Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
841
Latinska språket
842
inom Italiens indoeuropeiska fornspråk,
begränsad till landskapet Latium med dess
huvudort, Rom. Genom denna stads politiska
och kulturella utveckling till ett världsvälde
blev 1. med tiden det härskande språket ej
blott på Apenninska halvön utan i hela den
antika civilisationens västra hälft, medan i
dess östra grekiskan bibehöll sin
dominerande ställning. Latinet bildar tills, m. sina
italiska systerdialekter (se Italiens
fornspråk) en självständig gren av den
indoeuropeiska språkfamiljen. En nära släktskap
med grekiskan, till följd av en tidigare
gemensam »italo-grekisk» språkutveckling,
som förr allmänt antogs, existerar knappast.
Snarare är den moderna forskningen benägen
att i keltiskan se ett språk, vars
förhistoriska utveckling, åtm. under en period,
sammanfallit med latinets. Vissa säregna
överensstämmelser dem emellan skulle sålunda
vara minnen från ett dylikt »italo-keltisKt»
språkskede.
Under sin äldsta tid är latinska språket
föga känt. Några torftiga inskrifter från
tiden omkr. 6:e—4:e årh. f. Kr. låta oss mera
ana än följa dess ljudutveckling. När fr. o. m.
3:e årh. inskrifter och kort därpå
litteraturen skänka ett rikare material, har latinet
på denna punkt i stort sett redan fixerats
i den form, vari det är bekant från den
klassiska tiden. Den från det
indoeuropeiska urspråket nedärvda rika vokalismen
har till stor del uniformerats, i det att de
korta vokalerna inuti ord i allmänhet
»försvagats» till e el. i och diftongerna i det
närmaste försvunnit. På konsonanternas område
är den viktigaste utvecklingen den, som de
s. k. mediae aspiratae bh, dh och gh
undergått, av vilka de båda första i början av ord
övergått till f, i det inre det första till b,
det andra till d el. i vissa fall även det till
b, under det att gh förvandlats till h i början
av ord framför vokal samt inuti ord mellan
två vokaler, i övriga fall till g. Härpå
beror sålunda, att t. ex. svenskans
»broder» och »gum» (senare ledet i ordet
brudgum), där indoeuropeiskt bh och gh
övergått till b och g, på latin motsvaras av ett
frä’ter, resp. ho’mo (= människa, man).
Betydande omgestaltningar och nybildningar,
delvis gemensamma för latinet och de övriga
italiska språken, uppvisar också
formsystemet. Detta gäller framför allt verbens
böjning, medan däremot substantivens i högre
grad bevarat en ålderdomlig karaktär. I
detta sammanhang må erinras om den
syntaktiskt viktiga roll, som i latinet såväl
substantivens kasusändelser som verbens
tempus-och modusändelser spelade, en roll, som i de
moderna språken prepositioner och hjälpverb
i stor utsträckning övertagit. Jfr latinets
cä’sü, a’rmis, po’rtä med svenskans »a v en
händelse», »m e d vapen», »genom porten»
el. la,tinets adiü’vimus, adiuvä’bimus,
adiuvé’-mus med svenskans »vi h a hjälpt», »vi
skola hjälpa», »låtom oss hjälpa». Det
är framför allt det inskränkta bruket av
dessa och andra »hjälpord», ss. de personliga
pronomina i subjektsställning, samt frånvaron
av artiklar (jfr en del av exemplen ovan), som
ger 1. dess prägel av på en gång knapphet och
kraft. En sats som t. ex.: »i handling hade
han visat sig som en man» låter sig på latin
kort och koncist återgivas med de fyra orden:
fa’ctis vi’rum sé praesti’terat.
Medan under det tredje och närmast följ,
århundraden f. Kr. 1. i ljud- och
formhänseen-den uppvisar få viktiga förändringar, företer
det på ett annat område en så mycket rikare
utveckling. Delvis redan tidigare hade Roms
förbindelser med de grekiska nybyggena
utmed Italiens kuster lett till uppkomsten av
en rad grekiska lånord och grekiska
ordbild-ningstyper, ej minst i talspråket, där
åtskilliga av dem blevo så fast rotade, att de i
lätt omgestaltning jämte övriga folkliga
element slutligen övergingo i de romanska
dotterspråken, så t. ex. ordet ko’laphos (eg. —
örfil), vilket alltjämt fortlever i franskans
coup, italienskans colpo (= slag). Men av
vida större betydelse blev det inflytande, som
grekiskan, tack vare en rik litteratur, fr. o. m.
mitten av det 3:e årh. kom att utöva på den
latinska stilistikens och, om också i mindre
utsträckning, på syntaxens område, m. a. o.
på latinets utveckling till ett litterärt
skriftspråk. Här som i andra fall visa emellertid
romarna en förmåga som knappast något
annat folk att ej blott upptaga främmande
gods utan också därpå sätta sin egen
stämpel. Trots all yttre påverkan är därför deras
litteraturspråk, frånsett vissa extrema
företeelser, även det romerskt i anda och väsen.
Av naturliga grunder är det framför allt
den romerska litteraturens språk, som för oss
är närmare bekant. Den hävdvunna
indelningen av romerska litteraturen i olika
perioder (se Latinska litteraturen) är
till en viss grad tillämplig även i fråga om
dess språk, om också gränserna dem emellan
ej kunna dragas så skarpt. I alla händelser
betecknar tiden från omkr. 50 f. Kr. till 14
e. Kr. höjdpunkten av utvecklingen, medan
tiden förut och efteråt representerar den
stigande, resp, den sakta sjunkande kurvan. Ett
konstant drag under hela denna utveckling är
emellertid frånvaron av alla tydliga
dialektinslag. Under det att den grekiska
litteraturen fram till hellenistisk tid skarpt
återspeglar språkets olika dialekter, bär den
latinska, trots sin utbredning över ett vida
större område, från sitt första framträdande
i detta avseende en enhetlig prägel, och alla
försök att inom denna komma ett »galliskt»
eller »afrikanskt» latin på spåren ha varit
fruktlösa. Rom har här som på andra
områden utövat sitt mäktigt uniformerande
inflytande på den värld, som det underlagt sig.
Som fallet är i alla språk, var också i
latinet klyftan mellan litteraturens och
gemene mans språk stor. Kännedomen om
latinskt talspråk är dock för större delen av
dess existens endast fragmentarisk. En
Plau-tus’ komedier (2:a årh. f. Kr.) och en Petronius’
roman (l:a årh. e. Kr.) lämna oss visserligen
på grund av ett språk, som delvis återger
det talade ordet, ett värdefullt material,
särskilt i fråga om ordförråd och fraseologi.
Härtill kommer de vulgära inskrifternas
vittnesbörd; särskilt märkas de pompeianska
s. k. graffiti (på husväggar och annorstädes
nedklottrade utgjutelser av en delvis även i
våra dagar välbekant art) samt slutligen
några notiser hos de romerska
grammati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
