Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
913
Ledningsvävnad
914
form avvika från de övriga. Hos ormbunkar
och fanerogamer når 1. en komplicerad
byggnad. De högst utvecklade ledande elementen
äro kärl och s i 1 r ö r. De förra leda vatten
och däri lösta mineralsalter, de senare
äggviteämnen. Kärlen äro i fullväxt stadium
döda och utan protoplasma samt ha förvedade
väggar, på insidan försedda med
förtjock-ningar i form av ringar, spiralband el.
nät-formiga listverk. Stundom är större delen av
väggen förtjockad, och de tunna ställena
utgöras endast av porer av olika form. De
tunna väggpartierna möjliggöra
ämnesutbyte mellan de ledande elementen och
omgivningen. Förtjockningarna hålla väggarna
utspända och hindra dem att tryckas samman.
Man indelar kärlen i trakeider och t r
a-k é e r. Trakeiderna äro enkla celler, vanl.
med tillspetsade ändar, och skiljas från
varandra genom porförsedda tvärväggar. De ha
vanl. ringa vidd och bli sällan mer än en mm
långa samt tjäna ofta ej blott som ledande
utan även som stödjande celler. Trakéerna
bestå av rader av celler, som sammansmält
till långa rör därigenom, att tvärväggarna
mellan cellerna upplösts och lämnat plats för
ett enda stort, rundat el. flera långsträckta,
parallellt ordnade hål. I förra fallet åtefstår
av tvärväggen endast en låg, ringformig list.
Trakéerna äro vanl. vidare och längre än
trakeiderna. De mäta oftast flera cm i längd,
hos vissa träd och lianer t. o. m. flera m.
I många fall växa levande grannceller in i
de grövre kärlen genom porerna och bilda
stora, tunna blåsor, t y 11 e r, som täppa igen
kärlen. Trakéer saknas hos barrträden,
medan fanerogamerna på få undantag när ha
såväl trakéer som trakeider. — Silrören bilda
långa rader av celler, som skiljas från
varandra genom tvärväggar, s. k. silplattor,
genomborrade av talrika hål liksom en sil.
Sil-rören äro levande celler och ha oförvedade
väggar. Silplattorna täckas förr el. senare
av kallus (se d. o.). Hos angiospermerna
åtföljas silrören av smalare celler, s. k.
följeceller, som äro systerceller till silrörscellerna
och uppstå ur samma moderceller genom dessas
längsdelning. — Såväl kärl som silrör
åtföljas oftast av parenkymceller av olika slag.
Silrören förekomma nästan aldrig isolerade
utan äro jämte ledningsparenkym förenade i
strängar. Detsamma gäller kärlen. I primära
vävnader äro sil- och kärlknippen förenade
med varandra till s. k.
ledningssträngar el. kärlsträngar, som genom sina
långa, smala celler och frånvaron av
inter-cellularer tydligt skilja sig från omgivande
vävnader. I ledningssträngen skiljer man
mellan sildél, även kallad bastdel, leptom el.
phloem, samt kärldel, ibland benämnd veddel,
hadrom el. xylem. I sildelen ingå förutom
silrör och följeceller även parenkymceller
(bastparenkym) och kambiformceller,
långsträckta, plasmarika celler. Sildelens celler
äro oförvedade. I kärldelen finnes förutom
kärl av olika slag även parenkym
(vedparen-kym), som stundom är oförvedat. Efter
sil-och kärldelarnas inbördes läge urskiljer man
olika typer av ledningssträngar. Den
vanligaste är den kollaterala, som finnes i stam
och blad av de flesta fanerogamer. Den
består av en veddel, som ligger inåt i stammen
Bild 1. Radialt längdsnitt av en kärlsträng frän
stjälken av solrosen (rielianthus annuus). Vd veddel, Bd
bastdel, M märg, K kambium, B bark, s.s1 spiralkärl,
p.p1 porkärl, l libriform, sr silrör, sb segbast, sl
stärkelseförande kärlsträngslida.
och upptill i bladet, samt en sildel, utåt i
stammen och nedtill i bladet. I regel skiljas
ved- och sildel av ett kambium (öppna
kärlsträngar). Hos enhjärtbladiga saknas
kambiet (slutna kärlsträngar). Bikollaterala
ledningssträngar ha två sildelar, en utanför
och en innanför veddelen. De finnas bl. a.
hos gurkväxter. I koncentriska
ledningssträngar omger antingen bastdelen rörforinigt
veddelen (hydrocentrisk 1., t. ex. hos
ormbunkar) el. veddelen bastdelen (leptocentrisk
1., t. ex. i jordstammar hos monokotyledoner).
I unga rötter ligga bast- och veddelar
alternerande med varandra, radiärt ordnade i en
s. k. radial ledningssträng. —
Ledningssträngarna ligga i såväl stam som rot i den
av barken omgivna centrala delen,
centralcylindern el. stelen, som därjämte
består av parenkym och stundom även av
stödjevävnad. I stammen hos dikotyledonerna
förlöpa de perifert i en krets och synas därför
Bild 2. Tvärsnitt av en öppen kollateral kärlsträng
av dikotyledon stam (Ranunculus). s spiraltrakeid,
m kärl, h kambium, v sildel, sb segbast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
