Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lassen, Niels - Lassen, Vilhelm Herman - Lasserre, Pierre - Lasso - Lasso, Orlando di (Orlaundus Lassus, Roland de Lattre) - Lasson, Adolf - Lassåna - Last (gods) - Last (filosofi) - Lastage - Last but not least
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
819
Lassen, V. H.—Last but not least
820
över ministern. L:s minnen utkommo i 2 bd
1918—19. P. E-t.
Lassen, Vilhelm Herman, dansk
journalist och politiker (1861—1908). Blev jur.
kand. 1884, slöt sig till den radikala
vänstern och blev på Hörups rekommendation
1885 anställd i Aarhus Amtstidende, 1886 dess
red. L. var en högt begåvad agitator, Hörups
lärjunge men i helt annan grad
»landbopoli-tiker», med särskilt intresse för småbrukarna.
För dem ville han skapa ett slags
statsar-rende i st. f. full äganderätt. 1889 övertog
han Aalborg Amtstidende, blev 1896 ensam
ägare och gjorde tidningen till en av
vänsterns ledande. Efter 1894 närmade han sig
vänsterreformpartiets moderata flygel under
J. C. Christensen, blev 1901 medl. av
folke-tinget och 1905 finansminister i Christensens
ministär. Han genomdrev flera viktiga lagar,
bl. a. om Hypotekbanken 1906, och förberedde
tullagen av 1908 men dog före dess antagande.
Hans änka, Marie L., f. B a 11 e (1864—
1921), övertog ledningen av Aalborg
Amtstidende, blev 1920 landstingsmedlem och
utövade ett visst inflytande på vänstern. Litt.:
A. Christensen, »V. L.» (1919); E.
Hen-richsen, »Mændene fra forfatningskampen», II
(1914). P. E-t.
Lasserre [lasä’r], Pierre, fransk
författare (f. 1867). L., urspr. lärjunge till F.
Brunetière, tog upp J. Lemaitres och Ch.
Maurras’ fälttåg mot Rousseau och
romantiken på antidemokratisk grundval i sin
dok-torsavh., »Le romantisme frangais» (1907),
som vid Sorbonne väckte en häftig och
långvarig strid, fortsatt av L. i en våldsam
pamflett, »La doctrine officielle de 1’université»
(1912). L., som visat sig som en stridbar
förfäktare av konservativa idéer i politik och
litteratur, har vidare utgivit »Cinquante ans
de pensée frangaise» (1922) och »La jeunesse
de Renan» (1925), litteratur- och
musikhistoriska arbeten av opinionsbildande betydelse
bland den studerande ungdomen samt, mot
några av dagens litterära storheter, »Les
chapelles littéraires» (1926). Kj. S-g.
La’sso (sp. lazo), en lång kastsnara av
flätade läderremmar el. rep, som slutar med en
ögla el. vidfäst
metall-ring. L. torde urspr. ha
varit ett jaktredskap och
brukades som sådant bl.
a. av assyrer och egypter
(till fots) vid jakt på
gasell, struts o. s. v.
Parter, skyter, hunner,
romerska gladiatorer m. fl.
använde 1. även till att
fånga människor. Mest
känd är 1. från de spanskt
påverkade delarna av
Nord- och Sydamerika,
där den nyttjas av
beridna herdar (cowboys,
gauchos) ävensom av
indianer vid infångande av
halvvilda hästar och
’boskap. Säkerligen är den
här införd av
spanjorerna. L. brukas även av
rennomader i Nord- samt
ryttarfolk i Centralasien,
i Europa av lapparna samt av herdar i üngern
och på Sardinien m. fl. — Litt.: G. Friederici
i Baessler Archiv, Beiheft VII, 1915. K. G. L.
La’sso, O r 1 ando di (Orlandus L a
s-sus, Roland de La,ttre), nederländsk
tonsättare (1532—94), f. i Mons, Hainaut.
Efter utländska resor slog sig L. 1555 ned i
Antwerpen, där han
utgav sin första
samling fyrstämmiga
ma-drigaler, kallades året
därpå till München
och verkade där till
sin död, sedan 1560
som hovkapellmästare.
Som kompositör är
han nederländskä
skolans främste mästare
och jämte Palestrina
renässansens ypperste
tonsättare. Han
utvecklade en mycket
stor produktivitet (2,000 verk) och skrev i
nästan alla musikens konstformer.
Konst-rikast äro hans madrigaler, motetter och
mässor, vilka framför allt visa honom som
den store mästaren i den polyfona stilen.
Berömdast äro hans »Psalmi poenitentiales»,
vilka förvaras i en praktfull handskrift i
statsbibl. i München. L. utövade ett mäktigt
inflytande på alla samtida kompositörer,
särskilt de tyska och franska. Hans verk voro
spridda över hela Europa, och även i Sverige
odlade man vid 1500-talets slut med förkärlek
hans musik. L:s samlade verk utgåvos 1594
och utges nu (1894 ff.) av A. Sandberger, som
även utgivit bidrag till hans biografi (1894
ff.). Monogr. av bl. a. J. Declève (1894), E.
Schmitz (1915), C. van den Borren (1921).
E. van der Straeten utgav 1891 några av
hans brev. Om L:s verk i Sverige se T.
Nor-lind, »Vor 1700 gedruckte Musikalien in den
schwedischen Bibliotheken» (1908). T. N.
Lasson, Adolf, tysk filosof (1832—1917).
den förnämste representanten i senare tid för
hegelianismen. Skr.: »Princip und Zukunft
des Völkerrechts» (1871), »Ueber
Gegen-stand und Behandlungsart der
Religionsphi-losophie» (1879) m. fl. G. O-a.
Lassåna, se Laxå
Last, gods, som ett fartyg befraktar. Enl.
sjölagen har befälhavare ansvaret för att
fartyget icke överlastas, att 1. behörigen
stuvas o. s. v. samt att luckorna behörigen
tillslutas och skalkas. Kan däckslast
lämpligen föras, bör den fastgöras väl och
anbringas så, att den icke i väsentlig mån
försvårar fartygets manövrering. Om
fartyget går i barlast, skall befälhavaren tillse,
att denna är tillräcklig och av försvarlig
beskaffenhet samt att den är anbragt så, att
den icke förskjuter sig under resan. Se
vidare Lastmärke. Jfr
Lastningsplats och Lastningstid. ö-g.
Last, filos., ett vanemässigt utövande av
handlingar, vilka betraktas som omoraliska;
motsatsen är dygd (se d. o.). G. O-a.
Lastage [-stä’J] (av sv. lasta och en fransk
ändelse), intagning el. lossning av fartygslast.
— La s t agep 1 at s, se Hamn.
Last but not least [lä’st bot nåt li’st], eng.,
»sist men icke minst».
Argentinsk lasso.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
