Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lapska språket och litteraturen - Lapsk mytologi - Lapskojs - Lapsus - La Punta - Laputa - Lapworth, Charles - Larache - Laramie city - Larbaud, Valéry - Larchevêque, L’Archevêque el. Larchevesque, Pierre Hubert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
785
Lapsk mytologi—Larchevéque
786
Omljudsföreteelser, vokalbrytningar,
konsonant- och vokalbortfall o. dyl. förekomma i
mängd. Vokalharmoni, grammatiskt kön och
artiklar saknas. All böjning och avledning
sker genom ändelser. Nomina böjas (i
Lule-lapskan) i 9 kasus, varjämte spår av
ytterligare andra kasus finnas. Possessiva
pro-nomina saknas och ersättas med
possessiv-suffix i egendomlig utveckling. Dual finnes
vid personliga pronomina, possessivsuffix och
verb. Icke sammansatta tempus och modus
äro presens, preteritum, potentialis,
konditio-nalis, två imperativer, infinitiv, supinum,
ge-rundium, abessiv, particip presens och
preteritum. I st. f. nekande verb begagnas en
egendomlig nekande konjugation med presens,
preteritum och imperativ. Postpositioner äro
vanligare än prepositioner. En massa
avled-ningsändelser av alla slag finnes. I ljud- och
formläran är lapskan mycket mera invecklad
än finskan; syntaxen är dock betydligt
enklare. För de finsk-ugriska språkens historia
är lapskan av avgörande betydelse, och den
erbjuder även mycket intresse för de
nordiska språkens historia genom de mängder
av välbevarade urnordiska lånord man där
finner. — Senaste läroböcker äro K. B.
Wik-lund, »Lärobok i lapska språket» (1901; 2:a
uppl. 1915; Lulelapska), och K. Nielsens
mycket utförliga »Lærebok i lappisk» (3 bd, 1926
—29; norsklapska) med omfattande ordbok.
Stor lapsk-norsk-engelsk ordbok av K.
Nielsen är 1930 under tryckning (norsklapska).
Jfr även J. Qvigstad och K. B. Wiklund,
»Bibliographie der lappischen Litteratur»
(1899; Mémoires de la Société
Finno-Ougri-enne, XIII, även litt. om språket); K. B.
Wiklund, »Die Erforschung der germanischen
Lehnwörter im Finnischen und Lappischen» (i
Indogermanisches Jahrbuch, V, 1918) och
bi-bliogr. i Nordisk Familjebok (2:a uppl., XV,
1911, sp. 1227; XXXVII, 1925, sp. 75 ff.).
Lapska litteraturen består till
största delen av religiösa skrifter. De första
lapska böckerna, en abc-bok och en
kyrkohandbok, trycktes i Stockholm 1619; under
1600-talet utkommo böcker på flera olika
svensklapska dialekter. Fram emot mitten
av 1700-talet enade man sig om ett
gemensamt svensklapskt skriftspråk, på vilket N. T.
utkom 1755 och hela bibeln 1811. Lars Levi
Læstadius började 1839 i st. f. detta
»syd-lapska» skriftspråk, som visat sig mindre
begripligt för de nordligare lapparna, använda
en med sydlapska element uppblandad
Lulelapska. På ren Lulelapska utkom N. T. 1903,
och sedan dess har denna språkform nästan
uteslutande använts i svensklapskt tryck. På
norsklapska utkom den första boken 1728,
N. T. 1840 och hela bibeln 1895; norsklapska
tidningar äro bl. a. Muitalægje (1873—75) och
Nuorttanaste (fr. o. m. 1898). I Finland har
likaledes en del lapska böcker utgivits; på
rysklapska blott en abc-bok och två övers, av
Matteus’ evang. Lapska böcker, avsedda för
folket självt, ha under senare tid utkommit
nästan endast i Norge. Stora samlingar av
lapsk folklore i original och övers, ha
utgivits särskilt av J. Qvigstad i Kristiania
Etno-grafiske Museums Skrifter, I: 2—4, och
»Lap-piske eventyr og sagn» (4 bd, 1927—29), E.
Demant-Hatt, »Lappish texts written by J.
Turi and P. Turi» (1920), och H. Grundström
i Norrbotten, Norrbottens Läns
Hembygdsförenings Tidskrift fr. o. m. 1923. Se även
T u r i. Om A. Fjellners lapska dikter se
F j e 11 n e r. K. B. W.
Lapsk mytologi, se Mytologi.
Lapskojs (eng. lobscouse), stuvad maträtt
av sammankokt oxkött, potatis och
fläsktärningar, kryddad med peppar, salt, lök m. m.
La’psus, lat., förbiseende, misstag. — L.
ca’lami, skrivfel, l. li/nguae, felsägning, l.
me-möriae, minnesfel.
La Punta, se Aktion.
Lapüta, i J. Swifts »Gullivers resor» namn
på en flygande ö, bebodd av filosofer,
matematiker och astronomer.
Lapworth [lä’p<yèp], Charles, engelsk
geolog och paleontolog (1842—1920). Blev
1881 prof, i Birmingham. Hans förnämsta
arbeten behandla graptoliterna. K. A. G.
Larache [lara’J], se A r a i s c h.
Laramie [lä’romi] city, stad i Wyoming,
U. S. A., vid L. river (till North Platte river),
på den bördiga L. plain, i n. ö. och ö.
begränsad av de kolförande L. mountains (bland
Klippiga bergen) med toppen L. peak (2,750
m ö. h.); 9,629 inv. (1925). Statsuniversitet,
gr. 1887 (1,020 stud. 1927), och statens
lantbruksskola.
Larbaud [larbå’], V a 1 é r y, fransk
författare (f. 1881). L. är en av pioniärerna för den
ultramoderna kosmopolitismen i fransk
litteratur, främst genom den fingerade
resedagbok av en amerikansk millionär, »A. O.
Barna-booth» (1913), vari han givit ett groteskt
tvärsnitt genom lyxturistens Europa. Ett
djupare mänskligt grepp röjer han i
ungdomsskildringen »Enfantines» (1918) och den
erotiska novellsamlingen »Amants, heureux
amants» (1923). L. har även verkat som
flitig översättare av modern engelsk litt. och är
en briljant reseskildrare på vers och prosa.
Jfr B. Crémieux, »XX. siècle» (1924). Kj.S-g.
Larchevèque [larjovä^], L’A rchevéque
el. Larchevesque, Pierre Hubert,
fransk skulptör (1721-—78). Ett par år efter
J. Ph. Bouchardons död (1753) inkallades L.
till Sverige för att
bl. a. fullborda den
av Bouchardon
påbörjade reliefen över
altaret i Stockholms
slottskyrka (se bild
på pl. till A11
aruppsats); detta
arbete fullföljdes dock
icke av L. utan av J.
T. Sergel. För
rikssalen utförde L. några
allegoriska figurer.
Hans förnämsta
arbeten i Stockholm äro
statyerna över Gustav Vasa (se d. o., bild sp.
31), avtäckt 1774, och Gustav II Adolf (se
d. o., bild sp. 42), fullbordad efter L:s död
och avtäckt först 1796 (ryttarstatyns sockel
ombyggdes och höjdes 1905, och där
uppställdes Sergels grupp Axel Oxenstierna och
Historien). Gustav II Adolfs monument är
överarbetat vid gjutningen och ger därför ingen
riktig föreställning om L:s eget arbete (en
modell från 1758 är friare komponerad än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
