Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
903
Lecky—Leconte de Lisle
904
lisk lösning kan 1. erhållas i form av små
kristaller. Med mycket vatten uppstå
emulsioner el. kolloida lösningar av 1., ur vilka
1. kan fällas genom tvåvärda metallers
salter. L. förekommer ej endast i så gott som
alla celler utan även i nästan alla djuriska
safter. Utom i hjärnan, nervsubstansen och
äggulan förekommer det särskilt rikligt i
sperma och i var, i blodplasma, galla och i
mjölk, i synnerhet i kvinnomjölk. H. E.
Lecky [-[le’ki],WilliamEdwardHart-pole,-] {+[le’ki],WilliamEdwardHart-
pole,+} engelsk historieskrivare (1838—1903).
Var lärjunge till Buckle och skrev i dennes
anda »History of the rise and influence of the
spirit of rationalism
in Europé» (2 bd,
1865). L:s
huvudarbete var »History of
England in the
eigh-teenth century» (8 bd,
1878—90; sv. övers.
1880—92), avsett som
fortsättning av
Ma-caulays. Det står
betydligt efter
förebilden både vad den
politiska historien och
personskildringarna
angår. Däremot når
L. högt i teckningen av sedernas och det
andliga livets utveckling, och särskilt intager
hans skildring av Skottland och Irland en
kulturhistorisk rangplats. L. var liberal
unio-nist och representerade en tid Dublins univ.
i underhuset. Hans »Democracy and liberty»
(2 bd, 1896) är en kritisk framställning
av den parlamentariska utvecklingen i
England. L. S. (G. J-n.)
Leckö, se L ä c k ö.
Ledanché [lokläje’], Georges, fransk
fysiker (1839—87), mest bekant genom det av
honom uppfunna Leclanchés element
(se Gal van iska element, sp. 351).
Leclerc [loklä’r], Charles E m m a n u e 1,
fransk general (1772—1802). Utmärkte sig
vid Toulon 1793 och gifte sig 1797 med
Napo-léon Bonapartes syster Pauline. L. ledde 1802
den franska expeditionen till Haiti (se d. o.,
sp. 281) men bortrycktes där av gula febern.
Lecluse [lokly’z], Charles de (lat.
Clü-sius), fransk botanist (1525—1609), efter
vistelse i flera länder prof, i Leiden. I hans verk
»Rariorum plantarum historia» (1601) och
»Exoticorum libri X» (1605) finnas flera
nyupptäckta växter beskrivna. E-k N-d.
Lecocq [lakå’k], Alexandre Charles,
fransk operettkompositör (1832—-1918). Slog
först 1868 helt igenom med operetten »Fleur
de thé» (»Théblomma»,
Sthlm .1869). Av de
sedan följ, må
nämnas: »La fille de
ma-dame Angot» (1872;
»Madame Angota
dotter», Sthlm 1873),
»Gi-roflé-Girofla» (1874;
Sthlm 1876), »La
pe-tite mariée» (1876;
»Lilla frun», Sthlm
1877), »Le petit duc»
(1877; »Lille
hertigen», Sthlm 1878)
och »L’oiseau bleu» (1884; »Fågel blå», Sthlm
1886). L:s operetter utmärka sig i allm. för
sorgfälligt arbete och spirituella melodier,
som blevo mycket populära. Han skrev även
gedigna kyrkliga verk samt solosånger och
pianostycken. — Litt.: L. Schneider, »Les
maltres de 1’opérette» (1921). T. N.
Lecomptonförfattningen [lokå’mton-], se
Kan s a s, sp. 267.
Lecomte [lokå’t], Georges, fransk
författare (f. 1867). L. har trätt i Paul
Bour-gets fotspår som talangfull skildrare av den
parisiska societeten i en rad romaner med
social och
moraliserande tendens;
nämnas må »Les valets»
(1897), »Les cartons
verts» (1901), »Les
hannetons de Paris»
(1905) — den mest
lästa — och »La
lumière retrouvée»
(1923). Han har länge
varit verksam såsom
vitter publicist och
har i denna egenskap
även lämnat
värdefulla korrespondenser
om svensk konst och litteratur (1923).
Mångårig president i Société des gens de lettres,
invaldes L. 1924 i Franska akad. Kj. S-g.
Leconte de Lisle [lokä’t do li’l], Charles,
fransk skald (1818 22/io—94 18/7). Född på
Ré-union, där fadern var garnisonsläkare,
bosatte sig L. 1846 i Paris och deltog som
ivrig fourierist i 1848
års revolution för att
sedan, besviken på det
politiska livet, helt
ägna sig åt litterära
sysselsättningar. Han
blev 1872
senatsbiblio-tekarie och 1886 led.
av Franska akad. —
L. debuterade med
»Poèmes antiques»
(1852), bländande ej
mindre genom stilens
marmorglans än
genom den lidelse,
var
med han avsvor den romantiska
subjektivismen och förkunnade klassiskt hellenska
ideal. Han drog de yttersta konsekvenserna av
Gautiers Vart pour Z’art-åskådning: för L. var
poesien blott skön form, skulptur och måleri
i ord; personligheten borde h. o. h. försvinna
bakom verket. I sina »Poèmes barbares»
(1862) kläder han sin panteistiska
intighets-känsla i storslagna symboler, hämtade från
olika tiders och länders mytologi och
sagohävd samt från naturens skiftande
undervärld, varvid ungdomsminnen från
tropikerna lämnat en riklig tribut. Då han utgav
sin sista stora diktsamling, »Poèmes
tra-giques» (1884), var han den erkände
hövdingen för den diktarskola, »Le Parnasse»,
som inneslöt nästan allt vad landet ägde av
poetisk begåvning och som från 1863 framträtt
som samlad grupp. L. verkställde lysande
tolkningar av Homeros, Hesiodos och de
grekiska tragöderna. I Sverige har han
påverkat bl. a. C. Snoilsky. Monogr. av F. Cal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
