Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
967
Lejonansikte—Lejonet
968
Massailejon.
3. Bland de svenska medeltida
frälsesläk-ter och personer, som förde vapenbilden 1.,
märkas Folkungaätten (se d. o. samt K. H.
Karlsson i Sv. Autografsällskapets Tidskr., I,
1879—88), hertig Bengt Algotsson (se d. o.
och »Sv. biogr. lexikon», bd 3, 1922) och hans
bror Knut Algotsson (se d. o.),
västgötalag-mannen Bengt Hafridsson (var död 1315; jfr
K. H. Karlsson i Hist. Tidskr. 1885) samt
heliga Birgittas make, Ulf Gudmarsson
(Ulv-åsaätt), och dennes bror Magnus. Marsken
Tyrgils Knutsson och två hans brorsöner förde
1. i ginstyckad sköld, västgötalagmannen Folke
(nämnes 1231—40) förde kluven sköld med
halvt 1., grenar och blad, lagmannen
Svante-polk Knutsson förde delad sköld med 1. i
övre fältet. Jfr Lejonansikte,
Lejonhuvud och Lejonörn. B. H-d.
Lejonansikte. 1. (Iler.) Ett en face vänt
huvud av ett heraldiskt lejon (jfr Linköpings
stads vapen).
2. Ett i senare tid efter vapenbilden givet
namn på olika medeltida, småländska
frälse-släkter. Till en hörde riddaren och
riksrådet Anund J o n sson (d. 1397; se biogr.
i »Sv. biogr. lexikon», bd 2, 1920). Av en
annan märkes riddaren Bengt N i k 1 i
s-son (d. 1423), g. m. Bo Jonssons änka (se
»Sv. biogr. lexikon», bd 3, 1922). B. H-d.
Lejondal, säteri i Bro förs., Uppsala län,
vid s. ändan av Lejondalssjön; 648 har,
därav 120 har åker; tax.-värde 208,100 kr. (1928).
Urspr. utgård till Brogård (se d. o.), kom
1886 till friherrinnan L. U. De Geer (f.
Spar-re; omgift 1894 med F. Rappe), som 1889—92
lät bygga L:s slott i Vasastil efter ritningar
av I. G. Clason. Nuv. ägare: A. R. Bildt.
Lejonet, Fèlis leo, jämte tigern största
medlem av kattfam. Felidae, har brett huvud,
jämförelsevis kort kropp, kraftiga lemmar,
breda tassar, uppdragna ljumskar, kort, slät,
enfärgad hårrem, svans med svart hårkvast,
omgivande en liten hornspets, små ögon med
rund pupill. Hanen bär en efter ålder och ras
olika stor man (vanl. större hos djur i
fångenskap), som än är inskränkt till halsen, än
når från bakhuvudet till bog och bringa samt
längs buksidorna till ljumsken. Honan saknar
man. Färgen är vanl. grågul, än mera grå, än
något rödgul, manen oifta mer el. mindre svart.
Ungarna äro grågula, något ulliga med svag
svart ryggstrimma och små
strödda, mörka fläckar. Yngre
1. av vissa raser ha rätt stora
runda, mörka fläckar på buk,
sidor och ben. L. fanns förr
i hela Afrika och i Asien
genom Mesopotamien och s.
Persien till n. v. Indien samt
ännu i historisk tid i s. ö.
Europa. (Somliga förf, anse,
att Balkanländernas 1. direkt
härstamma från g r o 111
e-j o n e t, Felis spelaea, som
under paleolitisk tid var
samtida med människan i
Mellaneuropa.)
Inom lejonets stora
utbredningsområde ha åtskilliga
geografiska raser utbildats:
Berberlejonet, F. leo
bafbara, täml. rödgult med
stor svart man, sträckande sig till
fram-ryggen och längs buksidorna, i Nordafrika
nu sannolikt utrotat. Senegallejonet,
F. leo senegalensis, mindre, med ljus man
endast framtill. Kaplejonet, F. leo
ca-pensis, storvuxet, med stor mörk man även
längs buken, nu utrotat. M a s s a i 1 e j o ne t,
F. leo massaica, i Östafrika, medelstort
(kropps-längd 160—175, svanslängd 100 cm), man
varierande i storlek och färg. S om al ile j
o-n e t är ett täml. litet lejon med liten man.
Indiska, 1., F. leo goojratensis, med el. utan
man, finnes nu endast i ringa antal i
Ka-thiawar, fridlyst av eng. regeringen. L. är
stäppdjur, jagar på öppen mark men drager
sig om dagen tillbaka till ett snår, en
vassbädd, en bergsklyfta el. dyl. Hanlejon leva
ofta enstaka, stundom med en el. flera honor.
Dessa, som äro talrikare än hanarna, hålla
länge ihop med unglejonen, ej sällan flera
familjer förenade, så att i trakter med rik
tillgång på 1. flockar på 12—15 1. kunna
påträffas. L. jaga nattetid, mest sebror och
antiloper. Smärre djur dödas med ett bett i
nacken, större gripas i ett språng med en
tass över nosen, den andra över bogen, så att
nacken bräckes. På ett dödat djur river 1.
först ut inälvorna och krafsar jord över dem,
sedan släpas kroppen ett stycke därifrån,
innan måltiden börjar. Vid riklig tillgång på
vilt anfallas vanl. ej tamdjur. Strutsfarmer
anfallas gärna. L. bryter genom stängsel,
hoppar ej över. Skjutna, som åtel utlagda
djur förtäras gärna, även ruttna. Åtm. om
dagen flyr 1. för människan, om det ej sårats
el. retats. Människoätare äro sällsynta, vanl.
gamla djur med utslitna tänder. L:s
åsklik-nande rytande höres nattetid, ett oroat el.
retat 1. låter höra ett dovt hostläte. Efter
omkr. 15 veckors dräktighet föder lejoninnan
2—5 ungar, som ofta komma till världen med
öppna ögon. L. fortplanta sig i fångenskap.
L. har såsom sinnebild för styrka och mod
redan i äldsta tider avbildats. I det gamla
Egypten var det helgat åt krigsgudinnan
Sechmet. I assyrisk, babylonisk och egyptisk
konst samt under den klassiska forntiden
var 1. ett vanligt motiv för såväl realistisk
som monumental bildframställning. Även hos
andra gamla folk begagnades lejonbilder på
olika sätt, t. ex. hos judarna. Se också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
