Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Langboarder, Longobarder - Langreo - Langres - Langres’ högland - Langsdorffia - Langshan - Langside - Lang-son - Langspil - Langton, Stephen - Languard, Piz - Langue d’oc - Languedoc
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
713
Langobarder—Languedoc
714
Langoba’rder, Longoba’rder (lat.
lango-ba’rdi), sannolikt ett urspr. skandinaviskt
folk, bosatt vid nedre Elbe, när det på kejsar
Augustus’ tid först blev bekant i historien.
I början av 500-talet besegrade 1. i mellersta
Donaulandet de där bosatta herulerna (se
Heruler). I förbund med avarer (se d. o.)
störtade de därefter på 560-talet under sin
konung A 1 b o i n (se d. o.) gepidernas rike
(se Gepider). 568 bröto L, förda av
Al-boin, in i Italien, vars norra del inom kort
erövrades. Sedan Alboin 572 mördats, valde 1.
till sin konung K 1 e f. Denne fortsatte
erövringarna men mördades efter blott en kort
tids regering. Då skiftade de langobardiska
hertigarna makten sinsemellan.
Hertigdö-mena Benevento och Spoleto grundlädes.
Plundringståg på frankiskt område
framkallade ett förbund mellan frankerna och
bysan-tinerna, och trol. var det denna fara, som
förmådde 1. att 585 på tronen upphöja A
u-t a r i, Klefs son. Han försvarade med
framgång sitt rike mot frankernas och
bysanti-nernas förenade angrepp och gjorde nya
erövringar. Av följ, langobardiska konungar
märkas Ro tar i (reg. 636—652), som lät
uppteckna de langobardiska rättssedvänjorna
(Edictum Rotharis), och G r i m o a 1 d (reg.
662—671), under vilken 1. definitivt
över-gingo till den katolska kristendomen (förut
voro de hedningar eller arianer). Med L u i
t-brand (reg. 712—744) kom l:s storhetstid.
Han sökte målmedvetet erövra de
bysantinska besittningarna i övre Italien och bringa
till lydnad de så gott som oberoende
hertig-dömena Spoleto och Benevento. En av
Luit-brands efterträdare, A i s t u 1 f (reg. 749—
756), fråntog omsider bysantinerna Ravenna
och ryckte mot Rom. Påven kallade då den
frankiske konungen Pippin till hjälp, och
Aistulf tvangs att återlämna de erövrade
orterna. Efter Aistulfs död upphöjdes på
tronen De.siderius (reg. 756—774), som blev
l:s siste konung. För Langobardiska riket var
det en livsfråga att förvärva de
romerskbysantinska områdena, som lågo emellan de
langobardiska besittningarna i n. och s.
Italien. Desiderius’ försök i denna riktning
omintetgjordes dock av frankernas nye konung
Karl (den store), och denne erövrade 774
Langobardiska riket.
Vid bosättningen i Italien hade 1. en
rent germansk rättsordning. De
krigstjänstskyldiga männen voro med sina familjer
indelade i faror (ätter). Den germanska
tingsordningen torde länge ha bestått. Den
romerska befolkningen blev underkastad en
tyngande skattskyldighet till den
langobardiska överheten. Liksom hos andra
germanfolk, som kommo i beröring med ett
utvecklat storgodsväsen, utbildade sig även hos 1.
ett sådant, varigenom förmedlades
övergången till ett senare feodalt samhällsskick.
Konungens hird, gasindiu m, blev
småningom en samhällsklass av ledande betydelse
inom riket och fick stora delar av kronans
jord i förläning. En särskild roll inom riket
spelade hertigarna, styresmännen för de
olika mer eller mindre självständiga
provinserna. Särskilt var detta fallet med
innehavarna av de stora gränshertigdömena Friuli,
Trient, Spoleto och Benevento. De uppträdde
ofta nästan som oberoende furstar, och deras
stämplingar bidrogo i ej ringa mån till rikets
försvagande. Under rikets senaste tid
påverkades samhällsförhållandena starkt av
romersk-kristna inflytelser. (S. T-g.)
Langreo [langrä’å], bergverksort i sp. prov.
Oviedo (Asturien), 15 km s. ö. om staden
Oviedo; 34,486 inv. (1921). Stenkolsgruvor.
Långres [lägr], befäst stad i fr. dep.
Haute-Marne, vid Marne, på en från Långres’
högland utspringande ås; 7,868 inv. (1926). —
L. kallades av romarna Andomatunum oeh
var lingonernas huvudstad. Under 1800-talets
senare hälft utbyggdes L. till en stark
fort-fästning. Ehuru ej fullt modern, torde
fästningen i det befästningssystem, som nu
ut-föres, komma att bibehållas som stödjepunkt
i den bakre försvarslinjen. E. L-r;L. af P.
Långres’ högland [lägrs-], fr. Plateau de
Långres, högplatå i ö. Frankrike, når 606 m
ö. h. På L. upprinner Seine.
Langsdo’rffia, bot., se
Balanophora-c e a e.
Langshan [lä’ijjen], hönsras (se Höns, sp.
382 och bild 3 på färgplanschen).
Langside [lä’nsåld], by vid Glasgow i
Skottland, bekant genom Maria Stuarts nederlag
där 13 maj 1568.
Lang-son, stad i n. Tonkin, nära kinesiska
gränsen; omkr. 2,500 inv. Erövrades 1885 av
fransmännen. Underrättelsen om en motgång
för general Négrier vid L. 28 mars 1885
medförde ministären Ferrys fall.
Langspil, isländskt stråkinstrument,
närstående norsk langleik (se d. o.). L. har i
regel 1 melodisträng och 1—2
ackompanjemangsträngar. Torde främst ha använts på
1600- och 1700-talet. T.N.
Langton [lä’rjton], Stephen, engelsk
kardinal och ärkebiskop av Canterbury (d. 1228),
studerade i Paris, där han blev teol. dr och
vistades som högt ansedd lärare. Innocentius
III, som varit hans studiekamrat, kallade
honom till Rom och gjorde honom till
kardi-nalpresbyter (1206). Då tvist uppstått om
valet av ärkebiskop i Canterbury och några
munkar av denna anledning kommit till Rom,
förmådde Innocentius dem att i stället välja
L., som därpå invigdes 1207, Johan utan land
vägrade erkänna L. som ärkebiskop, och denne
kunde först 1213 bege sig till England. I
konflikten mellan konungen och baronerna, som
ledde till Magna charta (se d. o.), tog L. parti
för de senare, även sedan konungen vunnit
påven för sina anspråk. För sin vägran att
bannlysa baronerna som upprorsmän blev L.
suspenderad av påven men fick 1218
återtaga sitt ämbete samt blev det kungliga
partiets i England förnämsta stöd under Henrik
III:s minderårighet. Litt.: Jfr under Johan,
sp. 1095; se även biogr. av F. M. Pourcke
(1928). (Å.S-n.)
Languard, P i z, rätorom. Lungo guardo
(»fjärrsyn»), berg i schweiz. kant.
Graubün-den, n. ö. om Bernina; 3,268 m ö. h.
Tillgängligt från Pontresina. Storartad utsikt.
Langue d’oc [läg då’k], se
Provensal-ska språket.
Languedoc [lägdå’k], landskap och fordom
provins i s. Frankrike, i en sydöstlig båge
mellan övre Garonne och Rhöne; omkr.
41,500 kvkm. Huvudstad var Toulouse. L-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
