Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappar - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
767
Lappar (Historia)
768
der midvintern; under övriga tider av året
levde och flyttade varje familj inom sitt
särskilda »land». Byns inre angelägenheter synas
ha reglerats av ett råd, bestående av
familjernas överhuvud under ledning av en vald
huvudman. Inga olika samhällsklasser
fun-nos, och icke ens schamanerna (»nåiderna»)
synas ha bildat någon särskild kast. Till
några sammanslutningar mellan lappbyarna
höjde sig 1. icke själva, och indelningen i
»lappmarker» härrör från birkarlarna. Vid
den nya tidens början finner man en
»länsman» i varje större lappby, tydligen tillsatt
av nordborna som mellanhand vid skatternas
indrivande o. s. v. Om lappskattens
beskaffenhet lämnas besked redan av
håloga-länningen Ottar (se sp. 763); inom de
svenska lappmarkerna utgick den huvudsaki. i
pälsverk och särskilt bland skogslapparna
i torrfisk. Lappfogdarna, vilka ombesörjde
dess uppbärande och i äldre tider handhade
jurisdiktionen, uppköpte även i stor
utsträckning pälsverk för kronans räkning; under
1500- och 1600-talet drev även kronan själv
renskötsel med hjälp av lejda 1. 1695
föreskrevs, att lappskatten skulle utgå i
penningar till ett visst, för varje lappby i dess
helhet bestämt belopp, som sammansköts av
lapparna i byn; de voro dessutom
skattskyldiga till prästerskapet och domhavandena.
Denna lappskatt har utgått ända till vår tid,
men fr. o. m. 1929 äro 1. i skatteavseende i
allt väsentligt likställda med andra svenska
medborgare. Statens bidrag till deras
fattigvård har alltjämt vuxit och utgår fr. o. m.
1927, då det definitivt reglerades, med ett
årligt förslagsanslag på 100,000 kr.
Nomaderna äro i fredstid befriade från
militärtjänst; tidigare voro Lappmarkens alla inv.
befriade från knektskrivning och rotering. L.
äro sedan gammalt kyrk- och mantalsskrivna
på samma sätt som den bofasta befolkningen;
inom Jämtlands län bilda de dock fyra
särskilda lappförsamlingar (sed. o.). Om
l:s skolväsen och religionsvård se
Lappmarkens ecklesiastikverk.
Alltsedan 1880-talet har ett intensivt
arbete för ordnande av de svenska l:s alla
förhållanden pågått (1908 och 1919 års
lappkommittéer o. s. v.), vilket bl. a. resulterat i
ovan anförda lagar och förordningar (jfr
Statens Offentliga Utredningar 1923: 51, 52;
1924: 58, 59; 1927: 25) samt i Jämtlands län
i utvidgande av renbeteslanden medelst stora
markinköp, genom vilka även fjällskogarna
fått bättre skydd. Förhållandet mellan 1. och
den bofasta befolkningen i Sverige är gott
och motsättningen mellan svenskar och 1. icke
så stor; mellan norrmän och 1. är den
betydligt större, mellan finnar och 1. åter föga
märkbar el. ingen alls. I de flesta
fjälltrakter äro nomaderna mycket mera välsituerade
än den bofasta befolkningen; det lapska
proletariatets ställning är däremot dålig. I
kulturellt avseende stå 1. överallt i Sverige på
samma nivå som den bofasta befolkningen i
trakten. De svenskkunniga bland dem söka
tillvarataga sina intressen genom livskraftiga
föreningar och sedan 1918 kvartalstidningen
Samefolkets Egen Tidning, statsunderstödd;
en beaktansvärd roll i dessa strävanden
spelade mötet i Östersund 5—9 febr. 1918.
Under senare tider har en internationell,
svensk-norsk renbetesfråga av
stor ekonomisk och politisk betydelse nått
sin lösning. Sedan äldsta tider ha i vissa
trakter lapparnas renhjordar, tvingade av
naturförhållandena, för en längre el. kortare
tid av sommaren begivit sig över fjällryggen
in på norskt område. Då den nuv.
riksgrän-sen 1751 bestämdes, bibehöllos 1. genom
gränstraktaten och en kodicill till denna
uttryckligen vid den hävdvunna rätten till
överflyttning. I samband med den stigande
uppodlingen av Tromsö amt uppstodo emellertid
ständiga konflikter mellan de bofasta och
nomaderna, vilket 1843 nödvändiggjorde
tillsättandet av en första svensk-norsk kommission
för frågans behandling. 1852 stängdes den
finländsk-norska gränsen för 1. med deras
renhjordar, vilket förorsakade, att en hop
norska L, 1853—71 274 pers., med ett (för
lågt) uppgivet antal av 20,530 renar
utflyttade från Kautokeino till Sverige, varifrån
de allt fortfarande kunde tillgodogöra sig
renbetet i den finländska kilen mellan
Kautokeino och svenska Karesuando. Till stor del
genom denna inflyttning blev utrymmet inom
Torne lappmark för litet, betesmarkerna
ut-sögos av de stora renmängderna, och
renskötseln kom i oordning. En stor del av
nykomlingarna följde sina nya svenska grannar till
dessas gamla sommarbetesmarker i Tromsö
amt, där då likaledes oreda uppstod. Nya
förhandlingar upptogos mellan Sverige och
Norge och ledde till en förordn. av 6 juni
1883 rörande de L, som med renar flytta
mellan bägge rikena. L:s traktatsenliga
rättigheter inskränktes därvid så tillvida, att
svenska 1. i allm. ej utan vederbörande jordägares
el. brukares samtycke fingo uppehålla sig i
Norge med sina renar under annan tid av
året än maj—sept. Fr. o. m. 1 sept. 1889
stängdes så Finlands gräns även för
svenska l:s renhjordar. En mycket stor del av
Karesuandolapparnas ’ urgamla
vinterbetesmarker hade således berövats dem, och inom
den återstående delen voro betesmarkerna i
grund utsugna. En norsk kommission av
1897 för behandling av den svensk-norska
lappfrågan ingav 1904 en »indstilling», vari
den sökte visa, att vederbörande kodicill till
1751 års gränstraktat kunde uppsägas av
Norge ensamt; den föreslog, att detta skulle
ske och norska gränsen spärras för svenska
undersåtars renar. Samtidigt framlade
kommissionen förslag till revision av gällande
bestämmelser om svenska l:s renbetning i
Norge, till användning, för den händelse
gränsspärrning ej kunde genomföras. I detta
förslag gjordes gällande, att inflyttningstiden
borde framflyttas till 15 juni. Under väntan
på 1905 års händelser blev betänkandet icke
framlagt för stortinget men var med sin
vidlyftiga utredning, till vilken ingen
motsvarighet fanns å svensk sida, av största
betydelse för de norska Karlstadsunderhandlarna.
I en av konventionerna mellan Sverige och
Norge av 26 okt. 1905 blev det så utsagt, att
bägge rikena av humanitära skäl förplikta
sig att allt framgent tillåta, att vartdera
rikets flyttlappar må i den utsträckning, som
av ålder ägt rum, åtnjuta de rättigheter i det
andra landet, som omhandlas i första kodi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
