Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1007
Leo
1008
Leo X och hans brorsöner. Målning av Rafael 1518.
I Palazzo Pitti i Florens.
i att avvärja den hotande saracenfaran och
återställde därför Roms befästningar.
Kyrkan räknar L. bland sina helgon.
5. L. IX (påve 1048—54) hette eg. Bruno,
blev 1026 biskop av Toul och gjordes på
riksdagen i Worms 1048 till påve av sin kusin
kejsar Henrik III. Med L. börjar påvedömets
nya glanstid. Han omskapade
kardinalkollegiet till en internationell kyrklig institution,
vari inträdde betydande och reformvänliga
män som Humbert och Hildebrand (sedermera
Gregorius VII). På talrika synoder sökte L.
bekämpa simonien och införa celibatet.
Genom ständiga resor inskärpte han i folkens
medvetande påvedömets universella
myndig-hetskrav. 1052 upptog han kampen mot
nor-manderna i Syditalien, led nederlag, blev
fången (1053) och frigavs först efter nio mån.
6. L. X (f. 1475; påve 1513—21),
Giovanni de’ M e d i ci, son till Lorenzo il
Magnifico, fick en lärd uppfostran, blev redan
1489 kardinal, ägnade sig först åt litteratur
och konst men började framträda under
Julius II och utnämndes 1509 till legat i Bologna.
Som påve blev L. en ganska skicklig
kyrkopolitiker och sökte stärka Kyrkostatens
ställning. Han fortsatte först sin företrädares
an-tifranska politik men måste efter Frans I:s
seger vid Marignano (1516) ingå konkordat
med denne (se Gallika nsk a kyrkan).
I förbund (1521) med kejsar Karl V lyckades
han erövra Parma och Piacenza samt besätta
hertigens av Ferrara område. L. var en fint
bildad och njutningslysten renässansman.
Han gynnade flera av tidens berömdaste
konstnärer, ss. Michelangelo och Rafael. Hans
främsta konstnärliga företag var S:t
Peters-kyrkans byggande. I sitt förhållande till
Luther och den frambrytande reformationen
bestämdes L. mycket av politiska synpunkter.
— Jfr L. v. Pastor, »Geschichte der römischen
Päpste», bd 4: 1 (7 :e uppl. 1923).
7. L. XII (f. 1760; påve 1823—29) hette
eg. Annibale della Genga. Valdes
som de ultramontanas kandidat och förde en
strängt ultramontansk politik med
drakoni-ska lagar. Hans första encyklika (5 maj 1824)
fördömde tros- och religionsfriheten samt
bibelsällskapen. Jesuiternas makt ökades,
judarna trakasserades, och i Romagna
anordnades ett sannskyldigt utrotningskrig mot de
radikala partierna. Följden blev finansnöd
och hat mot påven. Däremot var L.
framgångsrik i sin konkordatspolitik.
8. L. XIII (f. 1810; påve 1878—1903) hette
eg. G i o a c h i n o P e c c i. Han inträdde 1818
i jesuitkollegiet i Viterbo, studerade därefter
vid Collegium romanum i Rom samt blev 1832
teol. och 1837 jur. dr. Han var nuntie i
Bryssel 1843—45, blev 1846 biskop över stiftet
Perugia, 1853 kardinal och 1877 camerlengo.
Han valdes till påve 20 febr. 1878.
L. fortsatte sin företrädare Pius IX :s
ultra-montana politik men sökte alltid vinna sitt
mål genom opportunistiska och moderna
metoder. Med full avsikt erkände han den
moderna staten och strävade efter anknytning
till denna. I Tyskland möjliggjorde L:s
försonliga hållning, att Bismarck kunde avveckla
den s. k. kulturkampen (se d. o.). Ett
preussiskt sändebud knöts åter vid Vatikanen 1882,
och påven blev 1885 skiljedomare i striden
mellan Spanien och Tyskland om Karolinerna.
Till den engelska regeringen var förhållandet
gott, alltsedan L. ställde sig avvisande till
den nationalistiska våldspolitiken på Irland
på 1880-talet. I Frankrike blev den
antiklerikala strömningen allt starkare under den
tredje republiken. Redan 1885 uppmanade
dock L. de franska katolikerna att erkänna
republiken och gav ytterligare eftertryck åt
denna politik genom encyklikan »Inter
innu-meras» (1892). Trots detta skulle kurian
skörda sina största besvikelser just i
Frankrike (se d. o., sp. 1003). Till den italienska
staten ställde sig L. kyligt avvisande.
I sin inomkyrkliga politik ägnade L. stor
omsorg åt den dittills försummade sociala
frågan. Han behandlade denna i encyklikor
(»Rerum novarum», 1891, sv. övers, s. å., om
arbetarnas organisation, och »Graves de
com-muni», 1901, om den kristliga demokratien),
betonade arbetarnas rätt till arbetsskydd och
uppmanade klerus att studera hithörande
problem. Därmed gav han även sanktion åt
strävanden, som redan förut framträtt inom de
katolska kretsarna i Tyskland. — Teologiskt
sett stod L. på medeltida grund. Tömas’ från
Aquino teologi och filosofi blevo påbjudna i
alla katolska läroanstalter, och 1880 stiftades
en akad. för studiet av dennes verk.
Därjämte betonade L. prästernas bibelstudium
och tillsatte 1902 en bibelkommission. Sitt
vetenskapliga intresse visade han genom
att öppna Vatikanbiblioteket för forskare.
Genom alla dessa åtgärder skapade L. en
ny epok i påvedömets historia och gjorde
på-vedömet till en andlig maktfaktor i det
moderna samhällslivet. Litt.: M. Spahn, »Leo
XIII.» (1905); T’Serclaes, »Le pape Léon XIII.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
