Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
835
Latinska litteraturen
836
upplivades av L. Annaeus Seneca (4 f.
Kr.—65 e. Kr.), från Cördoba i Spanien, sin
tids mest betydande litterära personlighet.
Hans nio tragedier, de enda romerska, som
bevarats, äro närmast avsedda för
uppläsning. Något senare är »Octavia», av okänd
författare, det enda bevarade provet på en
fabula praetextata el. tragedi med romerskt
ämne. — Till lyriken kan räknas Statius’
»Silvae», tillfällighetsdikter med intressanta
bilder från Roms dåtida förnäma värld. —
Satiren fick retorisk färg av den talangfulle
A. Persius Flaccus (34—62); i ett ofta
dunkelt språk tecknar han allmänna typer
utan det verkliga livets konkreta bakgrund.
D. lunius I u v en al i s, tidigare retor,
uppträdde som satiriker under Trajanus. Han
saknar liksom Persius den godmodiga humor,
som utmärkt Horatius; kompositionen är
flerstädes svag, men förträffligt verka hans
skarpt poängterade sentenser. — Epigrammet
nådde sin fulländning genom spanjoren M
arti a 1 i s (under Domitianus).
b) Prosan var under denna period mera
betydande. Historien fann många bearbetare.
V e 1 le i u s Paterculus skrev under
Ti-berius Roms historia; hans framställning av
principatet under Augustus och Tiberius är
av intresse som den enda bevarade samtida
teckningen. Curtius Rufus (under
Clau-dius) gav en romantiserad framställning av
Alexander den stores levnad. Med C o r n
e-lius Tacitus (omkr. 55—omkr. 118) fick
romerska litteraturen sin störste
historieskrivare efter Sallustius; i sina större arbeten,
»Annales» och »Historiae», behandlade han
Roms hävder för tiden 14—96 e. Kr. En
reaktion mot samtidens retoriska stilmaner
representerar spanjoren Quintilianus (omkr.
35—omkr. 96) med sin förtjänstfulla
»Institu-tio oratoria». Av hans lärjunge P 1 i n i u s
d. y. (62—113) har ett lovtal, panegyricus,
till kejsar Trajanus, bevarats till vår tid, så
även en samling brev. — Filosofien, särskilt
den stoiska etiken, behandlades av Seneca i
flera arbeten (»De providentia», »De vita
beata» m. fl.) samt i hans »Epistulae morales».
En särställning intar Petronius, av vars
tidsroman blott fragment (»Cena
Trimalchio-nis») bevarats. — Den vetenskapliga
litteraturen var ganska omfattande. Av C e 1 s u s’
encyklopediska verk har blott den
medicinska avd. bevarats. P 1 i n i u s d. ä. (d. 79)
efterlämnade en vidlyftig »Naturalis
historia». Columella (under Nero) skrev om
jordbruket. Frontinus (omkr. 100) om
Roms vattenledningar.
F. Den senare kejsartidens
litteratur, från Hadrianus (reg. 117—138) till
langobardernas infall (568), karakteriseras av
fortgående förfall. Under Hadrianus nådde
en arkaiserande strömning sin höjdpunkt. På
rättsvetenskapens område voro 2:a och början
av 3:e årh. en verklig blomstringsperiod. Pro- *
vinserna, särskilt Afrika och Gallien, börja
nu tävla med el. rent av taga försteget
framför Italien. Den viktigaste företeelsen under
denna period är kristendomens segerrika
utbredning, som medförde en rik och
självständig kristen litteratur i Västerlandet. —
a) Poesien har blott få namn att uppvisa.
Rutilius Namatianus skildrade på
distika sin resa från Rom till Gallien 410.
Ausonius (300-talet) skrev bl. a.
»Mo-sella», skildrande en färd på Rhen och
Mosel. Apollinaris S i d o n i u s’ dikter
(400-talet) visa en mosaikartad, svulstig stil.
C 1 a u d i us Claudianus, som från 395
levde vid hovet i Ravenna, har ej utan skäl
betecknats som Roms siste skald av
betydenhet. — b) Prosa. Den arkaiserande
riktningen representeras av afrikanen Fronto
(omkr. 100—omkr. 175), författare till brev
och retoriska uppsatser, samt hans lärjunge
G e 11 i u s, som i »Noctes Atticae» meddelat
rika utdrag ur äldre författare. Till
arka-isterna räknas ock afrikanen A p u 1 e i u s
(f. omkr. 125), vars roman »Metamorphoses»,
en satirisk, täml. drastisk sedemålning av
samtiden, visar betydande talang och djärv
originalitet. — På gränsen mellan föreg. och
denna period står C. Suetonius T r a
n-quillus (omkr. 75—omkr. 150), vars
kej-sarbiografier, »De vita Caesarum», blevo
mönster för följ, tiders historieskrivning; hit höra
de s. k. scriptores historiae Augustae (omkr.
300). Först med Ammianus
Marcel-1 i n u s, en grek från Antiokia, som (omkr.
400) skrev Roms historia under tiden 96—
378, fick Tacitus en värdig efterföljare. —
Prov på den vältalighet, som var på modet
i Gallien (omkr. 300), finnas i de lovtal,
panegyrici, som av E u m e n i u s o. a. höllos
till samtida kejsare. Sin tids berömdaste
talare var Q. A u r eliu s Symmachus
(slutet av 300-talet). — Grammatiken
bearbetades av åtskilliga lärde. Donatus (omkr.
350) utgav en latinsk grammatik, »Ars
gram-matica», afrikanen Martianus C a p e 1 la
(300-talet) en framställning på blandad vers
och prosa av de s. k. sju fria konsterna.
Bådas verk tillhörde medeltidens mest
anlitade läroböcker. — Till juridiken hörde
G a i u s’ »Institutiones» (omkr. 160) samt
P a p i n i a n u s’, U 1 p i a n u s’ och Paulus’
arbeten. Som värdig avslutning på antikens
litteratur stå de av lustinianus 533—
534 föranstaltade monumentala lagverken:
lagsamlingen Codex lustinianeus,
rättstolk-ningarna Digesta el. Pandectæ, en kort
juridisk lärobok, Institutiones, samt kejsarens
nya förordningar, Novellæ, allt med en
medeltida benämning vanl. kallat Corpns juris.
Den kristna litteraturen.
Kristendomens språk var tidigast grekiska, men
inom kort uppblomstrade i olika delar av
Romerska riket, särskilt i Afrika, en rik
litteratur på latinska språket. — a) Prosa. Det
äldsta bevarade provet på denna litteratur
är Minucius Felix’ apologetiska dialog
»Octavius» (omkr. 200; enl. andra efter 213).
Tertullianus (omkr. 160—230), från
Kartago, har genom talrika skrifter förvärvat
namnet den västerländska teologiens och det
latinska kyrkospråkets grundläggare. Genom
Novatianus (mitten av 200-talet) blev
latinet definitivt Västerlandets kyrkospråk.
Från Afrika härstammade Cyprianus (led
martyrdöden i Kartago 258), vidare A r n
o-b i u s (omkr. 300) och Lactantius (d.
omkr. 325). Höjdpunkten betecknar
Augustinus (d. 430), från Tagaste i Numidien.
Av hans många skrifter må nämnas
»Con-fessiones» (Bekännelser) samt det storslagna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
