Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lansiär—Lantbrevbäring
723
vid fredskonferensen i Paris men hölls ofta
av president Wilson utanför de stora
avgörandena. Schismen mellan L. och Wilson blev
efter deras hemkomst allt starkare, och
Wilson beskyllde honom för att under dennes
sjukdom ha ingripit i presidentens
befogenheter. L. avgick då, 13 febr. 1920, och
återupptog i Washington sin advokatverksamhet.
L. skrev »The peace negotiations» (1921; ty.
övers, s. å.) och »The Big Four and others
of the peace conference» (1922). V. S-g.
Lansiar (fr. lancier, av lance, lans), med
lans beväpnad ryttare. Efter att i slutet av
1500-talet i allm. ha bortlagts kom lansen
under 1700-talet åter i bruk, och Napoleon
uppsatte flera lan siärr eg : ten. Dylika
organiserades även i andra arméer. L. är i
huvudsak liktydigt med ulan (se d. o.).
Lansiär el. Lansiärkadrilj (fr.
qua-drille des lanciers}, kontradans, som dansas
av fyra par i fem turer. (V. Fr.)
Lansja, större arbets- el. transportbåt.
Lanskoj [-skå’j], Sergej
Stepano-vitj, greve, rysk ämbetsman (1787—1862).
Var inrikesminister 1855—61 och gjorde sig
förtjänt om livegenskapens upphävande.
Lanson [läsä’], Alfred D é s i r é, fransk
skulptör (1851—98). Studerade i Paris och i
Rom. Bland L:s arbeten märkas de
monumentala grupperna »Järnåldern» och »Judit
och Holofernes» samt statyn »Salammbö»
m. fl. i Paris. G-g N.
Lanson [läsä’], G u s t a v e, fransk
litteraturhistoriker (f. 1857). L., som 1920 blev dir.
för École normale supérieure, införde som
prof, i fransk retorik vid Sorbonne det rent
vetenskapliga, på historiskt-filologiska
metoder byggda studiet av litteraturen. Hans
»Histoire de la littérature frangaise» (1894;
många nya uppl.) är det grundläggande
verket i fransk litteraturhistoria, hittills
oöverträffat i riklig dokumentering, klar
disposition och auktoritativt omdöme. En lika
gigantisk lärdomsbragd är L:s »Manuel
biblio-graphique de la littérature frangaise möderne»
(4 bd, 1909—14, omfattande tiden 1500—1900;
ny uppl. 1921, omfattande även tiden efter
1900). Utom vetenskapliga specialstudier och
en rad mästerliga biografier, bl. a. över
Boi-leau, Corneille och Voltaire, har L. utgivit
kritiska mönstereditioner av klassiska verk
med ingående historisk kommentar, bl. a. av
Voltaires »Lettres anglaises». På hela den
yngre generationen av franska
litteraturforskare har L:s långa lärarverksamhet satt
sin bestämda prägel. Kj. S-g.
Lansorm, zool., se Näsgropormar.
Lantän, Icem., se Sällsynta
jordarts metaller.
Lantarbetarföreningar, vid jordbruket
bildade sammanslutningar, motsv.
industriarbetarnas fackföreningar. I Sverige bildades
enstaka 1. på 1890-talet, men först 1904 hade
föreningsbildandet nått en sådan omfattning,
att man kunde övergå till en högre
organisationsform. Då bildades Skånska
lantarbetareförbundet och två år senare Mellersta
Sveriges lantarbetareförbund. 1908
sammanslo-gos dessa förbund till ett landsomfattande,
Svenska lantarbetareförbundet.
Detta nödgades upphöra med sin verksamhet
några år men rekonstruerades 1918 och fick
724
då en ganska kraftig utbredning i s. delarna
av landet. Ung. samtidigt bildades Upplands
lantarbetareförbund, som 1 jan. 1930 uppgick
i Svenska lantarbetareförbundet (vilket
härmed nådde upp till 9,000 medl. och 242
lokal-avd.), och det blott kort tid existerande
Mellersta Sveriges skogs- och
lantarbetareförbund. Man har beräknat antalet
organiser-bara lantarbetare i Sverige till 130,000.
Svenska lantarbetareförbundet var före
rekonstruktionen anslutet till Landsorganisationen
men tillhör nu endast Internationella
lantarbetarefederationen. Förbundsstyrelsen har
sitt säte i Stockholm. S. H.
Lantarbetsgivarföreningar,
sammanslutningar mellan jordbrukets arbetsgivare.
Tidigare bildade lokala 1., i regel en för varje län,
samorganiserades 1908 under Svenska
lantar-betsgivareföreningaynas fullmäktige. 1920
ersattes denna institution med en
riksorganisation, Svenska Iqntarbetsgivar na s
centralförening, vars ledning är
förlagd till Stockholm. Denna förening utgöres
av 11 länsföreningar med tills, omkr. 1,000
medl. samt en del direkt anslutna medl.,
hu-vudsakl. jordbruksidkande bolag. Dess
verksamhetsområde omfattar omkr. 160,000 har
åker. Den har godtagit kollektivavtal (se
d. o.) som ändamålsenlig form för
överenskommelser med lantarbetarföreningarna ang.
arbetsvillkoren. Vid årsskiftet 1928—29
beräknades kollektivavtalen till ett 40-tal,
omfattande 750 arbetsgivare och omkr. 15,000
arb. Vid sidan om centralföreningen finnas
två fristående L, näml. Blekinge läns
lant-arbetsgivareförening samt Värmländska
lant-arbetsgivareföreningen. S. H.
Lantbrevbäring, för landsbygden avsedd
postanordning, införd i Sverige 1877. L.
fungerar närmast som en ambulerande
postanstalt men kan även innebära
postbeford-ring mellan skilda postanstalter.
Lantbrev-bäringslinjerna uppgå till något över 3,000
med sammanlagd längd av 66,500 km. L.
full-göres av åkande el. gående lantbrevbärare,
som anställes vid postverket genom avtal och
således icke är statsanställd i samma
bemärkelse som t. ex. postverkets brevbärare. —
Lantbrevbäraren mottager från allmänheten
till postbehandling vanliga och
rekommenderade brevförsändelser ävensom inrikes
vanliga paket samt, intill 500 kr., assurerade
försändelser, postanvisningar och
inbetalningskort. Även postabonnemang på tidning kan
verkställas genom honom. Utdelningen
omfattar i stort sett samma slags försändelser.
Postförskott medföres endast om det
innehåller medicin. Posten tillställes icke alltid
varje adressat direkt utan avlämnas på
särskilda utdelningsställen el. lägges i lådor vid
vägen. Lantbrevbäraren försäljer frimärken,
förmedlar insättningar och utbetalningar i
postsparbanken och i vissa fall utbetalningar
av folkpensioner. — På senaste tiden ha
tillkommit s. k. stationära lantbrevbärare.
De anställas på vissa orter, där poströrelsen
icke är av den omfattning, att inrättandet av
poststation är påkallat, samt där förhållandena
icke motivera gående el. åkande 1. De ha
samma befogenhet som andra lantbrevbärare
men befordra ej någon post. Detta slags
postanordning har kommit till användning
sär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
