Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1017
Leopold
1018
förmå sig till hemliga fördrag med
Frankrike 1668 och 1671, men Ludvig XIV :s
uppträdande vid Rhen och i Spanska
Nederländerna, stämningen i Tyska riket och spanska
subsidier medförde en brytning i L:s politik:
Auersperg avsattes 1669, Lobkowitz
störtades 1674; från 1673 deltog kejsaren vid
Hollands och Spaniens sida i kriget med
Frankrike och slöt fred först 5 febr. 1679, övergiven
av dessa bundsförvanter. I Ungern trädde greve
Tököly i förbindelse med osmanerna, som 1683
åter började krig. Själva Wien belägrades
s. å. av storvesiren Kara Mustafa men
befriades av Karl av Lothringen och konung
Johan Sobieski. Härmed började en rad av
segrar och framgångar, som grundläde
Österrikes maktställning vid nedre Donau. Genom
freden i Karlowitz 26 jan. 1699 avträdde
Turkiet till kejsaren dels Ungern utom Banatet,
dels Siebenbürgen och större delen av
Kroatien och Slavonien. Under turkiska kriget
hade L. i Regensburg 1684 med Frankrike
ingått ett tjuguårigt stillestånd, som lämnade
reunionerna i Ludvig XIV:s våld. 1686 hade
han dock slutit förbund mot denne dels med
Brandenburg, dels i Augsburg med andra
tyska furstar samt Sverige och Spanien, och
i det s. k. pfalziska kriget ingick L. jämte
Tyska riket, Spanien och Savojen i den
koalition, som Vilhelm III av England och
Holland stiftade mot Frankrike. Genom freden
i Rijswijk 30 okt. 1697 avträdde Ludvig
reunionerna, utom dem, som lågo i Elsass. I
spanska tronföljdskriget överlät L. sina
anspråk på Spaniens krona till sin yngre son
Karl (sedan kejsar Karl VI) och upplevde
krigslyckans vändning genom fransmännens
nederlag vid Höchstädt 13 aug. 1704. L. var
plikttrogen men mera skapad för familjelivet
och glatt umgänge än för statsvärv.
Oordningen i förvaltningen och finansväsendet
mäktade han ej häva. L. var förmäld 1) 1666
—73 med Margareta av Spanien, dotter till
Filip IV och yngre syster till Ludvig XIV :s
gemål Maria Teresia, 2) 1673—76 med
Clau-dia Felicitas av Tyrolen och 3) 1676—1705
med Eleonora Magdalena av Pfalz-Neuburg
(d. 1720). Med den sistnämnda hade han
sönerna Josef och Karl, bägge sedermera
kejsare. — Litt.: K. F. J. v. Noorden,
»Euro-päische Geschichte im 18. Jahrhundert», I: 1
(1870); B. Erdmannsdörffer, »Deutsche
Geschichte 1648—1740» (2 bd, 1888—93). G. W-k.
2. L. II (1747 5/5—92 i/3), tredje son till
kejsar Frans I och Maria Teresia av Österrike.
Efterträdde 1765 sin fader som storhertig av
Toscana, fick genom brodern kejsar Josef II :s
död 20 febr. 1790 de
österrikiska
arvländerna och valdes 30
sept. s. å. till
tyskromersk kejsare. L.
lyckades snart stilla
de oroligheter, som
Josef II:s
brådstör-tade reformer
framkallat. Spänningen
mellan Österrike och
Preussen undanröjdes
genom konventionen
i Reichenbach 27 juli
1790, och med
tur
karna slöt L. fred i Svistov 4 aug. 1791.
Ehuru broder till drottning Marie Antoinette
i Frankrike, intog L. mot franska
revolutionen en försiktig och tillbakadragen hållning.
Först efter franska konungafamiljens
misslyckade flyktförsök juni 1791 överenskom L.
i Pillnitz 27 aug. s. å. med preussiske
konungen Fredrik Vilhelm II om en förklaring
till Ludvig XVI:s förmån och slöt 7 febr.
1792 ett anfalls- och försvarsförbund med
Preussen. L:s inre styrelse utmärktes genom
omsorg om rättskipningen och skolväsendet
samt samvetsgrann förvaltning av statens
inkomster. L. äktade 1765 Marie Louise av
Spanien (d. 1792); av deras tolv söner
efterträdde Frans honom på kejsartronen och
Ferdinand i Toscana. — Litt.: H. v. Sybel,
»Kai-ser L. II.» (i Historische Zeitschrift, bd 63);
A. Schultze, »L. II. und die französische
Revolution» (1899). G. W-k.
Leopold, tyska furstar.
1. L., furste av Anhalt-Dessau, preussisk
fältmarskalk, vanl. känd under namnet der
alte Dessauer (1676—1747). I
branden-burgsk tjänst från 1693, deltog L. med
utmärkelse i fälttåget
mot Ludvig XIV 1695
och i spanska
tronföljdskriget, blev 1712
fältmarskalk samt
erövrade 1715 det av
Karl XII försvarade
Stralsund. Han
ägnade sig därefter
under Fredrik Vilhelm
I:s regering åt
preussiska arméns, särskilt
dess infanteris,
organisation och
utbildning. Den berömda
preussiska exercisen var huvudsaki. hans
verk. Han fick 1742 kommandot i
Oberschle-sien och slog 15 dec. 1745 den
österrikisksachsiska armén vid Kesselsdorf. L. var en
tapper soldat och en duglig fältherre. — L:s
självbiogr. utgavs 1876. Jfr även biogr. av
L. Würdig (3:e uppl. 1903) och H. Wäschke
(1906). (Å. S-n.)
2. K a r 1 L. F r e d r i k, storhertig av
Baden (1790—1852), efterträdde 1830 sin
halvbror Ludvig. L. var en frisinnad man,
reformerade i liberal anda men kunde dock ej
tillfredsställa oppositionen; i maj 1849 måste
han fly och kunde återvända först i aug.,
sedan de preussiska vapnen ingripit. — L.
var g. m. Sofia Vilhelmina, dotter till Gustav
IV Adolf. Litt.: W. Martens, »Badische
Geschichte» (1909). (Å. S-n.)
3. L., hertig av Bayern, tysk
generalfältmarskalk (f. 1846), yngre son till
prinsenre-genten Luitpold. Deltog i fälttågen 1866 och
1870—71, blev 1875 generalmajor, 1887 chef
för l:a bayerska armékåren och 1905
generalfältmarskalk samt var 1892—1913 chef för
4:e arméinspektionen. Under världskriget
förde L. från april 1915 9:e tyska armén,
därefter från aug. den mellersta armégruppen
på östfronten. I aug. 1916 blev han efter
Hindenburg överbefälhavare på östfronten.
Biogr. av E. Wolbe (1920). (Å. S-n.)
Leopold, österrikiska furstar.
1. L. I den ärorike, hertig av
öster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
