Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1019
Leopold, C. G. af
1020
rike (omkr. 1290—1326), av huset
Habs-burg. Vid försök att kuva de schweiziska
kantonerna led L. nederlaget vid Morgarten
1315. Han bekämpade Ludvig av Bayern.
2. L. III, hertig av Österrike (1351—86),
den föreg:s brorson, son till hertig Albrekt
II. L. förnyade försöket att kuva schweizarna
men led nederlag vid Sempach 1386, där han
omkom.
3. L. Vilhelm, ärkehertig av Österrike
(1614—62), kejsar Ferdinand II :s yngre son.
L. var biskop och från 1642 Tyska ordens
stormästare. Han var kejserlig
generalissi-mus 1639—42 med Piccolomini men
besegrades av Torstenson vid Breitenfeld 1642 samt
var ånyo generalissimus 1645 med Gallas och
sedan Hatzfeldt. 1646—56 var L. ståthållare
i Spanska Nederländerna. (Ä. S-n.)
Carl Gustaf af Leopold. Gravyr av J. T. Martin 1814
efter medaljong av J. T. Sergel 1800.
Leopold, Carl Gustaf af, författare
(1756—1829 °/ii)- L. genomgick Linköpings
gymnasium, höll 1770 i Norrköping ett tal
på vers över kronprinsens födelsedag, vilket
trycktes, och vart 1773 student i Uppsala.
1774 fick han en förmånlig informatorsplats
och innehade sedan sådana under större delen
av sin studenttid. 1781 for han till
Greifs-wald, där den akademiska graden erhölls
lättast och billigast, vart genast fil. dr och
1782 docent samt amanuens vid univ.-bibl.
och senatsbibl. i Stralsund. Hösten 1783
utsågs L. till bibliotekarie vid J. H. Lidéns
till Östgöta nation i Uppsala skänkta
boksamling och tillträdde platsen i slutet av
1784. Från landsorten sökte han sig till
Stockholm, och Kellgren lyckades febr. 1786
få honom anställd hos Gustav III; s. å.
invaldes han i Sv. akad. Därmed var hans
lycka gjord; hans konversation och smicker
förtjuste konungen, som gjorde honom till
sin bibliotekarie och 1786 till sin handsekr.
med hög lön och stora anslag; L. stod Gustav
III närmare än någon annan av tidens
för
fattare. Icke dess mindre var L. den ende
av gustavianerna, som efter kungens död
ställde sig in hos Reuterholm, vilken gav L.
ständig tjänstledighet från bibliotekstjänsten
med bibehållen lön, när L. 1793 flyttade till
Linköping, där han t. o. m. skaffade sig
löneförhöjning och tillstånd att dricka kaffe trots
förbudet. Till gengäld röstade L. på
Reuterholm till led. av Sv. akad., uppvaktade honom
med smickrande verser och utlovade en större
hyllningssång (»Förtjensten»), vars fullbordan
L. dock förhalade så länge, att Gustav IV
Adolf hann bli myndig, då L. ej fortsatte
dikten utan tryckte brottstycket med
anonym adress. 1796 återvände han till
Stockholm, utnämndes 1799 till kansliråd, adlades
1809 (hette förut Leopold, urspr. skrivet
Leopold t), var s. å. led. av
tryckfrihets-kommittén och fick 1818 titeln statssekr.
1819 drabbades hans hustru av sinnessjukdom,
och 1822 vart han själv blind.
L. debuterade 1775 med en dikt i Gjörwells
Samlaren och vann rykte genom ett ode på
kronprinsens födelsedag 1778, en
tillkrånglad, efterklassicistisk sång, som Kellgren
skarpt kritiserade. Efter återkomsten från
Tyskland offentliggjorde L. 1785 »Erotiska
oder», eleganta, sensuella salongspoem, och
»Critiska anmärkningar vid hjeltedikten
Tåget öfver Bält», utförliga och detaljerade men
utan djupare idéhalt. Han versifierade Gustav
III:s enaktsopera »Frigga» (1787) och skrev
ett stort antal panegyriska dikter till honom,
dels halvt skämtande, dels pompösa och
retoriska (t. ex. »Häfdernas röst»). Stor
framgång fick sorgespelet »Oden» (1790), vars
första tre akter rymma en mängd
anspelningar på ryska kriget och Anjalaförbundet;
det har schematiska karaktärer, retorisk
dialog, en artificiell och på ständiga
missförstånd byggd plan, närmast erinrande om
Vol-taires »Orphelin de la Chine». L:s andra
sorgespel, »Virginia» (1802), är inom den
klassicistiska ramen en sentimental borgerlig
dram. Han bidrog även till Stockholms
Rosten (bl. a. med skarpa inlägg mot Thorild)
och 1792—95 till den konservativare Extra
Posten, där han fortsatte polemiken mot
Thorild och mot Per Enbom publicerade en plump
smädedikt, som vart mycket populär. Hans
viktigaste skaldeverk voro dels didaktiska
och moraliska resonemangssånger som »Arens
flygt» (1793), »Försynen» (s. å.), »Predikaren»
(1794), »Religionen» (1796), »Det blinda nitet»
(1799) och det retoriska praktstycket »Det
slutande århundradet» (s. å.), dels versberät
telser som den kyligt satiriska »Den vackra
bedjerskan» (1793) och »Eglé och Annett»
(1800), där han mot ett olyckligt
konvenansäktenskap i stora världen ställer en lantlig
lyckoidyll. F. ö. skrev han en mängd
hov-och sällskapsvers, fest- och tillfällighetssånger
och översättningar, mest från franskan men
också från Schiller. Fr. o. m. 1790-talet
författade han ett antal uppsatser och
recensioner, så i Läsning i Blandade Ämnen (1797
—1800), bl. a. »Om smaken och dess allmänna
lagar», »Idéer till en populär filosofi öfver
Gud och odödligheten», »En blind mans
besinningar i filosofien» (om Kant och Schelling)
samt »Stycken ur doctor Godmans portfölj»
och den mot en Tassoöversättning av Atter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
