Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
791
La Rochejaquelein—Larsen, A. Chr.
792
La Rochejaquelein [la råj^aklä’], fransk
adelssläkt. Henri du Verger, greve
de L. (1772—94), var överbefälhavare för
upprorshären i Vendée 1793 och stupade.
Flera andra medlemmar av släkten deltogo
senare i rojalistiska resningar i samma trakt.
La Rochelle [la råjä’1], huvudstad i fr. dep.
Charente-Inférieure, vid Atlanten, mitt emot
ön Ré; 41,521 inv. (1926). Staden omges av
befästningar, uppförda under Ludvig XIV:s
tid av Vauban; endast i s. ö. ha de raserats.
Den gamla hamnen skyddas av tre
fästnings-torn, det ståtligaste, S:t-Nicolas, har en 35 m
hög donjon. Stadens gator äro ofta kantade
av arkader och gamla byggnader. L:s
praktfullaste minnesmärke från äldre tider är
rådhuset, grundat omkr. 1290, till en del uppfört
i mitten av 1500-talet, till en del omkr. 1600,
restaurerat på 1870-talet. L. är franska
västkustens viktigaste fiskehamn (sardiner och
tonfisk) med dess största fiskmarknad och
har, 5 km v. om den gamla hamnen, en
modern djuphamn, La Pallice. Här anlöpa flera
snabbgående fartygslinjer för passagerai
trafik till el. från Dakar, Kongo och Sydamerika.
L. är örlogsstation av andra rangen.
L., på 900 talet känt som Rupella, 1152—
1224 och 1360—72 i engelsk besittning, var
under religionskrigen på 1500- och 1600-talet
hugenotternas (jfr d. o.) förnämsta fästning
och »säkerhetsplats». L. belägrades förgäves
1572—73 men betvangs av Richelieu genom
en 14 månaders uthungring okt. 1628.
Staden blev sedermera huvudhamn för handeln
mellan Frankrike och Kanada. Nantesiska
ediktets upphävande 1685 och förlusten av
Kanada 1763 drabbade L. hårt. Litt.: A. Barbot,
»Histoire de la Rochelle» (3 bd, 1886—90);
Baur de Foletier, »La Rochelle d’autrefois
et d’ä present» (1923) och »Le siège de La
Rochelle» (1929).
La Roche-sur-Yon [la rå^-syr-ijä’],
huvudstad i fr. dep. Vendée, vid Yon; 14,538 inv.
(1926). Kallades under första och andra
kejsardömet Napoléon-Vendée, under
restaurationen Bourbon-Vendée.
Larousse [laro’s], Pierre, fransk
förläggare (1817—75).
Uppsatte 1851 i Paris
en förlagsbokhandel,
från vilken bl. a.
utgivits flera
encyklo-pedier, ss. »Grand
dictionnaire
univer-sel du XIX:e siècle»
(17 bd, 1866—90),
»Larousse du XX:e
siècle» (1928 ff.), en
fortlöpande
encyklo-pedi, »Larousse
men-suel» (1907 ff.), samt
årsboken Annuaire Gé-
néral de la France et de 1’Étranger (1919 ff.).
La’rra, Mar i ano José de, spansk
författare (1809—37). Var lysande begåvad och
tidigt utvecklad men disharmonisk och dog
för egen hand till följd av en olycklig
kärleksförbindelse. L. var en av romantikens
första apostlar, skrev romaner, dramer o. a.
verk. Hans huvudsakliga betydelse ligger i
hans sedeskildringar och tidskriftsartiklar,
där han drog i härnad mot tidens missförhål-
landen med en glänsande stil, lätt lekande
satir el. bitande sarkasmer. 1832—33 utgav
L. tidskr. Pobrecito Hablador (Den stackars
pratmakaren), som blev oerhört populär.
Därefter medarbetade han
i en mängd andra
framstående
publikationer under olika
pseudonymer. Mest
berömd blev L. som
F i g a r o, och hans
samlade arbeten
ut-kommo i flera
repriser under titeln
»Obras de Figaro».
En del postuma
artiklar, »Postfigaro»,
utkom 1918. — Hans
son L u i s Maria-
no de L., författare (1830—1901), skrev
bl. a. ett 50-tal teaterstycken, som blevo
mycket populära. K. A. H.
Larrey [larä’], Dominique Jean, fransk
militärkirurg (1766—1842). Blev 1787 kirurg
vid franska marinen, 1792 chirurgien
aide-major vid Rhenarmén och 1796 prof, vid det
nyanlagda
militärki-rurgiska institutet
Valde-Grace i Paris men
kallades snart av
Napoleon till Italien, där
han stiftade dylika
skolor i Padova,
Milano och Udine. L.,
som 1805 blev
generalinspektör för
arméns hälsovård,
deltog i nästan alla
Na-poleons strider och
fick på batalj fältet
vid Wagram (1809)
titeln baron. Sårad och fången vid Waterloo,
var han nära att bli skjuten men frigavs av
Blücher, vars sons liv han räddat. — L. är
skaparen av den nyare krigskirurgien och
har i många skrifter meddelat resultaten av
sin omfattande verksamhet. (A. W-dt.)
L’Arronge [larå’!)/], Adolf, tysk
teaterförfattare (1838—1908), teaterdir., ledde bl. a.
Deutsches Theater i Berlin 1883—94, skrev
borgerliga lustspel efter Ifflands recept; »Mein
Leopold» (1873), »Dr. Klaus» (1878) m. fl. ha
givits även i Sverige.
Larroumet [laromä’], G u s t a v e, fransk
litteraturhistoriker (1852—1903). Blev 1888
dir. för École des beaux-arts i Paris och 1891
prof, i fransk litt. vid Sorbonne. L:s
viktigaste verk äro monografierna »Marivaux»
(1882), »La comédie de Molière» (1886) och
»Racine» (1898). Han var en flitig och
auktoritativ teater- och litteraturkritiker. Kj. S-g.
Lars, helgon, se Laurentius.
Lars, S : t, församl. i Linköping (se d. o.).
Larsbo, egendom i Söderbärke socken, s.
Dalarna. Var förr järnbruk, trol. anlagt
1572, och ingick i det 1875 gr. L. - N o r n s
a.-b., som även omfattade Norns masugn,
Turbo sulfitfabrik, Vikmanshyttans
degelstål-verk m. m. 1918 förvärvades L. av Barkens
sågverks-a.-b.
Larsen, Alfred Christian, dansk
författare (1840—1914). Blev teol. kand. 1862
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
