Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lenz, Heinrich Oscar - Lenz, Jakob Michael Reinhold - Lenz, Max - Leo (astronomi) - 1. Leo I den store (östromersk kejsare) - 2. Leo III Isauriern (östromersk kejsare) - 3. Leo IV (östromersk kejsare) - 4. Leo V Armeniern (östromersk kejsare) - 5. Leo VI Filosofen (östromersk kejsare) - Leo (påvar) - 1. Leo I den store (påve) - 2. Leo II (påve) - 3. Leo III (påve) - 4. Leo IV (påve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1005
Lenz, J. M. R.—Leo
1006
Kongo över Tanganjika och Njassa till
Queli-mane. Skrev bl. a. »Timbuktu: Reise durch
Marocko, die Sahara und den Sudan» (2 bd,
1884) samt »Wanderungen in Afrika» (1895).
Lenz [länts], Jakob Michael
Reinhold, tysk författare (1751—92). Slöt sig
1771 till Goethes Strassburgskrets,
misslyckades till följd av taktlöshet i sitt försök att
bli anställd i Weimar
1776. förde sedan ett
oroligt vandringsliv,
var tidtals vansinnig,
vistades sedan 1781 i
Moskva, där han dog
i elände. — L:s
dramer »Der Hofmeister»
(1774), »Der neue
Men-doza» (s. å.) och »Die
Soldaten» tillhöra
genom scenisk kraft och
social tendens Sturm
und Drangs
betydelsefullaste. Han skrev en
wertheriserande brevroman, »Der
Waldbru-der» (1797; »Eremiten», 1799), och ypperlig
lyrik m. m. Sami, verk utg. av E. Lewy i
4 bd 1917, brevväxling i 2 bd 1918. Monogr.
av M. N. Rosanow (1909) och H. Kindermann
(1924). R-n B.
Lenz [länts], Max, tysk historiker (f.
1850). Blev 1885 ord. prof, i historia i
Mar-burg, 1888 i Breslau, 1890 i Berlin och var
1914—22 prof, i Hamburg. Bland L:s arbeten
märkas »König Sigismund und Heinrich V.
von England» (1874), ett viktigt bidrag till
Konstanzkonsiliets historia, »Martin Luther»
(1883; 3:e uppl. 1897) samt »Geschichte
Bis-marcks», den första vetenskapliga monogr.
över denne, urspr. skriven för »Allgemeine
deutsche Biographie», sedan i utvidgad form
utg. separat (1902). L. har skrivit en brett
anlagd »Geschichte der königlichen
Friedrich-Wilhelms-Universität zu Berlin» (4 bd, 1910
—18). Han har vidare utgivit »Kleine
histo-rische Sehriften» (3 bd, 1910—22) och
»Deutschland im Kreis der Grossmächte 1871
—1914» (1925). T. H-r.*
Leo, astron., se Lejonet.
Leo (grek. Le’on), östromerska
(bysantinska) kejsare.
1. L. Iden store (omkr. 400—474)
upphöjdes till kejsare av gardesbefälhavaren
»pa-triciern» Aspar. L. stillade de
politisk-reli-giösa oroligheterna i Egypten. Genom att som
legotrupper inkalla isaurerna från
Taurus-bergen under ledning av bl. a. Zeno, som blev
kejsarens måg och efterträdare, lyckades L.
bryta goternas inflytande. Han utrotade
Aspars Imis. Till hämnd ryckte goterna fram
mot Konstantinopel under Teoderik Strabo;
mot rik vedergällning gingo de i L:s tjänst.
2. L. III Isauriern (omkr. 680—741)
tvang i spetsen för de anatoliska trupperna
Theodosios III att avsäga sig regeringen,
varefter han besteg tronen (717). L. besegrade
araberna, som 717—718 belägrade
Konstantinopel. Han var en framstående regent,
omskapade rättsväsendet och statshushållningen
samt nydanade armén, över araberna vann
L. 739 segern vid Akroinon i Frygien.
3. L. IV (750—780), sonson till föreg., son
till Konstantin V och en kazarisk prinsessa
(därför kallad Kazaren), blev kejsare 775.
Mot slutet av hans regering upptogos
förföljelserna mot bilddyrkarna.
4. L. V Armeniern hade tjänat sig
upp i fält under Nikeforos I. Han störtade
den oduglige Mikael I och blev kejsare (813—
820). L. bragte det fruktansvärda kriget mot
bulgarerna till ett lyckligt slut. Han började
815 »andra bildstormen». L. störtades av sin
forne vän och medhjälpare Mikael II.
5. L. VI F i 1 o s o f e n (866—911), son till
Basileios I, efterträdde denne 886. Under L.
fortsattes det av fadern påbörjade
lagstiftningsarbetet. Under hans regering ansattes
riket av ett svårt krig med bulgarerna under
Symeon, ävensom av härjningståg av araber
och ryssar (ros). S. Lm.
Leo. Tretton påvar ha burit detta namn.
Flera av dem regerade helt kort, t. ex.
L. V (påve 903), som störtades efter blott 30
dagars regering och avled kort därpå, L. VI
(påve 928), som avled efter 71/2 månaders
pon-tifikat, L. VII (påve 936—939), en ivrig
främ-jare av Clunyrörelsen (se d. o.), L. VIII (påve
963—965), som uppsattes på påvestolen av
Otto I men aldrig blev allmänt erkänd, och
L. XI (påve 1—27 april 1605), en genom
franskt inflytande till påve vald medlem av
släkten Medici. Om de övriga se nedan.
1. L. I den store (påve 440—461), till
börden toscanare, var lika hänsynslöst
vilje-kraftig och modig som beräknande och klok;
han hävdade med skärpa Rombiskopens
primat och har med rätta kallats den förste
påven. Av kejsar Valentinianus III
utverkade han ett edikt av 6 juni 445, som
tillerkände påven primatet över Galliens och
Västroms kyrka och tillförsäkrade honom
statens stöd vid dess genomförande. Även i
östroms kyrka gjorde L. sina anspråk gällande
genom sitt ingripande i de kristologiska
striderna (jfr K risto logi). Mötet i
Chalke-don (451) beredde visserligen den påvliga
politiken flera nederlag, bl. a. däri, att åt
patriarken i Konstantinopel tillerkändes
jämställdhet med påven, men samtidigt segrade Rom
över Alexandria. L:s manhaftiga uppträdande
bidrog till att 452 förmå Attila att avtåga
från Rom. Av den rom.-kat. kyrkan äras L.
som helgon (dag 11 april). Litt.: W.
Kiss-ling, »Das Verhältnis zwischen Sacerdotium
und Imperium» (1921).
2. L. II (påve 682—683) gjorde slut på
ärkestiftet Ravennas självständighet och
bekräftade sjätte ekumeniska kyrkomötets
fördömande av monoteletismen (se H o n o r i u s
1 och Monoteleter).
3. L. III (påve 795—816), till börden
romare, sökte mot den romerska aristokratien
stöd hos Karl den store och blev sedan alltid
beroende av dennes vilja. Efter en revolt i
Rom 799 flydde L. till Karl, som lät
återföra honom och anställa en undersökning.
800 begav sig Karl själv till Rom. Inför
honom friade sig påven genom ed från
framställda beskyllningar (23 dec. 800) och krönte
därefter juldagen s. å. Karl till kejsare. L.
kanoniserades 1673. Litt.: K. Heldmann,
»Das Kaisertum Karls des Grossen» (1928).
4. L. IV (påve 847—855) sökte hävda
påvestolens självständighet gentemot de
karo-lingiska furstarna men såg sin huvuduppgift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
