Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Laurentius Andreæ - Laurentius Jonæ - Laurentius Nicolai el. Laurentius Norvegus (Klosterlasse) - Laurentius Paulinus (Gothus)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
855
Laurentius Jonæ—Laurentius Paulinus
856
vore folkets och vid behov kunde tagas i
anspråk för statens uppgifter (härmed
företeck-nade han kyrkoreduktionen); vidare
anbefallde han studium av Luthers arbeten. Han
ledde sedan vid konungens sida landets
kyr-kopolitiska utveckling under den viktiga
period, vars huvudhändelser voro Västerås recess
och ordinantia 1527, 1528 års biskopsvigning
och besluten vid örebrokonsiliet 1529, där
han å Uppsala ärkestifts vägnar innehade
presidiet och tillika uppträdde som konungens
fullmäktige. I början av 1530-talet
från-trädde L. praktiskt taget alldeles sin tjänst
i Gustav Vasas kansli och upphörde även att
deltaga i riksrådets verksamhet.
Kunga-gunsten förbyttes småningom i onåd, vilket
huvudsaki. torde ha berott på att L. ej kunde
förlika sig med Gustav Vasas strävan att
beröva det nya luterska kyrkosamfundet i
Sverige all inre självständighet. Slutligen
ställdes L. och Olaus Petri på en herredag i
Örebro vid årsskiftet 1539—40 inför rätta för
förment högförräderi och dömdes till döden;
de benådades dock mot erläggande av böter,
och 1541 användes L. av konung Gustav
som bisittare i en räfstetingsdomstol i
Uppsala, men sina återstående år framlevde den
forne kungagunstlingen i tillbakadragenhet i
Strängnäs, där han vid hög ålder avled. —
På det politiska (kyrkopolitiska) området
gjorde L. en insats, som för alla tider
tillförsäkrat honom en plats bland Sveriges stora
statsmän. Även litterärt och språkligt
verkade han banbrytande genom den ledande
ställning han intog i samtidens svenska
bibelöversättningsarbete. översättningen av N.
T. 1526 dirigerades av L. och torde främst
vara hans verk; vid tillkomsten av 1541
års bibeledition har han utan tvivel spelat en
framskjuten roll. Han skrev även »Een kort
undervisning om troona och godha gerningar»
(tr. 1528).
Litt.: C. H. Rundgren, »Minne af L. A.»
(1894); O. Ahnfelt, »Om kanslern L. A.» (i
Hist. Tidskr. 1896); K. B. Westman,
»Reformationens genombrottsår i Sverige» (1918);
N. Lindqvist, »Studier över
reformationstidens bibelsvenska» (1918) och »översättaren
av Nya Testamentet 1526» (1929—30). G. C-n.
Laure’ntius Jönæ (latinisering av Lars
Johansson) Gestritius, kyrkoherde i
Re-sele och slutligen i Härnösand (d. 1598),
utgav 1591 en samling (21 st.) hymner i övers.
Hans efterlämnade originalpsalmer samt
tolkningar av latinska och tyska kyrkosånger
ut-gåvos av sonen Haquinus Laurentii Rhezelius
(kyrkoherde på Riddarholmen) under titeln
»Någre psalmer, andelige wijsor och
lof-songer». En stor del av de latinska hymnerna
tillhörde medeltidskyrkans dagliga
bönestunder (horae canonicae) och äro försedda med
melodier, hämtade »uthaf gamble Pergament
och Sångeböcker». Endast några få av
psalmerna intogos i 1695 års psalmbok, däribland
originalpsalmen »O Gud, det är stor glädje
visst» (sv. psalmen 324: 1—3, 5). För
skolornas sångundervisning tycks boken ha fått
större betydelse. Se T. Norlind, »Latinska
skolsånger» (1909); P. Nodermann, »Studier i
svensk hymnologi» (1911). Li.
Laure’ntius Nicoläi (latinisering av Lars
Nilsson) el. Laure’ntius Norvègus,
vanl. kallad Klosterlass e, norskfödd
jesuit (1538—1622). Lärd, vältalig och
smidig, befanns han av katolska kyrkans ledare
särdeles lämplig att användas vid försöken
att genomföra en kyrklig reaktion i Sverige.
I april 1576 anlände han till Stockholm, där
han sedan i fyra år verkade enl. föreskrifter
av kardinal Hosius, fördöljande, så gott sig
göra lät, sin egenskap av katolik och jesuit.
Sommaren 1576 började han föreläsa vid det
av konung Johan inrättade teol. kollegiet i
det forna gråmunkeklostret på Riddarholmen
(därav binamnet »Klosterlasse»), Sedan
Johan III förstått, att påven aldrig skulle gå
in på hans förmedlingsplaner, miste L.
konungens gunst och lämnade (1580) riket.
Norska biogr. av A. Brandrud 1895 och A. Perger
(jesuit) 1896. W. S-r.*
Laure’ntius Paulinus (latinisering av Lars
Pålsson), med tillnamnet Gothus (»från
Östergötland»), ärkebiskop (1565—1646),
brorson till ärkebiskop Laurentius Petri Gothus.
Blev lärjunge och 1587
medlärare vid det av
Johan III inrättade
Stockholmskollegiet,
begav sig 1588 till
Tyskland, studerade
tre år i Rostock hos
David Chytræus och
blev 1592 fil. mag. i
Helmstedt. L. var
ak-tuarie på Uppsala
möte 1593, blev s. å.
prof, i logik vid
Uppsala univ. och 1594
prof, i astronomi. 1600
blev han teol. prof, och höll en glänsande
installationsföreläsning (tr. 1616) om vikten
av vetenskaplig grundläggning för det
teologiska studiet. På grund av sin politiska
hållning var L. 1606—08 avstängd från
professuren. Han utnämndes 1608 till biskop i Skara
men hann ej tillträda detta ämbete, innan han
1609 fick Strängnäs stift. Han fortsatte där
sitt teologiska skriftställarskap, som närmast
berörde striden mellan ramism — själv var L.
den mest betydande ramisten — och
aristo-telism. L. utgav bl. a. de mot prof. Jonas
Magni riktade »Problema» (1615) och »Scholæ
ethicæ» (1616). — L:s senare författarskap
föll inom det praktisk-teologiska området.
Främst står den stora
kateketisk-dogmatisk-encyklopediska »Ethica christiana» (6 dir,
1617—30; på sv.), kanske Sveriges enda fullt
genomarbetade luterska system; ett
sammandrag, »Thesaurus catecheticus», utgavs 1631.
Bibeltrohet och stor lärdom paras här med
sträng ortodoxi, men här möter också stor
självständighet, som beredde L. själv angrepp
från kyrkligt håll. Till följd av ett
psalm-boksförsök, »Gudz församblingz clenodium»
(1633; tr. på det av honom själv 1622
inrättade boktryckeriet i Strängnäs), inkallades
han 1635 för rådet, som fann dess utgivande
vittna om för stor självrådighet, då det ej
fått hela klerus’ godkännande. I »Historiæ
arctoæ libri tres» (1636) gav L. en
framställning (dock utan historiskt sinne) av
Sveriges historia i samband med den allmänna.
Sin största betydelse fick L. som organisatör
och folkundervisare. Han införde i sitt stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
