Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
833
Latinska litteraturen
834
vara en poeta doctus, framför allt
hemmastadd i den poetiska tekniken. Av C. V a 1
e-r i u s C a t u 1 lu s, från Verona (omkr. 84—
54), ha bevarats bearbetningar och
självständiga dikter i alexandrinsk stil samt lyriska
dikter, som givit honom rangen av Roms
störste lyriker. — Utanför skolan stod T.
Lucretius Carus (d. 55) med sin
lärodikt om naturen, »De rerum natura». Stilen
är ålderdomlig, ämnet, den epikureiska
filosofien, modernt; han förenade med
beundransvärd åskådlighet i naturskildringen djup blick
för människosjälens lidanden och fröjder.
b) Prosan nådde under denna period sin
höjdpunkt; skillnaden mellan det stiliserade
skriftspråket och det mera obundna
talspråket framträdde nu fullt utbildad. Tidevarvets
mest framstående författare var M. T u
1-lius Cicero (106—43). Hans betydelse
som talare ligger däri, att han icke blott
praktiskt utövat sin konst utan infört talet
som litterär konstprodukt. I sitt
framställningssätt undvek Cicero såväl attikernas
alltför knappa stil, representerad av M. I u n i u s
B r u t u s o. a., som ock asiaternas (H o
r-tensius m. fl.) yppighet och uppställde i
synnerhet Demosthenes som mönster. Ciceros
filosofiska arbeten åsyftade att i en
tilltalande romersk dräkt framställa det viktigaste
av den grekiska filosofien. Slutligen finnas
ännu bevarade omkr. 800 brev, oskattbara
som historiska och språkligt-stilistiska
dokument. — C. lulius Caesar (100—44) är
jämte Cicero huvudrepresentanten för den
klassiska prosan. Hans »De bello gallico»
utmärker sig framför allt genom
framställningens klarhet samt stilens renhet. Caesars
anhängare C. Sallustius Crispus (86
—35), den förste romerske historieskrivaren
av mera allmänt intresse, behandlade i
»His-toriae» tiden mellan 78 och 67 f. Kr.; i de
ännu bevarade monogr. »Catilina» och
»lu-gurtha» ger han skarpt tecknade tidsbilder i
•en knapp och allvarlig stil. — En
särställning intar M. Terentius Varro (116—
27), Roms lärdaste man och mest produktive
författare, som i flera arbeten framställde
romerska folkets kulturhistoria; bevarade äro
blott ett arbete om jordbruket samt en del
av hans verk »De lingua latina». På
blandning av prosa och vers voro hans »Saturnae
Menippeae» avfattade.
D. Augu stu s’ tidevarv (omkr. 30 f.
Kr.—14 e. Kr.), a) Poesi. Den romerska
poesien uppnådde sin höjdpunkt under Augustus;
man plägar därför sammanfatta de sista
årtiondena av republiken, då prosan nådde sin
fulländning, och denna period under den
gemensamma benämningen den romerska
litteraturens guldålder. — Inom dramat
hade denna period att uppvisa två numera
förlorade mästerverk, tragedierna »Thyestes»
av L. Varius och »Medea» av O v i d i u s.
Scenen behärskades emellertid mer och mer
av ej alltid sedliga pantomimer, varvid
en enda maskerad skådespelare under livliga
åtbörder och dans framställde handlingen,
medan texten sjöngs av en kör. Så mycket
kraftigare blomstrade de övriga diktarterna.
P. Vergilius Maro (70—19 f. Kr.) vann
jrykte genom en samling idyller, »Bucolica»,
en diktart (efter Theokritos’ förebild), som då
f. ggn uppträdde i den romerska litteraturen.
En hedersplats intar hans lärodikt om
jordbruket, »Georgica». Sin största berömmelse
vann Vergilius genom sitt nationalepos
»Ae-neis»: berättelsen om Roms och på samma
gång den iuliska ättens stamfader, som
liksom förenade Hellas och Rom. Episk
storslagenhet och dramatisk koncentrationskonst
förenas här med versens välljud och språkets
stolta skönhet. Q. H o r a t i u s F 1 a c c u 8
(65—8 f. Kr.) diktade under republikens sista
orofyllda årtionde dels »lambi», numera
kallade epoder, efter mönster av Archilochos’
smädedikter, dels »Satirae» efter Lucilius’
förebild, de s. k. »Sermones» (Kåserier), i
vilka han med godmodig ironi framlägger
sina iakttagelser om människolivet och
tecknar kulturhistoriska bilder av oskattbart
värde. Hans »Epistulae» (Brev) äro måhända
de mognaste alster, som den romerska
litteraturens historia har att uppvisa. I sina
»Car-mina» (Oden) gick Horatius tillbaka till
Al-kaios, Sapfo och Pindaros. Ofta röja dessa
dikter också ett äkta romerskt kynne och
återspegla den nya tidens tankar, varjämte
de ge prov på mästerskap i språkets
behandling. — Elegien representeras av A 1 b i u s
T i b u 1 1 u s (d. 19 f. Kr.) och Se x t u s
Proper t ius (d. omkr. 15 f. Kr.), den förre en
blid konstnärsnatur, den senare utrustad med
mer kraft och originalitet men ofta tyngd av
dunkel hellenistisk lärdom. Med P. O v
i-dius Na so (43 f. Kr.—omkr. 18 e. Kr.)
börjar den moderna retorikens herravälde
inom poesien; hans elegiska diktning
(»Amo-res» m. fl.), en spegelbild av världsstaden
Rom, liksom hans »Metamorphoses» o. a.
arbeten visa utomordentlig smidighet i fråga
om versens byggnad. Men genom sina
virtuosmässiga retoriska konstgrepp ledde han
utveeklingen in på ödesdigra avvägar.
b) Prosa. Historieskrivningen
representeras främst av T i tus Livius (59 f. Kr.
—17 e. Kr.), som skildrade Roms historia från
grundläggningen (»Ab urbe condita libri») till
sin egen tid. — Vältaligheten övergick efter
hand till övningar över fingerade ämnen;
eloquentia blev declamatio (skolvältalighet).
Småningom utplånades gränsen mellan
prosaisk och poetisk stil, samtidigt vidgades
klyftan mellan talspråket och litteraturspråket.
E. Tiden från Augustus’ till
Trajanus’ död (14—117), den romerska
litteraturens silverålder. Litteraturen
stod ej längre i nära kontakt med ett rikt
politiskt liv, och sambandet med den grekiska
litteraturen upplöstes. Skadligt var retorikens
dominerande inflytande, främjat genom
uppläsningar (recitationes) av nya arbeten inför
en inbjuden publik. — a) Poesi. Den episka
diktningen hade många representanter.
Spanjoren Lucanus (39—65) gav i »Pharsalia»
en framställning av kampen mellan Caesar
och Pompeius, något senare hämtade V a 1
e-rius Flaccus ämnet för sitt epos
»Argo-nautica» från den grekiska sagan, likaså P
a-pinius Statius (under Domitianus) för
»Thebais» och »Achilleis». Mindre betydande
var Silius 11 a 1 i c u s’ (25—101) »Punica»
(om andra puniska kriget). — Dramat åter-
XII. 27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
