Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Legationspredikant—Legendre
931
brann 1818, varefter ett nytt uppfördes 1869
—70. F. n. (1930) bar staten 1. i Berlin (sedan
1912), Bryssel (1928), Helsingfors (1921),
Kon-stantinopel (1757), Köpenhamn (1921),
London (1921), Madrid (1904), Oslo (1906), Paris
(1900), Rom (1925), Washington (1926) och
Wien (1928), därjämte (sedan 1920)
konsulathus i Hamburg. Det 1913 inköpta 1. i
Petersburg (Leningrad) disponeras f. n. av
konsulatet där. 1930 års riksdag beviljade medel
till ett 1. i Haag. S. Lpt.
Legationspredikant, präst, anställd vid en
diplomatisk beskickning (legation),
utnäm-nes i Sverige av K. m:t på förslag av
ärkebiskopen. F. n. (1930) finnas sex L: i Berlin,
Helsingfors, Köpenhamn, London, Oslo och
Paris. S. Lpt.
Legationsråd, den till rangen förnämste av
en beskickningschefs tjänstemän vid en
legation. I flera staters diplomati är
befattningen fäst vid vissa bestämda beskickningar, så
att den äldste av de under
beskickningsche-fen lydande tjänstemännen alltid är 1. Även
i Sveriges diplomati har enl. 1921 års
omorganisation av utrikesförvaltningen
bestämts, att 1. skola vara fästa vid
beskickningarna i Berlin, London, Paris, Moskva,
Peking och Washington. Men dessutom kan
titeln 1. tilldelas annan tjänsteman, som
anses förtjäna högre personlig värdighet. S. Lpt.
Legationssekreterare (förr
Kommissionssekreterare, se d. o.),
sekreterare vid en diplomatisk beskickning
(legation). — Vid 1913 års omorganisation av
svenska utrikesförvaltningen uppdelades
befattningarna i legationssekreterare
(sedan 1919 kallad förste 1.) och andre
1. F. n. (1930) finnas inom Sveriges
diplomati 1. på ord. stat i Oslo, Köpenhamn,
Helsingfors, Berlin, Haag, London och Tokyo.
Därtill komma på extra stat tre 1. utan fast
placering. S. Lpt.
Lega’to, mus., bundet föredrag; vid sång och
spelning på biåsinstrument utföres 1. i ett
andetag, på stråkinstrument i ett stråkdrag,
vid tangentinstrument genom att nedtrycka
tonerna direkt efter varandra. Betecknas
med en båge,T. N.
Legätus, lat., »utskickad», »sändebud».
Romerska legater sändes till främmande furstar
och samhällen el. ock som ständiga
kommissarier, avsedda att biträda romerska fältherrar
el. ståthållare. Legaterna, i regel tillhörande
senatens högsta rangklasser, avfärdades av
en högre ämbetsman, under republikens
senare tid på beslut av senaten, som bestämde
antal och kvalifikationer; personvalet
förbehölls ämbetsmannen. På grund av
folkförsamlingens ingripande (tidigast på 60-talet
f. Kr.) kom senatens befattning med saken
att alldeles skjutas åt sidan.
De ständiga legaterna hade uppgifter av
både civil och militär art. Caesar lät sina
legioner vanl. kommenderas av legaterna, och
under kejsartiden stod varje legion under
ständigt befäl av en legatus legionis. Till de
kejserliga provinsernas förvaltning sändes
som kejsarens ställföreträdare på obestämd
tid utnämnda legater, vanl. f. d. konsuler; de
hade, om i provinsen blott stod en legion,
befäl över denna. — Jfr Legat. E. St.
Legätus a la’tere, Legatar. se Legat.
932
Lege’nd (av lat. lege’ndum, som bör läsas).
1. Helgonhistoria, helgonsaga; sägen, saga i
allm. — Legenda (neutr. plur.), urspr.
under medeltiden berättelser om helgon, som
ej blivit martyrer (motsats: passiones).
Dylika berättelser upplästes i kyrkan vid resp,
helgons fester. Småningom blev legenda
namn på alla arter av berättelser om helgon
och fromma män och kvinnor över huvud,
särskilt deras lidanden och underverk.
Litterärt sett återgå 1. ofta på mycket
olikartade källor (folksagor, orientaliska
berättelser, lokaltraditioner o. s. v.). Av
legendsamlingar märkes främst »Legenda aurea»,
sammanställd av Jacobus de Voragine (se d. o.).
En med modern kritik sammanställd samling
av helgonbiografier, vari legendmaterialet
noga sovras, är Acta Sanctorum
(publicerad av bollandistkongregationen; påbörjad
1643). Flera svenska 1. äro utg. i Sv.
Forn-skriftsällsk :s Samlingar. Modernare
omformade äro »Legender från Sveriges medeltid»,
utg. av E. Fogelklou, A. Lindblom och E.
Wes-sén (1917). Andra 1. finnas i P. O.
Bäckströms »Svenska folkböcker» (1848). (O. W-n.)
2. (Num.) Inskrift (omskrift) på mynt
(medalj). De allra äldsta mynten saknade 1. och
igenkändes endast på där förekommande
avbildningar av gudomligheter el. föremål. De
äldsta 1. utgöras endast av myntortens namn,
oftast starkt förkortat, el. blott
begynnelsebokstaven därav. Längre fram bildas l:s
viktigaste beståndsdel av myntherrens namn och
titel. Myntvalörens utsättande tillhör
däremot nyare tid. A. W-dt.
3. (Mus.) Benämning på ett vokalt el.
instrumentalt stycke av episk-lyrisk karaktär;
av nyromantikerna (Berlioz, Liszt m. fl.)
användes ordet för att beteckna ett större
ora-torieartat verk för solo, kör och orkester. T. N.
4. Inskrift (tänkespråk el. dyl.) på
språkband (se d. o.).
Legendre [lo$ä’dr], Adrien Marie,
fransk matematiker (1752—1833), prof, i
matematik vid militärskolan, senare vid École
normale samt 1783 led. av franska
vet.-akad. För att kontrollera ortsbestämningen
för Greenwich och Paris utförde han 1787 i
förening med Cassini och Méchain, enl.
offentligt uppdrag, mätningen av en breddgrad
mellan Dunkerque och Boulogne. L. var
verksam på flera skilda områden, ss. inom den
celesta mekaniken och geodesien. Vid dessa
arbeten kom han att behandla även flera
viktiga frågor hörande till den rena
matematiken, ss. minsta kvadratmetoden,
potentialfunktionen och de s. k. klotfunktionerna. L.
bearbetade ock talteorien och teorien för
ellip-tiska integraler. Inom talteorien, åt vilken
han ägnat det betydande arbetet »La théorie
des nombres» (1830; 3:e, omarb. uppl. av
»Essai sur la théorie des nombres», 1798),
upptäckte han ett stort antal satser.
Beträffande teorien för de elliptiska
integralerna var L. den förste, som systematiserade
de av Euler, Landen och Lagrange funna
resultaten samt reducerade alla hithörande
integraler till tre kanoniska former. L:s
hithörande viktigaste arbete är »Théorie des
fonctions elliptiques et des intégrales
Eulé-riennes» (1825—32). Även som
läroboksförfattare utövade L. stort inflytande. Han
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
