Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leconte de Lisle, Charles - Le Coq, Albert von - Lecoq de Boisbaudran - Le Corbusier (Charles Édouard Jeanneret) - Lecouvreur, Adrienne - Lectio - Lectisternium - Lectorium - Lecturer - Led
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
905
Le Coq—Led
906
mettes (1902), M.-A. Leblond (1906) och E.
Estève (1922); J. Lemaitre, »Les
contempo-rains», 2 (1886); F. Brunetière, »L’évolution
de la poésie lyrique», 2 (1894); E. Zilliacus,
»Den nyare franska poesin och antiken»
(1905). Kj.S-g.
Le Coq [lo kå’k], Albert von, tysk
orientalist (1860—1930), med professors titel
direktor vid Museum für Völkerkunde i Berlin.
L. företog flera utgrävningsexpeditioner till
Centralasien, särskilt Turfantrakten, och vann
där märkliga resultat, arkeologiska och
konsthistoriska samlingar av högsta värde och en
mängd manuskript på förut okända el. föga
kända språk. Bland hans skrifter märkas
»Chuastuanift» (1911), »Chotscho» (1913) och
»Die buddhistische Spätantike in
Mittel-asien» (6 dir, 1922—28). B. Kgn.
Lecoq de Boisbaudran [lekå’k da [-bcoa-bådrä’],-] {+bcoa-
bådrä’],+} Paul Émile Frangois, fransk
kemist (1838—1912). Upptäckte 1875
grundämnet gallium (se d. o.).
Le Corbusier [la kårbysie’], pseudonym för
Charles Édouard Jeanneret,
schweiziskfransk arkitekt, målare och skriftställare
(f. 1887). Efter studier i Schweiz (1900—06)
och i Wien kom L. till
Paris, där A. Perret,
som L. skriver,
öppnade hans ögon för
konstruktionens
betydelse och
järnbetongens förträfflighet.
Efter några år i
Berlin (hos P. Behrens)
och i hemlandet
återvände L. till Paris
1917, där han sedan
1922 samarbetar med
sin kusin arkitekten
Pierre
Jeanne
ret (f. 1896). L. har med stor framgång
praktiskt och teoretiskt verkat för en ny
arkitektur, som fri från dekoration och
obunden av historiska stilar skapar sina former i
anslutning till och som konsekvens av
byggnadens, resp, stadsplanens och möbelns
praktiska planläggning, konstruktion och
funktion. Den nya konstruktionsarkitekturens
eller, som den kallas i Sverige,
funktio-n a 1 i s m e n s program har mottagits med
entusiasm av yngre generationer i
Europa, och L:s projekt och skrifter ha i hög
grad påverkat nutida arkitektur, även
svensk (se Stockholm och Svensk
konst). Största uppmärksamhet och
opposition väckte L:s 1922 framlagda projekt till
en idealstad för 3 mill. inv. Detta
idealprojekt lade L. till grund för sitt förslag
1925 till omreglering av Paris’ centrum. Båda
förslagen vittnade om rik fantasi och stor
insikt i stadsbyggnadskonstens svåra
problem. 1925—26 uppförde L. och Pierre
Jeanneret det hänsynslöst konsekventa
arbetarhuskvarteret Pessac vid Bordeaux och 1927
ett par lika omtalade bostadshus i Stuttgart,
Weissenhofsiedlung (en grupp byggnader,
uppförda av olika arkitekter, som anslutit
sig till rörelsen, bl. a. tyskarna Walter
Gro-pius och Mies van der Rohe samt
holländaren J. J. P. Oud). L. och P. Jeanneret fingo
1927 ett första pris för sitt tävlingsförslag
till byggnad för Nationernas förbund, men
detta godtogs ieke av de bestämmande. L.,
som själv är målare, utgav 1918 tills, m.
målaren A. Ozenfant »Après le cubisme» samt
1920—25 tills, m. P. Dermée och Ozenfant
tidskr. L’Esprit Nouveau. Bland L:s skrifter
märkas »Vers une architecture» (1923; 2:a
uppl. 1925; ty. övers., »Kommende Baukunst»,
1926), »Urbanisme» (1925), »Une maison —
un palais» (1928). Jfr »Le Corbusier und
Pierre Jeanneret, ihr gesamtes Werk von
1910—1929», utg. av O. Storonov och W.
Boesiger, med text av L. (1930). E. L-k.
Lecouvreur [lakovro’r], A d r i e n n e, fransk
skådespelerska (1692—1730). Var från 1717
anställd vid Théatre frangais, där hon bröt
med den härskande, överdrivet deklamatoriska
stilen samt genom känslans äkthet och
lidelsens styrka skänkte nytt liv åt de stora
franska klassikernas hjältinnor och glans åt
Vol-taires och Marivaux’ tidigaste sceniska
försök. Hennes förbindelse med Moritz av
Sach-sen lär ha väckt hertiginnans av Bouillon
svartsjuka, och ett samtida rykte vid L:s död
anklagade hertiginnan för att ha förgiftat
henne. L. är huvudpersonen i Scribe-Legouvés
skådespel »Adrienne Lecouvreur». G. K-g.
Le’ctio, lat., »läsning», den redan i äldsta
kyrkan vid gudstjänsten förekommande
uppläsningen av stycken ur de heliga skrifterna.
Seden är hämtad från judiska kulten. Den,
som läste, kallades lector, och platsen,
varifrån det lästes, var ambon, lectorium el.
pul-pitum. Någon egentlig perikopordning fanns
ej och kunde ej förekomma före utbildandet
av kyrkans festcyklar. Det romerska 1 e
k-t io n a r i e t (epistolarium och evangeliariumj
tillskriver traditionen, ehuru med orätt,
Hie-ronymus. Sedan tillkom en hel rad av dylika
perikopsamlingar. Luther bibehöll den
romerska kyrkans perikoper, Calvin åter
anordnade lectio continua, bibelläsning i
ordningsföljd under gudstjänsten. O. Hpl.
Lectiste’rnium, i Rom en offentlig
förpläg-ning a,v gudomligheter, till en början blott i
tempel, som tillhörde i romersk statskult
upptagna grekiska gudomligheter. Gudabilderna
fingo plats på bäddar (pulvinäria) för
intagande av måltiden. Gudinnebilderna fingo
enl. romersk sed ej ligga utan sattes på
stolar. E. St.
Lectörium, lat., se Lectio.
Lecturer [le’kt/ora], eng., föreläsare, docent,
professor; även hjälppräst. Jfr College 1.
Led. 1. (Anat., ortoped.) L. el. Ledgång
(lat. articulätio) utgör förbindningen mellan
ryggradsdjurens skelettben och möjliggör
stadga i hållnings- och rörelseorganen samt
vinkelrörelse i förbindelsen mellan
skelettbenen, varförutan all rörelsefunktion i en
ledgång och all ställförflyttning av individen
i dess helhet vore omöjlig. L:s byggnad är
mycket varierande. Sålunda äro skulderleden
och höftleden k u 11 e d e r med stor
rörlighet i alla plan, medan t. ex. armbågs- och
knälederna äro gångjärnsleder, som
medge rörelse huvudsaki. i ett plan. Ännu
andra leder, t. ex. mellan ryggkotorna samt
mellan handlovens och vristens småben, medge
blott obetydlig rörelse men möjliggöra i
stället en för dessa skelettregioner viktigare
stadga. L:s allmänna byggnad och funktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
