Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Libelits—Liberala samlingspartiet
1095
fartyg om 387,467 ton; exporten uppgick s. å.
till 107,292 ton (trävaror, spannmål),
importen till 182,887 ton. Metall-, trävaru- och
kemisk industri. — L. omnämnes på
1200-talet, intogs 1701 av svenskarna och kom 1795
till Ryssland. L. besköts 2 aug. 1914 av tyska
örlogsfartyg (en av världskrigets första
krigshandlingar) och intogs 8 maj 1915.
Li’belits, fi. Li’peri, socken i Kuopio län,
Finland; 754 kvkm, 11,444 inv. (1929),
finsktalande. Socknen förlänades 1651 som
fri-herreskap åt riksrådet H. Fleming med
succession för hans bröder. O. Brn.
Libe’ll. 1. {Miner.} Rörlig blåsa i en
vät-skeinneslutning i ett mineral. — 2. {Fys.} Se
Vattenpass. — 3. (Astron.) Se Nivå.
Libe’ll (lat. libe’llus, liten bok),
smäde-skrift. — Jur. I skriftlig process (i Sverige
vadeprocessen i hovrätt) den första av
käranden ingivna skriften. Svarandens genmäle på
denna benämnes e x c e p t i o n. Jfr D u p 1 i k
och Replik. Ä. H.
Libe’llula, zool., se T r o 11 s 1 ä n d o r.
Li’ber, lat., bok; större avd. av litterärt
arbete.
Liber, romersk gud, likställd med Dionysos
(se d. o.).
Liberal (av lat. liber, fri), frisinnad;
frikostig. Från 1800-talets andra årtionde har
ordet 1. använts som partinamn, tidigast trol.
i Spanien för skaparna och försvararna av
1812 års författning, därefter i Frankrike,
där ordet under restaurationen först ironiskt
brukades om frihetsvännerna och snart av
dessa upptogs som ett hedersnamn. Sedan
den franska liberalismen segrande brutit
igenom i julirevolutionen 1830, spreds namnet 1.
till England och ett flertal andra länder. De
liberala i olika länder bekämpade allt
privi-legieväsen, ivrade för näringsfrihet, ville
ersätta ståndsrepresentationerna med
representantförsamlingar, framgångna ur allmänna
val, o. s. v. De utgingo från en rent
individualistisk åskådning, ivrade för frihandel,
minsta möjliga statsingripande i
samhällslivet samt förverkligande av
religionsfrihetens, tryckfrihetens och församlingsfrihetens
grundsatser. Den ekonomiska liberalismen
utformades av de »klassiska
nationalekonomerna» (se N a t i o n a 1 e k o n o m i). På det
politiska området upptogos de liberala
idéerna i England av whigpartiet, vilket från
1850-talet började kallas det liberala partiet.
I Tyskland förbundos de med nationella
en-hetssträvanden, i Belgien fick liberalismen
väsentligen en antiklerikal karaktär. I
Sverige framträdde denna liberalism på
1820-talet och blev efter tronskiftet 1844 ganska
inflytelserik. I den mån de ursprungliga
liberala kraven på politisk ekonomisk frihet
mer el. mindre grundligt genomförts i de
flesta europeiska länder, fick namnet
liberaler mångenstädes en ändrad innebörd,
särskilt i samband med den av socialismen
företrädda kritiken mot den gamla liberalismens
hävdande av obegränsad frihet på det
ekonomiska området. Sociala och humanitära
reformer började upptaga allt större
utrymme på de liberala partiernas program,
statsingripandet förkastades ej längre, och
tonvikten lades på att genomföra och trygga
en parlamentarisk demokrati. S. B. (V. S-g.)
1096
Liberala föreningen i Stockholm, den äldsta
existerande politiska lokalorganisationen i
Sverige, bildades 21 juli 1884 under namnet
Liberala valmansföreningen med
syfte att arbeta för val av liberala
representanter för huvudstaden i Andra kammaren.
Vid valet nämnda år gick också hela dess
kandidatlista igenom. Under återstoden av
seklet dominerades dessa val i stort sett av
föreningen. Denna hade från början en viss
småfolklig prägel med ett rätt starkt
frikyrkligt och nykterhetsivrande inslag. Bland dess
ledande män under denna tid märkas
fabrikör J. A. Fjällbäck, advokat John Olsson
och red. Oskar Eklund. I den mån
socialdemokratien under de följ, årtiondena framträngde
till större makt, förlorade föreningen
alltmer i representation och inflytande. 1910
undergick den en genomgripande
omorganisation, antog namnet Stockholms
frisinnade valmansförening och anslöt sig
till det frisinnade landspartiet. Därur
utträdde den 1923 efter partiets sprängning på
förbudsfrågan, antog nuv. namn och anslöt
sig till Sveriges liberala parti. Redan 1920
hade förbudsvännerna brutit sig ut ur
föreningen. Från 1910 har föreningen även
deltagit i de kommunala valen. Bland ledande
namn från senare tid märkas Ivar Bendixson
(ordf. 1910—13 och från 1929) och Allan
Cederborg (ordf. 1913—18 och 1924—29). Gl.
Liberala partiet, se Sveriges
liberala parti.
Liberala partiet kallades i Finland på
1880-talet en svenskvänlig partigrupp, som
bildades på grundval av en utav dåv. prof. L.
Me-chelin 1880 utarbetad programskrift med krav
på författningsreformer och ett
moderat-cent-ralt språkprogram. Partiet vann seger vid
valen inom borgarståndet till 1882 års
lantdag och behärskade under lantdagens lopp i
de flesta frågor även ridderskapet och adeln.
Vid 1885 års lantdag var partiet försvagat,
och de liberala framträdde sedermera icke
som organiserat parti. M. G. S.*
Liberala riksdagsgruppen bildades 10 jan.
1924 av en del av de liberala, i regel icke
förbudsvänliga riksdagsmän, som förut
tillhört Liberala samlingspartiet (se d. o.) men
i samband med Frisinnade landsföreningens
(se d. o.) sprängning 1923 utträtt ur denna.
Partiet räknade s. å. 14 medl. i Första och
6 i Andra kammaren, vid 1930 års riksdag
resp. 6 och 4. Ledare har från 1925 (med
avbrott 1929) varit advokat E. Löfgren. Gl.
Liberala samlingspartiet, svenskt
riksdagsparti, bildades 16 jan. 1900 på grundvalen av
den samling i rösträttsfrågan av Andra
kammarens reformvänliga element, som under
S. v. Friesens ledning ägt rum i slutet av
1899 års riksdag (»Tattersallresolutionen»),
och efter inbjudan av denne, H. Hamilton, A.
Henricson i Karlslund, D. Persson i Tällberg,
T. Zetterstrand m. fl. riksdagsmän. Partiet
erhöll omedelbart 82 led. Folkpartiet (se d. o.),
efter 1899 års val 46 medlemmar, uppgick i
sin helhet i det nya partiet; förtroenderådets
ordf, blev v. Friesen. Till en början
dominerades partiets ledning i övrigt av
moderatfrisinnade lantmannaelement, medan folkpartiets
radikalare riktning hölls tillbaka, och dess
huvuduppgift ansågs vara att samla Andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
