Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
843 Latinsk stil—Latitudsystem 844
kerna, vilka vid sitt påpekande av vad som
var korrekt och bildat språkbruk då och då
även beröra vulgärspråkliga företeelser. Men
först i senlatinet framträder i samband med
den sjunkande bildningen en litteratur, som
i större utsträckning röjer ett omedelbart
inflytande från folkspråket och som låter oss, i
vissa fall rätt ingående, följa dettas
utveckling och övergång till de senare romanska
språken, franskan, italienskan, spanskan m. fl.
Sålunda finner man t. ex. här återspeglad den
process, som ledde till de ursprungliga
kasus-ändelsernas delvisa försvinnande och
uppgående i varandra, samtidigt som deras
syntaktiska funktioner mer och mer övertogos
av prepositionerna. Så motsvaras t. ex. ett
äldre latins caba’lli (genitivformen av caballus
= häst) i senlatinet ofta av ett de caballo,
franskans de cheval, italienskans di cavallo.
Detsamma gäller också om den långsamma men
djupt gående ombildning, som verbets
tempus-och modussystem undergingo och vars
slutresultat föreligger i de nämnda språkens från
det äldre latinets delvis helt avvikande
formationer. Så hette i detta »jag skall sjunga»
cantä’bo, i senlatinet däremot cantä/re ha’beo
(eg. = jag har att sjunga), vilket i franskan
sammansmält till chanterai, i italienskan till
canterd.
Medan latinskt talspråk genom denna
naturliga utveckling småningom självt utdog
för att lämna rum åt de romanska
dotterspråken, kom det latinska skriftspråket
däremot att bestå som kyrkans, statens och
vetenskapens särskilda språk under hela
medeltiden och, i renare och mera klassisk gestalt
tack vare renässansens ivriga intresse och
studium, långt fram i nyare tid. Som sådant
har det också utövat ett betydande inflytande
på skriftspråket icke blott i de romanska
utan även i de germanska länderna. Men
framför allt röjer mängden av de latinska
lånord, som under olika skeden inkommit i
de europeiska kulturspråken och blivit till en
oumbärlig beståndsdel i deras ordförråd, den
roll Roms kultur och språk spelat för Europa
långt efter det att dess politiska makt
upphört. Jfr Latinska litteraturen.
Litt.: 1) översiktliga framställningar: F.
Stolz, »Geschichte der lateinischen Sprache»
(1910; 2:a uppl. av A. Debrunner 1922);
R. Skutsch, »Die lateinische Sprache» (i
»Kultur der Gegenwart», utg. av P. Hinneberg, I,
avd. VIII, 3:e uppl. 1912); P. Kretschmer,
»Die lateinische Sprache» (i »Einleitung in
die Altertumswissenschaft», utg. av A. Gercke
och E. Norden, I, 3:e uppl. 1923); A. Meillet,
»Esquisse d’une histoire de la langue latine»
(1928). — 2) Till ljud- och formläran: W. M.
Lindsay, »The latin language» (1894); F.
Som-mer, »Handbuch der lateinischen Laut- und
Formenlehre» (2:a och 3:e uppl. 1914); M.
Leumanu, »Laut- und Formenlehre» (i F. Stolz
och J. H. Schmalz, »Lateinische Grammatik»,
5:e uppl. av M. Leumann och J. B. Hofmann
1926—28). — 3) Till syntaxen och stilistiken:
C. Stegmann, »Satzlehre» (i R. Kühner och
C. Stegmann, »Ausführliche Grammatik der
lateinischen Sprache», bd 2, 1912—14); J. B.
Hofmann, »Syntax und Stilistik» (i
ovannämnda »Lateinische Grammatik»); E.
Löf-stedt, »Syntactica, Studien und Beiträge zur
historischen Syntax des Lateins», I (1928);
viktiga bidrag till latinsk syntax dessutom i
J. Wackernagel, »Vorlesungen über Syntax».
I—II (1920—24). — 4) Till tal- och
vulgärspråket samt latinets övergång i de romanska
språken: J. B. Hofmann, »Die lateinische
Um-gangssprache» (1926); C. H. Grandgent, »An
introduction to vulgär latin» (1907); flera
avh. och uppsatser i »Archiv für lateinische
Lexikographie und Grammatik», utg. av E.
Wölfflin; E. Löfstedt, »Philologischer
Kommentar zur Peregrinatio Aetheriae» (1911). —
4) Lexikografi: E. Forcellini, »Totius
latini-tatis lexicon» (utg. av V. De-Vit 1858—79; ny
uppl. 1913 ff. under utgivning); K. E. Georges,
»Ausführliches lateinisch-deutsches
Handwör-terbuch» (8:e uppl. 1913—18); C. Cavallin,
»Latinskt lexikon» (1873); A. Walde,
»Lateini-sches etymologisches Wörterbuch» (2:a uppl.
1910), samt för medeltidslatinet C. Du Cange,
»Glossarium mediæ et infimæ latinitatis»
(senast utg. av L. Favre 1883—87), M.
Hammarström, »Glossarium till Finlands och
Sveriges latinska medeltidsurkunder jämte
språklig inledning» (1925), och artiklar i Archivum
Latinitatis Medii Ævi 1924 ff. Sedan 1900 är
genom fem tyska akademiers försorg ett stort
anlagt ordboksarbete, »Thesaurus linguae
lati-nae», under utgivning. G-r C-n.
Latinsk stil, boktr., benämning på a
n-t i k v a (se d. o.).
Latlnus, italisk sagokonung, om vars
härstamning olika sägner bevarats. I Aeneiden
är han laurenternas konung och förmäler sin
dotter Lavinia med Aeneas. E. St.
Latitud. 1. (Astron.) Se Astronomiska
koordinater och Bredd 2. — 2. (Geogr.)
Se Bredd 1.
Latitudinärier, urspr. kättarnamn, använt
i England på 1600-talet om dem, som yrkade
på en mera vidhjärtad och irenisk teologi,
sedan en historisk beteckning på den
riktning inom anglikanska kyrkan, som betonade
den praktiska sidan av kristendomen och
avvisade all sträng konfessionalism men
samtidigt bekämpade deismen och ateismen. Till
riktningens grundare kunna räknas W.
Chil-lingworth och de s. k. Cambridgeplatonikerna.
Genom män som G. Burnet, J. Tillotson och
E. Stillingfleet fick den en ledande ställning
på 1700-talet. Om 1800-talets 1. se E p i s k
o-p a 1 k y r k a n. Hg Pl.
Latitudsystem, jur., det system för
straffens utsättande i en strafflag, enl. vilket ej
för varje särskild brottsart stadgas ett
bestämt, alltid lika straff utan domaren får
ett visst utrymme (latitud), varinom han
äger att efter förekommande omständigheter
— »förmildrande» eller »försvårande»
omständigheter — utmäta straffet. Än lämnas honom
därvid frihet att välja mellan olika straffarter,
än inskränkes åter valet till olika straffmått
inom en och samma straffart. Inom nyare
lagstiftning har 1. så gott som uteslutande
vunnit tillämpning. I den svenska
strafflagen förekomma undantag därifrån endast i
vissa fall beträffande livstids straffarbete
och avsättning (vid ämbetsbrott). I allm.
förefinnes i nutiden en tendens att öka
domstolens inflytande vid straffets bestämmande
genom att dels minska el. borttaga
latitudernas minima vid de särskilda brotten, dels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
