Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen - I. Den romerska litteraturen - F. Den senare kejsartiden - II. Latinska medeltidslitteraturen - III. Latinsk litteratur och filologi under nyare tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
837
Latinska litteraturen
838
apologetiska verket »De civitate Dei» (Om
Guds rike). Från Gallien härstammade H
i-1 a r i u s från Pictavium (Poitiers; omkr. 350),
den förste egentlige exegeten bland
kyrkofäderna, SulpiciusSeverus (omkr. 400),
vars »Chronica» behandlade den judisk-kristna
historien, samt Salvianus (omkr. 440),
som i »De gubernatione Dei» (Om Guds
styrelse) kraftigt bestraffar romarrikets inre
förfall och framhåller de germanska
erövrar-nas sedliga överlägsenhet. Närmast till
Italien hörde Hieronymus (d. 419 el. 420),
den lärdaste latinske kyrkofadern; mest
bekant är han för sin bibelöversättning, Versio
vulgata. Teoderiks regeringstid kan betraktas
som den västerländska antikens sista
afton-rodnad (början av 500-talet); klarast stråla
här namnen B oe t hi u s och C a s s i o d
o-r u s. Den förre skrev 524 »De consolatione
philosophiæ», vilket arbete under
medeltiden fick ofantlig betydelse som länk
mellan den grekiska kulturen och
kristendomen; den senare (d. omkr. 583) gjorde
klostren till en härd för studier och en
fristad för den antika kulturens skatter. —
b) Poesien kom något senare än prosan till
utveckling. Som kyrkans äldste kände skald
betraktas vanl. Commodianus (omkr.
250; enl. somliga levde han omkr. 450), som
gav hexametern en från den klassiska formen
avvikande gestaltning. — Främst inom den
kristna poesien står den lyriska dikten
(hymnen). Formen var närmast den klassiska
metrikens; något senare inkom från
konstprosan rimmet, som efter hand blev regel. Med
biskop Ambrosius i Milano (omkr. 340—
397), »kyrkosångens fader», fick hymnen en
fast plats i gudstjänsten; av hans egna,
korrekt jambiska dikter finnas några kvar, bl. a.
»Veni redemptor gentium» (sv. psalmen n:r
58). Mångsidigast och mest formfulländad
var spanjoren Prudentius, vars hymner,
bland vilka eh återfinnes (i bearbetad form)
i svenska psalmboken (n:r 402), närmast voro
avsedda att läsas. Biskop Paulinus av
Nola (353—451) har efterlämnat dikter i
olika versmått, belysande den kristna
poesiens djup och innerlighet i motsats mot den
samtida profana diktningens tomhet. V
e-nantius Fortunatus, den sjunkande
västerländska kulturens talangfullaste skald
(d. omkr. 600), står redan på gränsen till
medeltiden.
Litt.: M. Schanz, »Geschichte der römischen
Litteratur» (1905—20; 4:e, omarb. uppl. 1927
ff.); W. S. Teuffel, »Geschichte der römischen
Litteratur» (6:e uppl., bearb. av Kroll och
Skutsch, 1910—16); F. Leo, »Die römische
Li-teratur des Altertums» (i Hinnebergs »Kultur
der Gegenwart», 3:e uppl. 1912) och
»Geschichte der römischen Literatur», I (1913);
E. Norden, »Die römische Literatur» (i
Gercke-Norden, »Einleitung in die
Altertumswissen-schaft», I, 3:e uppl. 1923); H. Schück,
»Världslitteraturens historia», I (1900), och
»Illustrerad allmän litteraturhistoria», I (1919), samt
C. Lindskog i »Bonniers Illustrerade
litteraturhistoria», I (1928). H. Sgn.*
II. Latinska medeltidslitteraturen. Även
sedan romersk litteratur upphört,
fortlevde latinska språket i många årh.
Latinsk skriftställarverksamhet idkades på
flera håll; se t. ex. Isidorus av
Sevilla och Gregorius av Tours.
Redan på 500-talet hade benediktinorden börjat
avskriva äldre arbeten, särskilt i klostret
Monte Cassino i Italien, liksom i de senare
inrättade i Luxeuil och S:t Gallen. Från
Irland och Britannien kommo män, vilka i det
karolingiska riket i hög grad främjade
odlingens sak (den »karolingiska renässansen»),
Karl den store (d. 814) stiftade vid sitt hov
en skola, varjämte dylika uppstodo på flera
ställen, i Tours, Fulda, Korvey m. fl., där
gamla arbeten flitigt avskrevos. Det var
särskilt de andliga, som ägnade sig åt
kunskapers förvärvande och spridande. Främst böra
nämnas A 1 k u i n, d. 804, och E i n h a r d, d.
840 (se dessa ord). Tiderna efter Karls död
blevo mindre gynnsamma. Dock bibehöllo sig
studier och bildningsintressen i åtskilliga
stifts- och klosterskolor. I England
främjades studierna kraftigt av Alfred den store.
I den litterära produktionen hade det
religiösa elementet givetvis överhanden.
Vidare förekommo krönikeskrivning och
biografi samt epistolografi. Under
denna tid företedde prosan en viss svaghet
i språk och stil, men särskilt i lagtexter och
predikningar kan man dock skönja en
bestämd strävan efter satsavrundning och
rytmisk kadens. Poesien var en
efterbild-ning av den klassiska, och dikterna
framträda ofta som osjälvständiga skolövningar.
Rätt vanliga voro episka dikter, ofta till
firande av hjältar el. stormän. Nu började
också en kyrklig hymndiktning.
Särskilt i England diktades hymner i anslutning
till den gregorianska kyrkosången.
Småningom uppstod vid sidan av den kyrkliga
litteraturen även ett profant skriftställen.
Den latinska litteraturen under denna
period omfattar ett betydande antal skrifter i
olika ämnen. Historieskrivningen
bestod i krönikeartade framställningar av
mera lokal betydelse och i arbeten efter
klassiskt mönster. Även brevskrivning
idkades flitigt. I poesien märkes ett par
försök till heroisk-historiska dikter efter
antika mönster. Bland de många, till stor del
förträffliga hymndiktarna under perioden må
nämnas Petrus Damiani (d. 1072),
Tomas av Celano (d. omkr. 1250), förf, av
»Dies iræ» (se d. o.) m. fl.
Litt.: A. Ebert, »Allgemeine Geschichte der
Litteratur des Mittelalters im Abendlande
bis zum Beginn des ll:en Jahrhunderts» (2:a
uppl. 1889); M. Manitius, »Geschichte der
lateinischen Litteratur des Mittelalters» (2
bd, 1911—23); E. Patzelt, »Die karolingische
Renaissance» (1924).
Ett allmännare studium av de klassiska
författarna utvecklas under inflytande av
de nationellt italienska strömningarna och
den romerska kulturtraditionen i Italien
under 1300-talet. Denna riktnings främsta namn
äro Petrarca (d. 1374) och Boccaccio
(d. 1375). Båda verkade genom vältalig
framställning i skrift — Petrarca var också
lycklig latinsk skald — och genom samlande av
handskrifter. I deras anda uppträdde under
följ, sekel bl. a. L. Valla, A n g e 1 u s
Politianus och Pomponius L æ t u s.
III. Latinsk litteratur och filologi under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
