Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1027
Leptit—Lerbäck
1028
Basilikan i Leptis magna.
Leptit (förr kallad E u r i t, F e 1 s i t o i d,
G r a n u 1 i t el. H ä 11 e f 1 i n t g n e j s), en
för i Fennoskandias urberg förekommande
mycket finkorniga gnejsbergarter brukad
beteckning (se G n e j s). L. anses i allm. ba
uppkommit genom omvandling av vulkaniska
ytbergarter. Från hälleflinta (se d. o.) skiljer
sig 1. endast genom starkare metamorfos.
De olika mineralbeståndsdelarna (fältspat,
kvarts, glimmer m. m.) i 1. skönjas dock ej
tydligt för blotta ögat. Till färgen är 1. än
ljust, än mörkt grå el. röd, ibland vit. L.
har ganska stor utbredning i den viktiga
leptitformationen i de gamla
bergs-lagsdistrikten i mellersta Sverige.
Leptitformationen innehåller förutom 1. mera
underordnat även hälleflinta, kalksten och
dolo-mit, på talrika ställen dessutom malmer av
olika slag och ibland skiffrar. L. har i
Sverige stor utbredning också inom de
malmfö-rande delarna av Skelleftefältet i n.
Västerbotten och inom det järnmalmsförande
området i n. Lappland. Jfr Bergslagen,
Fen-noskandia och Järnmalm. N. Zn.
Leptitformationen, se Leptit.
Leptoca’rdia, zool., se L a n s e 11 f i s k a r.
Leptoce’ntrisk, se Ledningsvävnad.
Leptoce’phalus, zool., se Ålfiskar.
Leptöm, bot., se Ledningsvävnad.
Leptomeningltis, med., se
Hjärnsjukdomar, sp. 1118.
Lepto’n (plur. löpta}, forngrek. vikt (omkr.
10 nig); minsta kopparmynt i eginetiska
myntsystemet; om nygrekisk lepton se
Grekland, sp. 1022.
Lepto’ptilus, zool., se K rävst orkar
Leptosporangiäter, bot., se Ormbunkar.
Lepto’thrix, släktnamn för mikroskopiskt
små svampar, som likna långa, smala trådar
utan förgrening. L. förekomma konstant i
munhålan. Vissa arter anses kunna ha
samband med inflammationer i munhåla och
svalg. (H. D.)
Le’pus, zool., se Hare och Kanin.
Le Puy [le pui’], se P u y, Le.
Le Queux [le kö’], William T u f n e 11,
eng. författare (1864—1927), mycket populär
för sina spännande romaner (flera i sv. övers.).
Lera, en i vått tillstånd plastisk, i torrt
mer el. mindre fast och sammanhängande
jordart, bestående av stoftfina partiklar, i
allm. mindre än O,oo2 mm diam. L. insuger
begärligt vatten, ända till 60—70 % av sin
vikt, men vattenmättad 1. släpper icke
igenom vatten. L. är till sin kemiska
sammansättning synnerligen varierande men består
till en mycket stor del av vattenhaltiga ler
jordssilikat (särskilt torde allofan spela stor
roll), delvis kolloidala, i gelform, delvis i
kris-tallinisk form, motsv. mineralet k a o 1 i n.
L. är en produkt av flera olika minerals
kemiska omvandling men uppstår också
genom mekanisk sönderdelning av leriga och
lerhaltiga bergarter. I de flesta fall är 1.
bildad såsom ett sediment. L. kan variera
betydligt såväl till färg som till
utseende; rena lerarter ha vanl. vit till ljusgrå
färg, och föroreningar av järnoxid och
järn-oxidhydrat ge färgnyanser åt gult, rött och
brunt; järnoxidul ger blågrå (blålera), grå
el. grågrön färg, medan kol och kolhaltiga
ämnen färga 1. mörkgrå el. svart. —
Lerarter benämnas och indelas efter olika
grunder, t. ex. efter geologisk ålder, s e n g 1
a-c i a 1 1., efter de däri inneslutna fossilen,
y o 1 d i a 1 e r a, efter bildningssätt,
ishavs-1 e r a, efter egenskaper, eldfast L, el.
efter användning, klink erlera. —
Eldfast 1. uthärdar utan att smälta högre
värmegrader (i regel omkr. 1,500° C), varför
den brukas till eldfast gods, deglar, ugnar
etc. Eldfast 1. har en hög halt av lerjord,
är vanl. kalkfri och innehåller föga järn och
alkalier. En icke fullt eldfast 1., som vid
bränning sintrar samman, nyttjas vid
tillverkning av k 1 i n k e r (se d. o.) och kallas
klinkerlera. Om porslinslera se K a o 1 i n. —
De i Sveriges kvartärbildningar (se K v a
r-tärperioden) förekommande lerarterna
lämna råmaterial till byggnadstegel av olika
art. De ha också stor betydelse för
lantbruket och bilda åkerjorden i stora delar av
Sverige. Lerhaltig jordmåns betydelse för
lantbruket beror till stor del på dess
innehåll av kolloider, vilka förorsaka, att
jordmånen ej torkar ut utan håller fuktigheten
kvar. Förekomsten av zeoliter (se d. o.) i 1.
har också en stor betydelse för omsättningen
av alkaliska ämnen, särskilt kali och kalk,
i åkerjorden. K. A. G.
Lerbéna, zool., se L j u n g p i p a r e.
Lerberg, seKlacka-Lerbergs
gruvfält.
Lerberghe [lä^bärlje], Charles van,
belgisk skald (1861—1907), en av symbolistiska
skolans främsta representanter. Hans rykte
grundas främst på diktsamlingen
»Entre-visions» (1898), det lyriska dramat »Chanson
d’Éve» (1904) och det satiriska »Pan» (1906).
Biogr. av A. Mockel (1904). Kj. S-g.
Lerbo, socken i Södermanlands län,
Oppun-da härad, ö. om Katrineholm; 63,44 kvkm,
1,170 inv. (1930). Sjörik, småkullig
jordbruksbygd. 2,247 har åker, 3,243 har skogs- och
hagmark. Egendomar: Sund (under
Lag-mansö), Gotthardsberg och Gustavsvik.
Pastorat i Strängnäs stift. Oppunda ö. kontrakt.
Lerbäck, socken i Örebro län, Kumla (se
d. o.) härad, mellan Askersund i s. v.,
östgöta-gränsen (Tylöskogen) i s. ö. och sjön Tisaren
i n.; 315,26 kvkm, 5,156 inv. (1930). 4,382 har
åker, 22,682 har skogs- och hagmark. I L.
järnbruken Skyllberg och Rönneshytta samt
Zinkgruvans malmfält. Pastorat i Strängnäs
stift, Kumla kontrakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
