Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1063
Lewenhaupt, A. L.—Lewenhaupt, C.
1064
på sitt gods Sjöholm ett synnerligen
värdefullt arkiv. Han var 1876 en av Svenska
autografsällskapets stiftare.
Lewenhaupt, Adam Ludvig, greve,
fältherre (april 1659—1719 12/2), son till
generalmajoren greve Ludvig Wierieh L. (se
släktartikeln) och Charlotte, grevinna av
Hohen-lohe. Föräldralös
redan i unga år, erhöll
han genom sin
förmyndares, Per Brahe
d. y:s, omtanke en
sorgfällig, t. o. m. lärd
uppfostran och
åtföljde efter
hemkomsten 1684 från en
utländsk utbildningsresa
sin svåger Konrad
Gyllenstierna på en
beskickning till
Moskva men beslöt sedan
gå i krigstjänst. I
kejserlig tjänst visade han under kriget i
Ungern mot turkarna mycken personlig
tapperhet. Härefter blev han 1689 major och
slutligen överste vid den hjälpkår till
Nederländerna, varmed Sverige under pfalziska
kriget bistod sjömakterna mot Ludvig XIV.
Detta var hans egentliga fältherreskola.
Efter freden i Rijswijk (1697) återvände L. till
Sverige. Vid början av stora nordiska kriget
(1700) blev han överste för ett s. k.
tremän-ningsreg:te till fot, vilket av honom
uppsattes och våren 1701 överfördes till Estland.
Då Karl XII 1702 anträdde sitt tåg inåt
Polen, fick L. stanna vid den här, som
kvarläm-nades i Kurland under högsta befäl av
generalmajor Stuart. Mot ryssarnas upprepade
försök att besätta Kurland leddes försvaret
huvudsaki. av L., först under Stuarts
överbefäl, därpå, sedan han vid Saladen (19 mars
1703) slagit en sex gånger så stor fientlig
styrka av litauer och ryssar samt till följd
härav utnämnts till generalmajor och Stuarts
efterträdare, på eget ansvar. 26 juli 1704
segrade L. ånyo, vid Jakobstadt. Fälttåget 1705,
då L. i slaget vid Gemauerthof s. om Mitau
(16 juli) med mycket underlägsen styrka i
grund besegrade den ryske fältmarskalken
Sjeremetiev, ställde honom med ens i främsta
ledet av Karl XII:s generaler. Han blev 1706
general av infanteriet och generalguvernör i
Riga. L:s operationer på denna
krigsskådeplats visade honom som en skicklig och
omtänksam general av äldre skola, kallblodig i
striden, mån om sina soldater och skonsam
mot landet.
Då Karl XII 1708 inlät sig på den
avgörande fejden med tsar Peter, fick L. i
uppdrag att med det snaraste bryta upp med
sin armé, medförande betydliga förråd, för
att ansluta sig till huvudarmén. Sista
dagarna i juni kunde hären sätta sig i
marsch. Att rätt sammanhålla denna
betydande här med dess stora tross blev L. en
svår uppgift, varför hans marsch gick
mycket långsamt. Härigenom tvangs Karl XII,
som i mer än två månader väntat på L., att
avmarschera mot Severien utan att
dessförinnan förena sig med denne. L. lyckades ej
undgå tsar Peters förföljelse, blev upphunnen,
led i slaget vid Ljesna (29 sept. 1708) svåra
förluster samt måste offra artilleri och tross
för att med återstoden av sina trupper söka
sig väg till Karl XII. Under de följ,
månaderna åtföljde L. konungens högkvarter utan
självständigt befäl. I slaget vid Poltava
anförde han fotfolket. Sedan slaget var förlorat
och Rehnsköld fången, samlade L. återstoden
av svenska hären samt avtågade med dessa
utefter Vorsklafloden till Perevolotjna vid
Dnjepr. När Karl XII i förväg begav sig
över Dnjepr, lämnade han åt L. som den
äldste generalen befälet över hären med
uppdrag att söka föra trupperna efter. L. hade
nu ej tillräcklig personlig företagsamhet att
göra sig fullt åtlydd och lät intala sig, att
ställningen var fullständigt förtvivlad,
varför han gick in på ryske överbefälhavaren
Mensjikovs förslag om kapitulation. Genom
kapitulationen vid Perevolotjna 1 juli 1709
gav sig L. fången med omkr. 16,000 man.
Huruvida denna utgång var oundgänglig har
blivit mycket omtvistat. Karl XII ansåg
alltid, att L. visat en farlig försummelse genom
att icke eftertryckligt söka utvägar ur den
svåra ställningen. Till försvar mot detta
klander författade L. en utförlig berättelse
om sin krigföring med avsikt att visa, att
skulden ej föll på honom; denna mycket bittra
försvarsskrift bör på grund av sin subjektiva
karaktär användas med kritik. Under
fångenskapsåren utvecklade L. en mycket gagnelig
verksamhet genom att sammanhålla
landsmännen, vilkas främste man han blev efter
Pipers död och Rehnskölds utväxling. Ulrika
Eleonora utnämnde L. till riksråd, men kort
därefter avled han i Moskva. Hans stoft
gravsattes i Riddarholmskyrkan.
Litt.: L:s försvarsskrift, varav början
utgavs av hans måg K. G. Boije under titeln
»Enwäldets skadeliga påfölgder och aggets
bittra frugter» etc. (1757) samt slutet av A.
Quennerstedt i »Karolinska krigares
dagböcker», II (1903); C. Hallendorff, »Karl XII och
L. år 1708» (1902); A. Stille, »Carl XII:s
fälttågsplaner 1707—1709» (1908); H. E.
Uddgren, »Karolinen A. L. L.», I (1919; går
t. o. m. 1705). C. H. H.*
Lewenhaupt, Adam Ludvig Carl,
greve, heraldiker, historiker (f. 1861 6/12), son till
A. C. L. L. Ingick 1888 i Riksarkivet och var
1917—28 förste arkivarie över stat, är sedan
1903 riksheraldiker och var 1905—28
introduktör för främmande sändebud. L. blev
hovmarskalk 1915 och överstekammarjunkare
1928. Han har utgivit »Calendaria Caroli
IX» (1903), »Sveriges ridderskaps och adels
kalender», årg. 1905—17, »Leonhard Kaggs
dagbok 1698—1722» (i Hist. Handl., bd 24,
1912), »Lewenhauptska arkivet på Sjöholm»,
I (1919), samt författat »Karl XII :s officerare.
Biografiska anteckningar» (2 bd, 1920—21),
»Carl Gustaf Lewenhaupt 1662—1703» (1922),
»Adelsvapnen och den svenska heraldiken» (i
»Sveriges riddarhus», 1926) samt uppsatser i
Hist. Tidskr. och Personhist. Tidskr. På L:s
initiativ tillkom lagen om rikets vapen 14
maj 1908. B. H-d.
Lewenhaupt, Carl, greve, diplomat (1835
—1906); se släktart. Tog 1855 kansliexamen
i Lund och blev 1858 attaché i Paris. Han
avancerade inom Utrikesdep. till
kabinetts-sekr. (1873). L. var 1876—84 svensk-norsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
