Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1077
Levertran—Levi
1078
den förra skrev han »Niclas Lafrensen d. y.»
(1899), vars huvuddel innehåller en bred
skildring av förbindelserna mellan fransk och
svensk konst på 1700-talet, smärre böcker om
A. Roslin och G. Lundberg, en studie över
Jacques Callot och kortare uppsatser. Hans
litteraturhistoriska verk äro »Fars och
farsö-rer i Frankrike» (1888), »Teater och drama
under Gustaf III» (1889), »Gustaf III såsom
dramatisk författare» (1894), »Johan
Wellan-der» (1896), »Från Gustaf III:s dagar» (s. å.),
essäsamlingarna »Diktare och drömmare»
(1898) och »Svenska gestalter» (1903) samt
ett betydande antal större uppsatser, postumt
samlade i »Essayer» (2 bd, 1907). S. å.
utgavs »Carl von Linné», några kapitel av den
planlagda, ej fullbordade monografien, 1912—
16 »Fransk litteraturhistoria» (3 bd), efter
föreläsningsmanuskript. Endast hos Atterbom
finns i svensk litteratur en motsvarighet till
L. i föreningen av skald och
litteraturvetenskapsman, i den geniala intuitionen för
indi-vidualiteterna, finheten i psykologisk och
poetisk tolkning, den nyskapande och
konstnärliga stilen; i essän nådde L:s
framställningskonst sin höjdpunkt. Hans huvuddomän var
1700-talet, av vars kulturliv han gav en
inspirerad tolkning.
Banbrytande var L:s verksamhet som
kritiker, och han vann som sådan en
utomordentlig auktoritet. Med en svärmisk kärlek
till kulturen och skönheten förenade han
ridderlighet och lojalitet. Han var en
oförtru-ten förmedlare av utländsk kultur, särskilt
fransk, men ännu betydelsefullare var, att
han entusiastiskt utbredde och fördjupade
kunskapen om och kärleken till äldre svensk
vitterhet, som 1880-talet ringaktande skjutit
i bakgrunden; i detta syfte planlade han
»Sveriges nationallitteratur». Den samtida
skönlitteraturen ägde i honom en vidhjärtat
förstående och oftast mycket välvillig
bedömare; i enstaka fall stod han dock
främmande för typiskt svenska skaparkrafter.
— Trots sin mångfald och rikedom är L:s
alstring sällsynt enhetlig genom sin
utpräglade subjektivitet. Hans åskådning var en
kritisk naturalism med ett starkt inslag av
kulturidealism. Motsägelsen mellan livet och
döden, en spänstig, seg vilja och svårmodet
över alltings kortvarighet och upplösning,
spänningen mellan hans naturs
främlingsskap oeh hans andes med åren allt
fullständigare samhörighet med det svenska voro
problem, som aldrig upphörde att sysselsätta
honom. En viss osäkerhet i rent språkligt
avseende kvarstod alltid i hans stil. — L:s
»Samlade skrifter» utgåvos (ej
tillfredsställande; bibliofiluppl. bäst) i 24 bd 1906—10.
Monogr. i 2 bd av W. Söderhjelm (1914—
17). R-nB.
Levertran, dets. som fiskleverolja (se d. o.).
Leverven, fysiol., se Levern.
Lewes [lö’is], George Henry, engelsk
filosof (1817—78), sedan 1854 förenad i
sam-vetsäktenskap med författarinnan George
E 1 i o t (se d. o.). I »Biographical history
of philosophy» (2 dir, 1845—46) ville L.
historiskt visa omöjligheten av all
metafysik och framställde Comtes positivism som
den slutgiltiga ståndpunkten. I »Problems of
life and mind» (4 dir, 1874—79) gjorde han
dock gällande, att även metafysiska problem
kunna behandlas enl. positiv el. empirisk
metod. Bland L:s övriga skrifter må nämnas
»Life and works of Goethe» (2 bd, 1855). I
sv. övers, finnes »Hvardagslifvets physiologi»
(2 bd, 1861). G. O-a.
Leveson-Gower [lö’sn-gö’a], engelsk
adels-ätt, tillhörande whigaristokratien. Inom en
äldre gren erhöllo huvudmännen efter
vartannat titlarna earl G o w e r, markis av
Stafford och hertig av Suth erland;
till en yngre gren höra earlerna G r an ville.
Om Francis L.-G. (1800—57), som var
yngre son till l:e hertigen av Sutherland,
1833 ärvde de Egertonska godsen och då
antog namnet E g e r t o n, se E 11 e s m e r e.
— Se vidare Granville, Stafford och
Sutherland. V. S-g.
Levetzow (L e w e t z a u) [lé’vatsäu], C o
r-n e 1 i a, dansk författarinna (1836—1921).
Debuterade 1860 med »En ung piges
histo-rie», som gick ut i en mängd uppl. och
följdes av en lång rad berättelser från
vardagslivet, bl. a. »Ved daggry», »Livsbilleder»
o. s. v., i regel under pseud. J. De
anspråkslösa och stillsamma böckerna (många övers,
till sv.) vunno en stor läsekrets, icke minst
i Sverige. P. E-t.
Levi, som i Moseböckerna framställes som
patriarken Jakobs tredje son med Lea (1
Mos. 29: 34), var ursprungligen sannolikt en
stam (1 e v i t e r), som tidigt var i besittning
av ett särskilt område i trakten av Sikem.
Här deltog stammen antagl. före Mose i
mordet på sikemiterna och blev därför
uppriven (1 Mos. 34: 25 ff.; 49: 5 ff.). Vad
som räddade den var, att Mose och Aron
ansågos tillhöra den (jfr 2 Mos. 2: 1), en
åskådning, som synes förutsätta, att de
prästerliga traditionerna från Moses tid
betraktats som bäst bevarade inom denna stam.
Därför troddes det behagligt för Jahve, om
man hade en »levit» till präst. Under denna
äldsta period göres aldrig någon skillnad
mellan högre och lägre grader inom
prästernas stam. Aron själv (som sedan
betraktades som representanten för det högre
prästerskapet) betecknas i 2 Mos. 4: 14 helt
enkelt som »leviten» (— prästen). Levitisk
härstamning ansågs sannolikt prästen Eli i Silo
äga. Däremot saknas bestämda äldre
uppgifter på att Sadok, på Salomos tid
huvudmannen för judarnas prästerskap (»Sadoks
söner», jfr Fariséer), verkligen var av
Levi stam. —• Den gamla åskådningen om
leviterna som präster i allm. fasthålles ännu
av 5 Mos., som på konung Josias tid blev
gällande lag. Genom denna upphävdes de
gamla helgedomarna på landsbygden, och
levitprästerna där blevo sålunda brödlösa. De
fingo visserligen komma till Jerusalem men
endast förrätta underordnade sysslor där (jfr
2 Kon. 23: 9), vilket Hesekiel förklarade som
ett straff för deras forna, av 5 Mos.
förkastade gudsdyrkan »på höjderna» (jfr Hes.
44: 10 ff.). Därmed var en betydelsefull
skillnad gjord mellan »prästerna» och
»leviterna» (prästernas underordnade tjänare).
Inom Prästkodex’ yngre lagar framträder den
åskådningen, att leviterna redan på Moses tid
blevo givna av församlingen som gåva åt det
högre prästerskapet för att förrätta lägre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
