Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1021
Leopold, S. V.—Lepère
1022
Leopold på äldre dagar.
bom riktade »Silfvertonen». Ä Sv. akad:s
vägnar författade han »Afhandling om
svenska stafsättet» (1801), vari han visade sig
konservativare än Kellgren och på det hela
taget stadfäste bruket. L. skrev ock
prosaberättelser i Voltaires och Imberts stil.
L. var en betydande intellektuell begåvning
och säkert den mest beläste av gustavianerna
men samtidigt mycket begränsad och saknade
verklig idealitet och entusiasm. Voltaire och
Pope förblevo hans
mönster. Hans drivna
formtalang gör sig
bäst gällande i
socie-tetsvers och maliciösa
brev; den »sublima
stilen» förde ofta till
tom grannlåt och
cha-raddunkla omskrivningar. Han var och
förblev
pseudoklassi-ker. De
konventionella reglernas
iakttagande och
imitationen av dem, som
anså-gos ha nätt »smakens
fulländning», voro
hu
vudsatser i hans estetik. Han var resonör, kåsör
och retoriker. Privat som i sin
litteraturpolitik var han försiktig och beräknande,
illiberal och trång. Efter Kellgrens bortgång
kom L. som den akademiska smakens främste
representant att utöva ett olyckligt
herravälde (»svenska litteraturens järnår») genom
sin doktrinarism, fantasilöshet och
känslo-torka. Med rätta riktades därför
nyromantikernas angrepp främst mot L., huvudmannen
för det omedgörliga motståndet mot poesiens
frigörelse och litteraturens utveckling. L. stod
vid denna tid bakom hovkanslern
Wetter-stedts försök att med hjälp av
indragnings-makten tysta L:s angripare.
L. utgav 1800—02 i 3 bd »Samlade
skrifter» (ny uppi. 1814—16), till vilka 1831—33
lades ytterligare 3 bd (utg. med biogr. av
L. M. Enberg). Av en ny uppi., utg. av Sv.
vitt.-samf. genom K. Fredlund, utkom 1915
1 bd (brev). Litt.: Th. Westrin i Samlaren
1891, R. Geijer i Nord. Tidskr. 1904, A. Blanck
i »Anna Maria Lenngren» (1922). R-n B.
Leopold, Svend Valdemar, dansk
författare (f. 1874). Blev cand. phil. 1894 och
har varit medarb. i olika tidningar. L. har
bl. a. utgivit de historiska romanerna
»Prin-sesse Charlotte» (1897; sv. övers. 1900),
»Ene-vold Brandt» (1900) och »Prins af
Danmark» (1905), nutidsromanerna »Den store
Eros» (1902), »Grevinde Hardenberg» (1915)
och »Bureaukrater» (1916), de litterärt
historiska studierna »Goethes kat» (1906), »Vore
Oldenborgere» (1907), »Lavrbær og roser»
(1910) och »Tredje kaktusbog» (1917),
samlingarna av nutidsessäer »Omkring
parnas-set» (1914) och »Tres talenter» (1918). Han
har vidare skrivit de historiska skådespelen
»Pro patria» (1904) och »Hos grevinden»
(1911) samt en roman i 4 bd om Ludvig
Hol-berg (1922—24), hans bästa verk hittills. L:s
huvudegenskap är en språkligt elegant,
något ytlig satir. Hans »Erindringer» utkommo
i 3 bd 1927—28. P. E-t.
Leopold Il-sjön, sjö i Belgiska Kongo. Har
oregelbunden form, ringa djup och låga
stränder, ofta utsatta för översvämning. Avflyter
till Kongos biflod Kassai. L. upptäcktes
1882 av Stanley.
Léopoldville [leåpåldvi’l], huvudstad i Belg.
Kongo, på Kongos vänstra strand, vid
Stanley pool, mitt emot det franska Brazzaville;
1,620 inv., därav 1,200 vita (1922). Järnväg
till Matadi, under byggnad till Katanga;
mellanstation på flyglinjen Boma—Élisabethville.
Skeppsvarv, bryggeri. Är säte för en
appel-lationsdomstol och en apostolisk vikarie.
Léouzon-Leduc [leozå’-lody’k], Louis
An-t o i n e, fransk skriftställare (1815—89).
Företog upprepade resor till Skandinavien
och skrev bl. a. »La
Finlande» (2 bd, 1845)
med en övers, av
»Ka-levala» (fullst. 1867),
»Histoire littéraire du
Nord. I. Tegnér»
(1850) med prosaövers,
av Tegnérs större
dikter, »Gustave III, roi
de Suède» (1861), »Les
poèmes nationaux de
la Suède» (1867), flera
arbeten om Ryssland
o. s. v. L. översatte
vidare till franska
Nicanders »Runesvärdet» (1846) samt utdrag
ur Stael von Holsteins och Brinkmans
diplomatiska korrespondens (1881).
Leovigild [lea’-], konung över västgöterna
i Spanien 568—586. L. var en krigisk regent,
nedslog yttre och inre fiender till riket och
gjorde Toledo till huvudstad. Av
västgota-kungarna var han den siste, som var arian.
Lepage [lopä’^], J u 1 e s, fransk målare,
1800 talet, se Bastien-Lepage.
Lepa’nto, it. namn på grek, kommunen
Navpaktos (Naupaktos), vid
Lepan-tovikens inre del (Korintiska viken), i
nomos Aitolia och Akarnania; 4,208 inv. (1928).
Det antika Naupaktos var en viktig atensk
flottstation under peloponnesiska kriget; det
erövrades 191 f. Kr. av romarna. Vid L. stod
7 okt. 1571 det ryktbara sjöslag, i vilket
spanska, påvliga, maltesiska och venezianska
flottorna förintade den turkiska sjömakten.
Monogr. av E. Jurien de la Gravière (2 bd,
1888); J. R. Hale, »Famous sea fights» (1911).
Lepa’ntoviken på Greklands västkust
skiljer Peloponnesos från det övriga Grekland.
Den yttre delen av L. kallas P a t r a s v
i-k e n, den inre Korintiska viken (se
d. o.). Står genom Korintiska kanalen i
förbindelse med Eginaviken.
Lépas, zool., se Långhalsar.
Leperditia, släkte inom ordn.
musselkräf-tor. De två skalen äro olika stora, bönlika.
De kunna nå en längd av 22 mm. L. är känt
ifrån ordovicium till karbon. Från Gotlands
silur äro nio arter kända, däribland L.
bal-tica. Släktet är även känt från Jämtland,
Dalarna och Skåne. R. H-gg.
Lepère [lopä’r], Louis August e, fransk
konstnär (1849—1918). Var en utmärkt etsare
och xylograf (bl. a. motiv från det gamla
Paris) och en betydande stämningsmålare.
En förteckning över hans grafiska verk (av
A. Lotz-Brisonneau) utkom 1905. G-g N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
