Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leversjukdomar - Lewerth, Karl Johan - Levertin, släkt - Levertin, Alfred Philip - Levertin, Oscar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1075
Lewerth—Levertin
1076
Oscar Levertin. Målning av Carl Larsson.
olika organ. — Långvariga inflammatoriska
tillstånd, framför allt tuberkulos, framkalla
amyloiddegeneration (se d. o.) av
leverparen-kymet (amyloidlever). Bland
leverförändringar, som sammanhänga med sjukdomar i
andra organ, må även nämnas B a n t i s
sjukdom (morbus Banti). Denna uppträder
särskilt hos yngre personer och anses vara en
följd av kronisk förgiftning. Den utmärkes
av mjältförstoring och anemi samt senare
leverförändringar, som ge upphov till gulsot
och ascites. — Även leverns blodkärl kunna
angripas, oftast då i samband med andra
sjukliga tillstånd i levern el. omgivningen. Hit
höra framför allt blodpropp i vena portae
(pylethrombosis), som framkallar de vanliga
stassymtomen, samt varig inflammation av
blodkärlets insida (pylephlebitis suppurativa),
som, efter ett stormande förlopp, med feber,
gulsot och smärtor, leder till döden.
Levern kan även förändras till sin form
(t. ex. s. k. snörlever) el. till sitt läge. I
senare fallet kan förändringen vara medfödd
(t. ex. vid situs inversus) el. förvärvad, då
vanl. patologiska förhållanden i omgivande
organ äro orsaken (t. ex. ascites).
Om sjukliga processer i gallvägarna se
Gallsten och G u 1 s o t. E. L-g.
Lewerth, Karl Johan, tonsättare (1818
—88), organist, kantor och sånglärare i
Örebro sedan 1841, mest känd som tonsättare av
de populära sångspelen »Peder Rank och hans
fästmö» (1870) och »Vingåkersflickan» (1878).
L. utgav även en mycket anlitad uppl. av
Hæffners koralbok (1860). T. N.
Levertin, judisk släkt, vars namn togs av
David L. (d. 1751) efter Leeuwarden i
Holland. Sonsonen köpmannen Jacob
Levin L. (1780—1869) inkom 1793 från Altona
till Stockholm. Om dennes sonson A. Ph. L.
och den sistnämndes kusin O. L. se nedan.
Levertin, Alfred Philip, läkare (1843
—1919); jfr släktartikeln. Blev med. lic. i
Stockholm 1874, med. dr 1877 och docent i
balneologi vid Karol. inst. 1893. L. arbetade
med stort intresse för balneologiens och
me-kanoterapiens utveckling i Sverige dels såsom
läkare vid flera brunns- och badorter samt
vid Zanderska mediko-mekaniska inst. på
Östermalm, dels genom flera skrifter. Han
var även en flitig personhistorisk forskare.
Så utarbetade han bl. a. tills, m. C. F. V.
Schimmelpfennig »Sveriges apotekarhistoria
från konung Gustaf I:s till nuvarande tid»
(1910—27). A. W-dt.
Levertin, Oscar, litteraturhistoriker, skald
(1862 17/?—1906 natten till 22/0); jfr släktövers.
L. vart 1881 student i Stockholm, vistades 1881
—82 vid Rivieran som bröstsjuk, gifte sig
1887 med Lisen Svanström (som bortrycktes
av döden 1889), promoverades till fil. dr 1888
och vart 1889 docent i litteraturhistoria i
Uppsala. Han föreläste från 1893 i litteratur- och
konsthistoria vid Stockholms högskola, där
han 1899 utnämndes till prof, i
litteraturhistoria; professuren skapades genom
donationer för hans skull. 1889—90 och 1890—
91 tillbragte L. längre tider i Davos; han
företog senare flera utländska studieresor.
Från maj 1897 var han litteraturkritiker i
Svenska Dagbladet.
L. debuterade 1883 med reseskisserna och
novellerna »Från Rivieran» och berättelserna
»Småmynt», vilka följdes av »Konflikter»
(1885), alla av den gängse detaljhopande
realistiska typen men med starka inslag av
subjektiv lyrik, och den längre
Stockholmsberättelsen »Lifvets fiender» (1891), en ojämn
och nervöst stilbrokig produkt av stämningar
från en brytningsperiod. Under stark
personlig påverkan av Verner von Heidenstam slöt
han sig till dennes program för en litterär
renässans, skrev tills, m. honom »Pepitas
bröllop» (1890), en skämtsam
oppositions-skrift mot »lillnaturalismen», och utvecklade
sig till djup personlig egenart som skald.
Diktsamlingen »Legender och visor» (1891)
visade hans rätta karaktär: en känslolyriker
av sällsynt intensitet med en originell, rikt
smyckad och lärd stil, en romantiker, som
helst uttryckte sig genom historiska, oftast
medeltida, motiv. Han diktade i saknad efter
en död; döden och kärleken, extatisk
ovärldslighet och het, med smärta oskiljaktigt
förenad lidelse äro polerna i hans dikt. »Nya
dikter» (1894) hade delvis en vekare och
ljusare prägel, livslust och förhoppning tonade
ånyo, och diktionen var lättare, enklare.
»Dikter» (1901) betecknade i både form och
innehåll en stor förändring; i st. f.
stäm-ningslyriken trädde symboliserande
tankediktning, och skalden sökte ett strävare,
mera sammanträngt och storformat
uttryckssätt. Han var färdig till uppbrott från
diktens riken, och diktcykeln »Kung Salomo och
Morolf» (1905), ett tacksamt, svårmodigt
avsked till livet och uttryck för en djup,
dunkel förgängelseträngtan, är på samma gång ett
avsked till dikten; kunskapslidelsen,
vetenskapen hade vunnit makten över hans sinne.
— L:s novellistik var i vida mindre grad
personlig bekännelse. »Rococonoveller» (1899)
voro en rad lysande pastischer i olika
1700-talsstilar; endast »Kalonymos» avviker
genom sin subjektiva porträttbild av den
judiske idealisten. »Magistrarne i österås»
(1900), rik på stämning och med känsligt
skisserade figurer, mynnar ut i en stämning
av idyll. Postumt samlades ett knippe i
»Sista noveller» (1906). L:s vetenskapliga
författarskap sträckte sig över synnerligen
vidsträckta områden av såväl konst- som
litteraturhistorien, i båda fallen med fyllig
historisk och kulturhistorisk bakgrund. Inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
