Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lantmanna- och borgarepartiet—Lantmannapartiet
741
Lantmanna- och borgarepartiet, nuv.
högerpartiet i riksdagens Andra kammare, bildades
vid början av 1912 års riksdag genom
sammanslagning av Lantmannapartiet
och Nationella, framstegspartiet
(se dessa ord). L:s förste ordf, blev Carl
Persson i Stallerhult; nuv. ordf, (från 1913; med
ett kort avbrott 1917) är Arvid Lindman.
Vid bildandet räknade partiet 63 medl. Det
räknade efter 1914 års vårval 82 medl. 1917
års val medförde en minskning till 57 medl.
Efter riksdagsvalen 1921 var medlemsantalet
62; under riksdagsperioden 1925—28 var det
65. Valen 1928 gåvo till resultat 73 led. i
partiet fr. o. m. 1929 års riksdag. Partiet
har genom de senaste valen undergått en
viss föryngring. L. har i försvarsfrågan
utgjort kammarens mest utpräglat nationella
parti. I näringsfrågor har partiet kämpat för
skydd åt svenskt arbete och svenskt
näringsliv. I fråga om jordbruksskyddet ha härvid
olika vägar försökts under de senare åren.
Partiet har b. ex. väckt förslag såväl om
utförselbevis som om importreglering.
Utförselbevisen genomfördes 1926. Partiet stödde 1930
ministären Lindmans förslag om höjda
spannmålstullar, skyldighet för kvarnarna att
in-mala en viss procent svenskt vete i mjölet
samt vissa åtgärder för stöd åt den
anima-liska livsmedelsproduktionen. L. K.
Lantmannapartiet, svenskt politiskt parti i
Andra kammaren. Vid den första
tvåkammarriksdagens sammankomst 1867 började
genast rivaliserande partigrupper att bilda
sig. Ett antal kända liberaler sökte vid ett
möte på Ilötel Suède 17 jan. 1867 åstadkomma
en sammanslutning till skydd för ministären
De Geer. Försöket blev i det hela misslyckat,
men den på Suèdemötet främst representerade
gammalliberala riktningen lyckades nästan
fullständigt besätta utskotten med sina
meningsfränder. De konkurrerande valsedlar,
som uppgjorts under sammankomster mellan
greve Arvid Posse, några godsägare och ett
antal f. d. bondeståndsled., lyckades blott i
några få fall vinna framgång. Efter två
större möten (14 och 21 febr.) med godsägaren
Emil Key, resp. Posse, som ordf.,
konstituerades på ett möte på De la Croix’ hotell med
omkr. 60 deltagare det nya partiet. Därvid
antogs ett huvudsaki. av Key författat
program, söm 11 mars offentliggjordes. Som
partinamn accepterades det synbarligen av
motståndarna uppfunna »Lantmannapartiet».
L. befann sig 1867 i regel i minoriteten
men lyckades vinna en svag övervikt vid
utskottsvalen 1868. Vid början av 1869 års
riksdag beslöt L:s ledning att djärvt bryta
med det under 1868 uppkomna
Nyliberala partiet (se d. o.) och vann därmed
en klar och för framtiden bestående
majoritet. Nyliberala partiet försvann under 1871
års strider i försvarsfrågan, och L. hade
därefter till motståndare i kammaren det
ministeriella partiets efterträdare,
Intelligensen, från 1873 även kallat
Centern (se Center, sp. 796). De
bonderepresentanter, som förut tillhört andra partier,
sökte sig nu nästan undantagslöst över till
L. Partiet var från början sammansatt av
ganska olikartade element. Den
konservative men frihandelsvänlige Arvid Posse sam-
742
verkade där med ett antal
protektionistiskt sinnade herremän, varav de flesta
voro jämförelsevis konservativa, medan
Pos-ses frände E. Key var avgjort liberal.
Huvudmassan av partiets anhängare bestod av
bönder. Kärnan i deras grupp utgjordes av
Eric Ersson i Vallsta (avgick 1868), Carl
Ifvarsson (efter 1867 länge den mest
inflytelserike bondeledaren), Jöns Rundbäck m. fl.
Det ursprungliga programmet framhöll som
partiets främsta fordran »ett tidsenligt,
huvudsakligen på allmän värnplikt byggt
försvarssystem», som borde realiseras på ett
effektivt och sparsamt sätt. Programmet yrkade
vidare på »en mera rättvis och jämn
fördelning, alla samhällsmedlemmar emellan, av
beskattningen» och krävde lindring i
skjuts-och vägunderhållningsbesväret. Av övriga
önskemål framhöllos reform av bank- och
kreditlagstiftningen, sparsamhet med
statsmedlen och förenkling inom administrationen.
Märklig är den resignation i tullfrågan,
som partiet genast vid starten nödgades
uttala. Programmet slutade med förklaringen:
med regeringen för dessa o. a. tidsenliga
reformer men icke med regeringen emot dem.
L:s egenskap av oppositionsparti
manifesterades därmed, men även att det främst såg
till sak, mindre till person. Under 1871 års
försvarsstrider konsoliderades L. och
radikaliserades även icke så litet. Genom
kompromissen (se d. o.) 1873 erkändes
faktiskt det nödvändiga — om också ej på alla
håll det rättmätiga — i att försvarsreformen
skedde samtidigt med avskrivandet av
indelningsverkets och grundskatternas bördor.
Försök att lösa detta frågekomplex gjordes från
regeringens sida 1875 och 1877. Då L.
sistnämnda år beskylldes för försvarsvägran, tog
det under Keys ledning självt initiativet
genom sju massmotioner 1878, men förslaget
strandade på Första kammarens motstånd
liksom det av Posses ministär 1883 framlagda.
Först 1885 lyckades Themptanders ministär
bärga den första frukten av kompromissen,
och 1892 bragtes striden till sitt slut (se
Grundskatt, sp. 1123). L:s
sammanhållning och stränga disciplin gjorde sig
förnämligast gällande vid utskottsvalen, i
sparsam-hetsfrågor och vid demonstrationer mot
regeringen. Redan tidigare hade det ofta varit
med nätt nöd, som enhetlig partimening även
vid de viktiga försvarsfrågorna kunnat
åstadkommas, och 1883 hade de av Liss Olof
Larsson, A. P. Danielson m. fl. genomdrivna
avprutningarna närmast föraplett de
Posse-ska förslagens fall. Detta hade mellan dem
och den del av partiet, särskilt Ifvarsson och
flertalet Skånerepresentanter, som stödde
ministären, framkallat en öppen animositet,
som än mer skärptes, då den nu
uppflammande protektionistiska rörelsen fick
understöd från den förra men bekämpades av den
senare sidan. Brytningen skedde vid början
av 1888 års riksdag: A. P. Danielson, N.
Petersson i Runtorp, Liss Olof Larsson m. fl.
förenade sig med några av de herremän från
landsbygden, bl. a. E. G. Boström och G. F.
Östberg, som förut stått utanför L., och
bildade Nya lantmannapartiet, vilket
även fick anslutning från städernas
protektionister. Det bar en ganska konservativ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
