Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
909
Ledeberg—Leding
910
Bismarcksmonumentet i Hamburg. Av Hugo Lederer.
ningen sker delvis genom luftrör (trakéer),
insänkningar från huden, som genomdraga
kroppens alla delar och förse dem med syre.
Blodkärlssystemet är föga utvecklat och
består i huvudsak av ett dorsalt rör, ryggkärlet.
Hos de olika leddjursgrupperna äro de urspr.
enkla segmenten på olika sätt hopsmälta till
större avd. el. kroppsdelar. L. härstamma
sannolikt från de i havet levande
borstmaskarna och uppträdde redan under silurtiden.
Nutida 1. uppdelas i kräftdjur
(Crusta-cea), tu se n f o tingar (Myriopoda),
spindeldjur (Arachnida) och insekter
(In-secta). I. T-dh.
Ledeberg, se G e n t och Ledberg.
Lèdebour [-bör], Georg, tysk politiker (f.
1850). Var först lärare, sedan tidningsman
och invaldes 1900 som socialdemokrat i
riksdagen. L. tillhörde partiets vänstra flygel,
röstade under världskriget från 1915 mot
krigskrediterna och var en av ledarna för
oavhängiga socialdemokratiska partiet (1917
—22). Han tog verksam del i förberedelserna
till revolutionen nov. 1918 och ville driva den
längre än Ebert-Noskegruppen. 1922 bildade
L. ett eget litet parti; han föll igenom 1924.
Lèdeganck, Karel Lod e w i j k,
flamländsk skald (1805—47), jur. dr, fredsdomare
i Zomergem, sedan prof, i Gent, en av den
flamländska rörelsens ledare, företrädesvis
lyriker. Bland L:s formfulländade, ofta
By-ronskt praktfulla diktsamlingar märkas
»Bloe-men mijner lente» (1839), »Het burgslot van
Zomergem» och den patriotiska trilogien »De
drie zustersteden» (1846), som förhärligar
Gent, Brygge och Antwerpen. Samlade
arbeten utgåvos 1873. E. Rth.
Lederer, Hugo, tysk skulptör (f. 1871).
Gjorde sig känd genom dekorativa
skulpturverk, universitetsbrunnen i Breslau,
reliefer på Ruhmeshalle i Görlitz och
Bismarcksmonumentet i Hamburg, avtäckt 1906,
högst imponerande i hållning och utförande.
Bismarcksibilden — en Rolandsfigur i pansar
och stödd mot slagsvärdet — är sammansatt
av granitblock och höjer sig ur en väldig
sockel av granit (av arkitekten Emil Schaudt).
I samtida monumentalkonst gavs med L:s
Bismarcksbild ett nytt uppslag. Bland L:s
övriga alster märkas »Hemvändande
soldater» (relief, Albertinum i Dresden), Krupps
monument i Essen, kejsar Fredrik III,
ryttar-stod i Aachen, minnesvårdar över i kriget
fallna studenter i Berlin, »Diana» framför
Brandenburger Tor där, bronsbilderna
»Brottare», »Bågskytt», »Atlet» m. fl. Litt.:
Monogr. av H. Rosenhagen (1909). G-g N.
Ledfat, se L e v a 11 n e t.
Ledfossil, fossil, vilkas förekomst är
inskränkt till en mindre avd. av en lagerserie
men ha en vidsträckt geografisk utbredning
och därigenom bli karakteristiska för en viss
geologisk nivå. De djurgrupper, som lämna
goda L, variera vanl. snabbt, så att olika
släkten och arter avlösa varandra i
lagerserien. Exempel på 1. äro trilobiter
(Paradoxides, Agnostus) för kambrium, graptoliter
för silursystemet, ammoniter för jura och
arter av musselsläktet Inoceramus samt
be-lemniter för övre kritan. K. A. G.
Ledfyr, se Fyr, sp. 50.
Ledgalla, veter., utvidgning av ledkapseln
hos hästar, beroende på ökad ansamling av
ledvätskor efter kronisk, serös
ledinflammation. L. förekommer oftast i hasleden (se
Fyllda pannor) samt i knä- och
kot-lederna. Omkring leden kunna avsätta sig
ben- och bindvävsnybildningar, som medföra
en viss stelhet i leden. E. T. N.
Ledgräs, se Hippuridaceae.
Ledgång, anat., se L e d 1.
Ledgångsinflammation (arthritis),
Led-gångssjukdomar, se Ledsjukdomar.
Leding el. Ledung kallades i äldre tider
i Norden dels krigstjänst till sjöss, dels den
bemannade flottan, dels ålagorna för dess
utrustning. L. var i Sverige urspr. en
flottordning, som åsyftade att ställa till
konungens förfogande en folklig krigsstyrka för
kortare sjötåg mot stater el. mot vikinga- och
sjörövarsvärmar. L. skiljer sig alltså skarpt
å ena sidan från det uppbåd man ur huse,
som tillgreps till rikets försvar i tider av nöd,
och den därmed sammanhängande
vård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
