Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lejonet - Lejonet, Stora och Lilla - Lejongapsläktet - Lejonhuvud - Lejonkulan - Lejonpart - Lejonörn - Lejre - Lek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lejonet—Lek
969
Evangelistsymboler ocb
Kristus-symboler. Lönnb.
Lejonet, Stora ocb Lilla (lat. Leo
ma’-jor och mi’nor). Stora 1. är den femte av
Djurkretsens stjärnbilder, belägen mellan 9
och 12 tim. rektascension samt +30° och —5°
deklination. L. innehåller en första
storlekens stjärna, Regulus (l™-34), en av
astrologiens »kungsstjärnor». Sammanlagt 75
stjärnor, ljusstarkare än 6™-00, höra till L.
— Lilla 1. ligger mellan Stora 1. och Stora
björnen. Dess ljusstarkaste stjärna är av
storleken 3m-92. K. Lmk.
Lejongapsläktet, Antirrhinum, växtsläkte
av fam. Scrophulariaceae med »maskerad»
blomkrona (med slutet svalg), nedtill på
undersidan säckformigt vidgad kronpip och
4 ståndare. A. majus (från s. Europa) är en
välbekant, mångformig, enårig prydnadsväxt
i svenska trädgårdar; i vilt tillstånd är den
flerårig. Den småblommiga, enåriga A.
oron-tium förekommer sällsynt som åkerogräs i s.
Sverige. G. M-e.
Lejonhuvud, her., kallas i profil vänt huvud
av ett heraldiskt lejon.
Lejonkulan, benämning på Stockholms
äldsta kända stående teater, härledd av att denna
inreddes i en i s. slottsgraven belägen
lejongård, vilken urspr. tjänat som
förvaringsplats för ett vid erövringen av Prag 1648
som byte taget lejon. Sedan lejonet dött,
stod lokalen oanvänd. Då Stockholm 1667
fick besök av en berömd holländsk
teatertrupp, ledd av den framstående principalen
Jan Baptista van Fornenbergh, inreddes
lokalen, utan tvivel under Fornenberghs
personliga ledning, till teater, varvid den
egentliga lejonburen apterades till scen och
gården och det kring den löpande
åskådargalle-riet ombyggdes till salong. På L:s scen
spelade sedermera åtskilliga vandrartrupper av
olika nationalitet. 1686—91 var den upplåten
åt ett sällskap studenter från Uppsala, som
där under protektion av riksrådet Erik
Lind-schöld uppförde ett antal av dem själva
författade skådespel. — Litt.: O. Wieselgren,
»Bidrag till kännedomen om 1600-talsdramat
i Sverige» (1909). O. W-n.
Lejonpart, mestadelen, orättvist stor andel;
efter den Aisopiska fabeln om lejonet, som
skulle fördela det i samjakt med två andra
rovdjur förvärvade bytet och under olika
förevändningar tog alla tre delarna.
Lejonörn, ett i senare tid efter vapenbilden
givet namn på två medeltida frälsesläkter;
se Blå och Knut Jonsson samt
»Aspe-näsätten» (i »Sv. biogr. lexikon», bd 2, 1920).
Lejre, dansk by, 8 km v. om Roskilde, enl.
sägnen det gamla kungasätet Hledre, gr. av
Skjold och sedan tillhörigt hans ätt
(»Lejre-konungarna»).
Lek är liksom arbete en verksamhet,
kropps- och själskrafternas sysselsättande,
men skiljer sig från arbetet därigenom, att
den icke har något medvetet mål utanför sig
själv. Den sättes också i motsats mot a
11-v a r, enär leken ej ledes av tanken på livets
nödtorft och krävande sedliga uppgifter. Dock
har den sålunda uppställda motsatsen mellan
1. och arbete sin grund i den vuxna
människans åskådningssätt; för barnen, som ännu
970
ej tillgodogjort sig detta, finns ej denna gräns
mellan 1. och allvar. L. är för dem ett
lust-betonat allvar, det naturliga uttrycket för
deras verksamhetsbehov. Före skolåldern
ägnar barnet nästan hela sin tid däråt. Sedan
får 1. som fri och obunden verksamhet sin
plats vid sidan om arbetet, och det är ett
tecken på andlig och kroppslig hälsa, när
även den vuxne el. åldrande bevarat
förmågan att njuta av lek.
Till psykologisk förklaring av leken
och dess ursprung ha uppställts olika teorier.
1) Rekreationsteorien har
utvecklats av »folkpsykologiens» grundläggare L
a-zarus och Steinthal: man leker, när
man är trött efter arbete men icke så trött,
att man önskar fullständig vila. Men denna
teori bygger på iakttagelsen av den
fullvuxna människans ställning till leken och
är oduglig som allmän förklaring av denna.
2) En nästan alldeles motsatt förklaring ger
kraftöver skottsteori en, till vilken
Schiller gav det första uppslaget och som
utbildats av S p e n e e r. Enl. denna hypotes
är lekens grund icke att söka i ett behov
av relativ vila utan tvärtom i ett överskott
av krafter, som i 1. söker sig ett avlopp.
Men icke heller denna teori motsvarar i
allo de faktiska förhållandena: även ett
sjukt barn leker. 3) Den numera
allmännast antagna förklaringen ger s j ä 1 v u
t-bildningsteorien, som utvecklats och
formulerats av nutidens främste
lekteoretiker, G r o o s, ehuru långt före honom F r
ö-b e 1 framställt en liknande uppfattning om
l:s betydelse som utvecklingsfaktor. Denna
teori har vunnits på vägen nedifrån uppåt,
från djurpsykologi till barnpsykologi och
människopsykologi över huvud, och ser l:s
grund i människans medfödda, ärftliga
drifter, vilka i 1. få en förberedande utbildning,
innan de skola tjäna den vuxnes allvarliga
livsuppgifter. Man ser i 1. ett medel att
befästa och utveckla så gott som alla
instinkter. Dessa vakna upp en efter annan och
tendera vid olika åldrar i olika grad att
omsätta sig i 1. Därav såväl som av olika
intellektuell mognad förklaras de olika
åldrarnas olika lekar. Men även de båda könen
visa tidigt i 1. sina olika
utvecklingstendenser: hos flickorna är vårdinstinkten, hos
gossarna kampinstinkten mera bestämmande för
l:s art. Ett visst mått av sanning torde också
ligga i den modifikation av
självutbildnings-teorien, som G. S. H a 11 utvecklat och som gör
gällande, att i 1. ingår ett a ta vis tiskt
moment, en uppfattning, som står i samband
med den s. k. kulturstadieteorien.
Då individen i sin utveckling repeterar ett
visst kulturstadium, uppträder hos honom ett
behov att utöva de sysselsättningar, som för
detta stadium varit karakteristiska. Många
lekar ha i sitt ursprung varit annat och mer
än förströelser för barn. Men framför allt
är det obestridligt, att efterhärmningen
starkt inverkar på den form barnets lek
tager och ökar dess betydelse som
utvecklingsfaktor. Både i sina rörelselekar och i
sina bygglekar söker barnet ge sitt
idéinnehåll ett synligt uttryck, ofta som ett försök
att efterlikna de vuxnas arbete. Genom
efter-härmningen blir alltså den för-övning för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
