Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen - I. Den romerska litteraturen - A. Den förlitterära tiden - B. Tiden 240—omkring 88: den arkaiska perioden - C. Tiden omkring 88—omkring 30 f. Kr., Sullas och Caesars tidevarv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
831
Latinska litteraturen
832
teckningar över ämbetsmän, ritualföreskrifter
o. dyl. Av mera privat natur voro
inskrifterna (tituli) under de vaxbilder av berömda
förfäder, som plägade uppställas i
ämbets-mannafamiljernas hem; stundom
upptecknades ock liktal (laudationes funebres).
Liksom hos de flesta folk förekom tidigt
hos romarna en jämförelsevis konstlös poesi,
som i många fall kunde fortleva även utan
skriftlig uppteckning. Ansatser till lyrisk
poesi finner man i »Carmen saliare», en hymn,
sjungen av Mars’ präster, salierna, samt i
»Carmen arvale», arvalbrödernas hymn till
larerna och Mars, båda avfattade på det
gam-malitaliska s. k. saturniska versmåttet.
Element till dramatisk poesi förefunnos i de
skämtsamma fescenninska växelsångerna vid
lantliga fester (vinskörden o. dyl.), senare
särskilt vid bröllop. Av episk art voro sånger
till förfädrens pris vid gästabud samt neniae,
klago-, resp, lovsånger till den dödes ära vid
begravningar, av didaktisk art samlingar av
sentenser, sententiae. Den förste kände
romerske författaren är A p p i u s Claudius
Caecus (censor 312; se C 1 a u d i u s 3).
Efter krigen med Tarent (282—272) och
Kar-tago (264—241), då grekerna talrikt
strömmade till Rom, blev beröringen med den
grekiska, resp, hellenistiska kulturen livligare,
vilket fick ännu större betydelse efter
Greklands erövring (146). Nu inträffade vad
Ho-ratius betecknande uttrycker med orden
»Graecia capta ferum victorem cepit et artes
intulit agresti Latio» (»det övervunna
Grekland övervann den vilde segraren och införde
kulturen i det obildade Latium»). Under
republikens sista årtionden fullbordades den
grekisk-romerska kulturens enhet; den
romerska litteraturen framträder ej längre som
efterbildning utan som självständig
fortsättning av den grekiska med en rad av
författare, från Cicero till Tacitus, vartill den
samtida hellenistiska litteraturen ej kan uppvisa
något motstycke.
B. Tiden 240 — omkr. 88: den
arkaiska perioden, a) Poesi. L. L
i-vius An d r o n icu s, en grekisk
krigsfånge från Tarent, gav som frigiven
undervisning i Rom. 240 lät han uppföra en
grekisk tragedi och en komedi i latinsk
bearbetning, vilka stycken sedermera
efterföljdes av andra. Till bruk vid undervisningen
översatte han Odysséen till latin (Odusia) på
saturniskt versmått. Latinaren Cn. N a
e-v i u s bearbetade grekiska tragedier och
komedier samt skrev tragedier med romerskt
ämne, s. k. fabulae praetextatae, och diktade
på saturniskt versmått ett epos över första
puniska kriget. T. Maccius Plautus
(omkr. 254—184), från Umbrien, ägnade sig
uteslutande åt fabula palliata, ett romerskt
lustspel, där ämne, plats och personer äro
grekiska (av pallium, grekisk mantel). I den
attiska ramen inpassade Plautus en mångfald
romerska element; som fulländad mästare
framstår han i språkets behandling och i sitt
herravälde över de metriska formerna. P. T
e-r e n t i u s Af er (d. 159), från Kartago,
undvek inblandning av romerska element och
inskränkte de lyriska sångpartierna. Under
Gracchernas tid uppblomstrade för någon tid
det nationellt romerska lustspelet, fabula to-
gata (av toga, romersk mantel), representerat
bl. a. av L. A f r a n i u s, vars förebild var
greken Menander. Berömda tragediförfattare
voro Ennius (se nedan), M. Paeuvius
(f. 220) och L. A c c i u s (omkr. 170—90), med
vilken denna diktart nådde sin höjdpunkt. —
Q. Ennius (239—169) är mest berömd för
sitt på hexameter avfattade nationalepos
»Annales»’ (om Roms historia), men han
bearbetade även drama, naturfilosofi o. a.
samt utgav saturae, dikter av växlande
innehåll och form. Genom Ennius vann det
grekiska inflytandet fullständig seger inom
romerska litteraturen, för vilken han i övrigt
genom sin mångsidighet och språktalang blev
av ofantlig betydelse. — Satiren fick sin för
all framtid bestämda karaktär genom C. L
u-c i 1 i u s (d. 102). Med bitande hån i
förening med varm känsla för forntida romersk
dygd kritiserade han samtidens liv. Som
versmått använde han mest hexametern,
sedermera bibehållen av hans efterföljare.
b) Prosan kom till utveckling efter poesiens
uppblomstring och språkets litterära
utbildning. — De äldre romerska historieskrivarna,
annalisterna, tecknade Roms historia på
grekiska. Mest betydande var Q. F a b i u s
P i c t o r (under andra puniska kriget). Den
förste egentlige skriftställaren på latinsk prosa
var M. Porcius Cato (se d. o.; 234—149), en
energisk motståndare till den framträngande
hellenismen. Hans huvudarbete, »Origines»,
behandlade Roms och de italiska samhällenas
historia. Han utgav bl. a. »De agri cultura»
(Om jordbruket), det äldsta bevarade
prosaverket på latin. Berömda vältalare voro den
eldige C. G r a c c h u s, senare M.
Antonius och L. Licinius Crassus. —
Den första systematiska framställningen av
den romerska rätten utgavs av Q. M u c i u s
Scaevola (konsul 95 f. Kr.). — Av den
arkaiska periodens litteratur ha blott
Plautus’ och Terentius’ lustspel samt Catos arbete
om jordbruket bevarats; av det övriga äro
blott fragment i behåll.
C. Tiden omkr. 88 — omkr. 30 f.
Kr., S u 11 a s och Caesars tidevarv,
den klassiska prosans period.
a) Poesien träder nu tillbaka för prosan.
Dramatiken började avstanna. Mest
livskraft hade lustspelet antingen som
atel-lan, fabula Atellana, den oskiska farsen med
stående karikerade karaktärstyper, el. som
mimus; mimen, härstammande från det
grekiska Syditalien, var en lösligt hopkommen,
till stor del improviserad karaktärsbild ur
vardagslivet, framställd med grov realism;
skådespelarna uppträdde utan masker, och de
kvinnliga rollerna utfördes av
skådespelerskor. I litteraturen representeras mimen av
riddaren D. Laberius och hans samtida
P. Syr us; under den senares namn har en
samling sentenser bevarats till vår tid. —
Sin säregna prägel får denna period genom
den s. k. moderna (ungromerska) skolan. Dess
medlemmar, poetae novi, bildade politiskt och
litterärt ett oppositionsparti. De voro ivriga
republikaner och anslöto sig till den senare
alexandrinska diktningen med dess förkärlek
för det mytologiska epylliet (mindre eposet),
elegien och tillfällighetspoesien i epigrammets
el. den lyriska diktens form. Skalden borde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
