Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappar - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
765
Lappar (Historia)
766
klostret i Petsjenga (Petsamo), och vid samma
tid anlade Feodorit ett kloster vid
Kolaälvens mynning. De ryska 1. blevo snart åtm.
nominellt kristna, men deras gamla
föreställningar, invävda med en mängd karelska och
ryska element, ha dock kvarlevat ända till
vår tid. — Genom freden i Teusina 1595
av-stodo ryssarna till svenskarna sin
beskattningsrätt över 1. intill Varanger i ö., och
genom freden i Knäred 1613 avstodo svenskarna
från överhögheten över 1. mellan
Tysfjor-den och Varanger. Till uppgörelse mellan
norrmän och ryssar kom det först 1826, då
det återstående »Fællesdistriktet» på
Varang-erfjordens sydsida delades. I Dorpatfreden
1920 avstod slutligen Ryssland
Petsamoom-rådet utmed norska gränsen till Finland. —
Med Thomas von Westen (se d. o.) randades
en ny tid för de norska l:s upplysning. Hans
död (1727) förlamade väl i mångt och mycket
det påbörjade verket; kristendomen var dock
nu befäst även bland dem. Nästa kraftiga
impuls till deras höjande kom på 1820-talet
från Nils Vibe Stockfleth (se d. o.), på vars
initiativ den förnorskningspolitik, som sedan
1774 följts gentemot L, upphörde och lapskan
utbildades till kyrko- och skolspråk. Sedan
1880 begagnas det dock endast som
hjälp-språk vid undervisningen, vilken skall
försiggå på norska. Detta språk blir också mer
och mer känt bland Norges lappar.
De svenska l:s andliga utveckling har
under 1800- och 1900-talet fortgått på den
under frihetstiden lagda grunden (se
Lappmarkens e c k 1 e s i a s t i k v e r k). Man
kan i allm. säga, att 1. i Jämtlands och
Västerbottens län samt Pite lappmark nu äro väl
hemmastadda i svenska språket och i Torne
lappmark och Gällivare i finska; fr o. m. Lule
lappmark mot n. blir kunskapen i svenska
alltmera allmän. En synnerligen viktig
faktor för l:s andliga liv i Sveriges finsktalande
trakter liksom i nordligaste Norge och
Finland har alltsedan dess uppkomst
læstadianis-men (se Læstadianer) varit. Det forna
förbudet mot införsel av spritdrycker till
lappmarkerna återupplivades 1839 och stod
vid makt till 31 dec. 1897.
De svenska lappmarkernas kraftiga
ekonomiska utveckling under 1800- och 1900-talet
har varit 1. till gagn därigenom, att
avsättningen av deras produkter ökats och prisen
på dem höjts, men till skada genom de
mycket ökade tillfällena till konflikt med den
jordbrukande befolkningen. Medelst en
genom lappmarkerna dragen odlingsgräns
avskildes de för odling mera ägnade
trakterna i ö. från de mindre odlingsbara
trakterna i v., där t. v. inga flera nybyggen skulle
få anläggas. I stadgan för avvittringen i
lappmarkerna 30 maj 1873 förordnades
därefter, att 1. för framtiden ägde att både
sommar och vinter för bete åt sina renar använda
all mark ovan odlingsgränsen samt av de
nedom odlingsgränsen liggande delarna av
lappmarkerna de till deras särskilda bruk
upplätna renbeteslanden ävensom statens
skogar. På andra marker blev det dem
förbjudet att beta sina renar under sommaren.
Genom k. br. 20 april 1841 hade redan förut
bestämmelse.»utfärdats om avsöndring av l:s
renbetesfjäll i Jämtlands län. Efter
lång
variga undersökningar utfärdades 4 juni
1886 lag ang. de svenska l:s rätt till renbete
i Sverige och lag om renmärken, vilka sedan
avlösts av lagar, utfärdade 1 juli 1898 och
18 juli 1928. Enl. nu gällande bestämmelser
äga 1. rätt att under alla tider av året beta
sina renar ovanför odlingsgränsen samt inom
Jämtlands län på renbetesf jällen ävensom
under tiden okt.—april nedanför odlingsgränsen
inom lappmarkerna samt i sådana trakter,
som de efter gammal sedvana besökt utanför
lappmarksgränsen och renbetesfjällen;
skogslapparna få därjämte under alla tider av året
beta sina renar även inom de nedanför
odlingsgränsen belägna delar av lappmarkerna,
som tillhöra kronan el. förklarats utgöra
renbetesland el. som av ålder varit såsom sådant
land använda. Efter särskilt tillstånd av
K. B. må lapp även driva skogsrenskötsel i
trakter inom Norrbottens län, där renskötsel
året om av ålder förekommit. I äldre tider
hade de olika lappfamiljerna
ensamnyttjan-derätt till var sitt »lappland», men denna
ordning råkade delvis i glömska och
avskaffades genom 1886 års lag, som i stället
utbildade de territoriella lappbyarna (se d. o.)
till samfälligheter, inom vilkas gränser
renbetet var gemensamt för lappbyns alla
delägare. De senare lagarna ha på goda
grunder återinfört möjlighet till laga fördelning
av betet inom byn. I äldre tider voro vidare
1. liksom andra ägare av boskap ansvariga
för den skada deras renar gjorde på
nybyggares ängar m. m. och på andra l:s renbete.
Fr. o. m. 1796 stadgades emellertid genom
flera kungörelser, att de fastboende själva
finge stånda sin skada på bä~gat hö, om det
icke förvarades i lador el. kringgärdade
stackar Med odlingens växande utbredning har
lagstiftningen i fråga om
ersättningsskyldighet för skada genom renar alltmer preciserats
i syfte att minska anledningarna till konflikt
mellan jordbruket och renskötseln och icke
över hövan försvåra den senares möjligheter.
Då ett allt större antal renar övergick i
bofastas ägo, vilka genom lapska renskötare
drogo nytta av l:s privilegier, inskränktes
denna art av renskötsel genom 1898 och 1928
års lagar; f. n. tillkommer den för ett
begränsat antal renar endast bofasta 1. samt inom
Norrbottens län också andra inom
lappmarkerna boende personer, som där äga el. bruka
jordbruksfastighet. Om på något område
renskötsel prövas vara för den jordbrukande
befolkningen synnerligen betungande, kan
konungen avstänga det för 1., varvid annat
lämpligt område skall anvisas dem, för såvitt
de idka fjällrenskötsel; där skogsrenskötsel
medför avsevärd skada för fjällrenskötseln,
kan den likaledes avlysas. Då så befinnes
nödigt, kan K. B. vidtaga åtgärder för
renantalets minskning inom en lappby.
Krono-mark kan inom lappmarkerna och på
renbetesfjällen avsättas för upplåtelse åt 1. såsom
jordbruks- el. bostadslägenheter.
Bestämmelser ha likaledes givits bl. a. om periodiskt
återkommande renräkning, renarnas
bevakning och förbud mot ofredande av l:s renar.
De L, som bebodde ett av naturliga gränser
inneslutet större område, bildade redan i
forntiden en »lappby» med namn efter den
centralpunkt, där byns medlemmar bodde
un
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
