Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen - III. Latinsk litteratur och filologi under nyare tiden - IV. Latinsk litteratur och filologi i Sverige - Latinska myntunionen - Latinska rasen - Latinska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Latinska myntunionen—Latinska språket
839
nyare tiden. Den latinska litteraturens
historia efter humanismens tid sammanfaller i
väsentlig mån med filologien. I Frankrike
utvecklades vid slutet av 1500- och början
av 1600-talet ett filologiskt mångvetande, vars
förnämsta målsmän voro J. J. Seal i ger
(d. 1609), I. Casaubonus (d. 1614) och
C. Salmasius (d. 1653). Lexikografien
hade en utmärkt representant i Du Cange
(d. 1688). I Nederländerna främjade den
snillrike H. Grotius (d. 1645), den
grund-lige filologen G. J. V o s s i u s (d. 1649) m. fl.
de klassiska studierna. I England framträdde
som goda latinskalder T h. M o r u s (d. 1535)
och J. Milton, den senare även utmärkt
prosaist på latin. Längre fram uppstod en
filologisk mästare, R. B e n 11 e y (d. 1742),
vilken genom sin kritiska metod visade en
ny väg för filologien. I Tyskland verkade i
början av 1500-talet två framstående
författare, J. R e u c h 1 i n (d. 1522) och E
rasmus (d. 1536), båda utmärkta genom lärdom
och omdömesskärpa samt väl förtjänta om
bibeltolkning och kritik. Reformationen tog
snart de litterära krafterna i anspråk för
grundläggande av den bildning, som dess
målsmän, med Luther och M e 1 a n c
h-t h o n i spetsen, ville göra till underlag för
religiösa studier och skriftställarverksamhet.
Men småningom började inom protestantiska
kretsar en mera stel dogmatism taga
makten ; tolkningen av de antika författarna blev
mekanisk, och den klassiska stilen förföll.
Under senare delen av 1700-talet uppstod en
litterär rörelse, som orienterade sig efter den
klassiska tidens skapelser på olika områden.
Lessing och Winckelmann främjade
en mer allsidig uppfattning av antiken i
litteratur och konst. Nu uppträdde C. G. H e y n e
(d. 1812) och F. A. Wolf (d. 1824), vilka
givit den klassiska filologien en mer allsidig
prägel. Dansken J. N. M ad vi g (d. 1886)
utövade en skarp kritik mot föråldrade
metoder i textkritik m. m. På 1850-talet
framträdde som banbrytande Th. Mommsen
(d. 1903), grundlig kännare av romerska
rättsväsendet. I Bonn blev Fr. R i t s c h 1 (d.
1876) ledare för en hel skola av i
historisk-etymologisk forskning arbetande filologer. På
senare tiden har forskningen ang.
minnesmärken och klassiskt bekanta orter tagit
stark fart, medan däremot det skriftliga
bruket av latinska, språket alltmera inskränkts.
Jfr Filolog i.
Litt.: G. Voigt, »Die Wiederbelebung des
klassischen Alterthums» (3:e uppl., 2 bd,
1893); A. Gudeman, »Grundriss der Geschichte
der klassischen Philologie» (2:a uppl. 1909).
IV. Latinsk * litteratur och filologi i
Sverige. I Sverige uppstod jämförelsevis sent
en på latin avfattad litteratur. Urspr.
bestod den till väsentlig del av kyrkliga
ritualböcker. Hymndiktning idkades flitigt
och med framgång, särskilt om och till
ära för heliga personer, ss. Ansgarius,
Botvid, David, Sigfrid, Birgitta. Som
hymndiktare utmärkte sig biskop Brynolf
Algotsson (se d. o.) i Skara. Högst
framstående genom poetisk begåvning var
ärkebiskopen Birger Gr eger sson (se d. o.).
Biskopen i Linköping Nils
Hermansson (N i c o 1 a u s Hermanni), lärare för
840
Birgittas barn, blev särskilt berömd som
hymndiktare (t. ex. »Rosa rörans bonitatem»,
till Birgitta). På 1500-talet uppträdde de
katolskt sinnade bröderna J ohannes och
Olaus Magnus som historieskrivare på
latin. Ännu på 1600-talet använde alla
framstående svenska skriftställare i sina verk
huvudsaki. latinet, så t. ex. J. Mes senius,
O. V e r e 1 i u s och J. L o c c e n i u s. Även
under 1700-talet idkades latinskt
skriftställen, ehuru icke i samma omfattning som
förr, av bl. a. E. Benzelius d. y., A.
Rydelius och N. Wa 1 le r iu s. Berömd
latinsk poet var J. Upmar k - Rosena
d-ler (d. 1743). Århundradets största svenska
vetenskapsmän, C. von Linné och E.
Swedenborg, framträdde i stor
omfattning som skriftställare på latinska språket.
Under 1800-talet inskränktes den latinska
författarverksamheten alltmer. Akademiska avh.
och högtidstal förekommo dock under seklets
förra hälft i mängd, därefter mera sparsamt.
Den klassiska filologien hade att uppvisa
berömda namn, ss. vältalaren J. Lundblad
(d. 1820), den estetiskt anlagde A.
Törne-ros (d. 1839), latinskalden J. G. E k (d. 1862)
och översättaren J. S p o n g b e r g (d. 1888).
Under inverkan av utlandets mera
mångsidiga strävanden började småningom även i
Sverige den klassiska filologien att rikta sig
åt kommentering, textkritik och historisk
-etymologisk forskning.
En redogörelse för den svenska
latindiktningens historia finner man i den
nedan-nämnde Söderströms »Carmina latina» (utg.
i 3 bd 1895; utarbetad av latinskalden J.
Bergman). Här kunna endast de viktigaste
namnen och några data upptagas. På
1500-talet märkas, utom tysken H. M o 1 le r u s,
en tid ett slags hovskald i Sverige,
Laurentius Petri Gothus (d. 1579) och
den flitige tillfällighetspoeten S. P h r
y-gius (d. 1628). 1600-talet tillhöra J. M e
s-senius, P. Lagerlöf och L.
Forne-lius (d. 1673; »Poetica tripartita»). Från
1700-talet må nämnas S. Ä 1 f (d. 1799), som
till latin överflyttat Gyllenborgs »Tåget öfver
Bält», och den som översättare kände A. N
i-cander (d. 1781). Bland 1800-talets
latinskalder må nämnas, förutom J. Lundblad,
den produktive J. V. Tranér (d. 1835;
»Carmina», 1837, gravkväden och en övers,
av Tegnérs »Nattvardsbarnen»). J. G. Ek
översatte delar av »Frithiofs saga»; P. J.
Peter sson (d. 1874) var god latinsk skald.
C. A. F a h 1 c r a n t z (d. 1911) gjorde sig
fördelaktigt känd som utgivare av »Carmina
latina» (1907). J. Bergman har utgivit
»Carmina latina» (2:a uppl. 1898; ny samling
1926). Sist må nämnas en av Sveriges
yppersta latindiktare, komministern K. E. A. S
ö-derström (d. 1892), vars dikter efter hans
död utgåvos (3 dir, 1895) av K. F. Karlson
och J. Bergman. Han var synnerligen
framstående som översättare (särskilt av
Runeberg och Malmström). Till rimmad latinsk
vers överflyttade han med stor skicklighet och
smak en mängd svenska psalmer. R. Tdh.*
Latinska myntunionen, se Mynt.
Latinska rasen, numera mindre bruklig
benämning på folk, som tala romanska, språk.
Latinska språket, urspr. blott en dialekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
