gelehrte Urgeschichte im
alt-isländischen Schrifttum» (1908). E-k N-n.
Langfjellene, geogr. sammanfattningsnamn
på södra Norges fjällvärld t. o. m.
Jostedals-breen och Jotunfjällen i norr. Namnet
begagnas numera sällan.
La’nggaard [-går], Rud Immanuel, dansk
tonsättare (f. 1893). Var elev av bl. a. J.
Svendsen och E. Hornemann och debuterade
1904 som orgelspelare. L. har komponerat
symfonier, körverk, en mängd sånger,
kammarmusik och orgelstycken. Han förenar
teknisk säkerhet med fint sinne för själens
rörelser. P. E-t.
La’nghans, Carl Gotthard, tysk
arkitekt (1732—1808). Var först huvudsakligen
verksam i Breslau, fr. o. m. 1788 i Berlin, där
Brandenburger Tor blev hans mest ryktbara
verk (se Berlin, bild 20); detta arbete är
typiskt för L:s strävan att återuppliva en
sträng klassicism. Även sonen Carl
Ferdinand L. (1781—1869) var arkitekt, verksam
i Breslau, Wien, Leipzig och Berlin (Vilhelm
I:s palats); mest gjorde han sig känd som
teaterbyggare. G-g N.
La’nghans, Paul, tysk geograf och
kartograf (f. 1867), sedan 1889 anställd i Perthes
geogr. anstalt och sedan 1909 redaktör av
Petermanns Mitteilungen. Har utgivit många
atlasverk och kartor, de flesta i Petermanns
Mitteilungen. O. Sjn.
Langhoff, Carl Fredrik August,
frih., finländsk militär och ämbetsman (1856
—1929). Tjänstgjorde i finländska militären
bl. a. som överste och chef för
gardesbataljo-nen 1897—1900, blev generalmajor och chef
för Semenovska gardet 1900, brigadchef
1904 och
generallöjtnant 1906. S. å.
utsågs han till
minis-terstatssekr. för
Finland samt t. f.
kansler för Helsingfors
univ. Han bevakade,
så långt det var
möjligt, Finlands rätt i
Petersburg. Då
situationen blev ohållbar
efter häktningen av
ledamöterna, i Viborgs
hovrätt, avgick han
1913 med generals
rang. Blev frih. 1912. L. utgav
memoarverket »Sju år såsom Finlands representant
inför tronen» (3 bd, 1922—23). H. E. P.
Langie’wicz [-vitj], Ma ryan, polsk
revo-lutionsman (1827—87). Deltog 1860 i
Gari-baldis tåg till Sicilien och Neapel och trädde
1862 i förbindelse med revolutionskommittén
i Warschau. Jan. 1863 blev L. chef för en
kår i Sandomierz och vann flera framgångar
över ryssarna. 10 mars s. å. proklamerade
han sig som diktator men besegrades 17 och
18 mars, flydde till österrikiskt område och
satt till 1865 fången. Därefter var L. ett
par år bosatt i Schweiz och en tid i turkisk
tjänst. A-d J.*
Langjökull, se I s 1 a n d, sp. 771 och kartan.
Langkofl, it. Sasso Lungo, 3,178 m högt
berg i Rosengartenmassivet, Dolomitalperna
(se d. o.).
Langland [lähjland], William, engelsk
skald (omkr. 1332—omkr. 1400), psalmsångare
i London, författade en längre dikt i sex
sånger, »Visions of William concerning Piers
the plowman» (1362; utg. av W. W. Skeat
1867—85 för Early english text society;
samma uppl. upptar även »Richard the
re-deles», se, nedan; jfr Engelska
litteraturen, sp. 800), som utövade ett långvarigt
inflytande. L. anses även ha skrivit den
politiska »Richard the redeles». Monogr. av J.
Jusserand (1893).
Langle de Cary [lägl de kari’], F e
r-nand de, fransk general (1849—1927).
Deltog i 1870—71 års krig, blev 1906
divisionsgeneral och inträdde 1912 i högsta krigsrådet.
Vid världskrigets utbrott blev L. chef för
4:e armén, förlorade slaget vid Neufchåteau i
Belgien 22 aug. 1914, kämpade under
Marne-slaget i mitten av franska fronten och
därefter i Champagne. Dec. 1915 blev han chef
för mittarmégruppen. På grund av sin ålder
och motgångarna vid Verdun måste han mars
1916 avgå som armégruppschef. M. B-dt.
Langleik (Lange le i k), norskt
stränginstrument (två spel-, sex
ackompanjemangsträngar, alla av stål) av liggande cittrans
typ, motsv. 1600-talets svenska »långharpa»
och 1700-talets hummel (se d. o.). L. spelas
ännu i Valdres och Telemarken. Ett
motsvarande instrument har även spelats i Danmark.
— Litt.: E. Eggen, »Skalastudier» (1923); H.
Panum, »Langelegen som dansk
folkeinstru-ment» (1918). T. N.
Langlet [laiilè’], Emil Viktor, arkitekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
