Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1121
Lido—Lie
1122
trådde som talare och respondent, måste han
lämna i dec. 1776, sannolikt till följd av
oor-dentligheter, sändes av sin styvfar i jan. 1777
som jungman på en ostindiefarare men rymde
i Kap och återkom på sommaren till
Göteborg. Med hjälp av mecenaten Patrik
Al-strömer for han till Greifswald. där han 1777
gav ut en (aldrig ventilerad) disputation till
försvar för amerikanska frihetskriget, hade
sedan informatorsplats på Rügen och begav sig
1779 till Stockholm. S. å. tryckte han en
samling »Fabler», de flesta efterbildningar efter
franska och tyska. Operetten »Milot och Eloisa»
(tr. 1891) är hans debut som författare för
scenen, i vilken egenskap han lyckades vinna
Gustav III:s ynnest, trots sin förbindelse med
oppositionsmannen Josias Cederhielm. Med
anslag av konungen reste han 1780 till
Göttingen, för att studera den grekiska
tragedien för Chr. G. Heyne, och sedan till Paris.
Där togs han på Gustav III:s befallning om
hand av ambassadören G. Ph. Creutz, hos
vilken han fick bo och i vars vittra umgänge
han fick deltaga. Creutz lämnade honom
utkastet till en opera, »Rustan och Mirza», att
versifiera, men detta uppdrag och L:s
ekonomiska oefterrättlighet ledde till brytning
mellan dem. I Paris skrev L. tragedien »Eric
XIV» (tr. 1800), som Gustav III ej gillade
och som därför ej uppfördes. 1782 måste L.
återvända till Stockholm och var framgent i
onåd. Han medarbetade i P. af Lunds
opposi-tionstidning Dag-Bladet: Wälsignade
Tryck-Friheten, utgav 1783 dikten »Grefvinnan
Spas-taras död» (2:a, förändrade uppi. 1786), 1784
operan »Medea» och den lyriska krönikan
»Året MDCCLXXXIII» samt planlade och
arbetade på flera större verk. Men han drog
sig fram med stora svårigheter, skuldsatte sig
överallt och tiggde hjälp av gynnare. På
hösten 1787 följde han med en av dessa till
Finland, där han sedan for från gods till gods
som snyltgäst. När kriget mot Ryssland bröt
ut 1788, skrev L. »Ode till finska soldaten»
m. fl. patriotiska dikter och återvann till en
viss grad Gustav III:s välvilja. S. å. gifte
sig L. med Jaquette von Hastfer, och 1789
flyttade paret till Stockholm. 1788 trycktes
dikten »Yttersta domen» och oratoriet
»Jerusalems förstöring», 1791 oratoriet »Messias i
Gethsemane» och 1792 »De galne». L:s hälsa
hade småningom dukat under för den
tilltagande dryckenskapen, hans skaparkraft
sjunkit. Utom en liten pension av
förmyndarregeringen, som givit honom titeln kungl.
sekr., hade han ingen inkomst och dog i
stor nöd.
Redan som ung, då L. osjälvständigt följde
gällande mönster, gjorde han dock sin
individualitet gällande. Han var h. o. h.
känslomänniska, saknade intresse för och begrepp
om verklighetens realiteter men sökte de stora
själsrörelsernas patos. Han var vinnande,
älskvärd, godhjärtad, oförnuftig. Medlidandet
—- med den arme, den plågade, med sig själv,
med människan, som lider och krossas och
som blott genom sin känslas och sin
medkänslas rikedom kan bära sitt och
människosläktets öde — är för honom centrum i
tillvaron. Denna läggning, som väl närts av
hemmets pietism, förutbestämde honom att
ryckas med av den sentimentala strömningen
vid 1700-talets slut. »Eric XIV» (uppf. i
Sthlm 1843), det första dramat om denne
konung, tecknar honom som offer för en
pliktkollision enl. Diderots teori för tragedien; den
har mycket pseudoklassisk retorik, men dess
innersta nerv är den heta medkänslan. Av
fullkomligt samma karaktär är storverket
»Medea» i sin patetiska förromantik, där
intryck från Creutz (»Drömmarnas kör»), tysk
patriotisk sång (»Krigsskaldernas sång») o. a.
ej kunna skymma den djupa egenarten av
den överströmmande lyriken. Än mer
karakteristisk är »Spastaras död», en monolog i
växlamÄ rytmer, gripande och praktfullt
målerisk, med häftig puls och stormande
känslo-utbrott. I svagare och mer ansträngda
stycken förföll L. till skräckromantik och
operamässig grannlåt men nådde stundom även
under nedgångstiden högt som förr genom
temperamentets styrka och den elementära
ursprungligheten av sin poetiska vision. Det
är gammaltestamentlig höghet, enkel storhet
i hans hymner, vek innerlighet och naiv
äkthet i hans bekännelser. Hans stil har både
den mäktigaste orgelklang och den intima
romantikens suggestiva musik. —• L:s »Samlade
arbeten» utkommo 1788—89, senaste uppi.
1878 (alla otillfredsställande); monogr. av K.
Warburg (1889) och M. Feuk (1912; om L:s
språk); M. Lamm, »Lidnerstudier» (i
Samlaren 1909). R-n B.
Li’do (plur. lidi), it., namn på den utanför
laguner bildade strandvallen; mest känd är
lidon utanför Venezia (se d. o.).
Lidskjalv (isl. Hlidskjälf), nord, myt., ett
högt torn i Odens boning Valaskjalv, varifrån
han skådade ut över hela världen och såg
vad som hände. Frej, som en gång olovligt
satt sig i L., såg därifrån den sköna
jättedottern Gerd och upptändes av trånande
kärlek till henne.
Lidströmer, Jonas, ingenjörofficer vid
flottan (1755—1808); adlad 1800 (hette förut
L i d s t r ö m). Blev 1782 löjtnant-mekanikus
vid Amiralitetet och 1802
överstelöjtnant-mekanikus. L. arbetade under Chapman vid
örlogsvarvet i Karlskrona, reste (1798—1800)
obelisken på Slottsbacken och anlade
Sxepps-brokajen vid Gustav III:s staty i Stockholm.
Liditgren, Anders, astronom (1729—1815).
Blev student i Uppsala 1750, i Lund 1754,
docent där 1772 och var adjunkt (observatör)
sedan 1775. L. var en samvetsgrann och flitig
observatör, som bl. a. utfört värdefulla
meteorologiska iakttagelser. Led. av Vet.-akad.
1788. K. Lmk.
Lidö, gård i Vätö socken, Stockholms län,
på ön L. vid inloppet till Norrtäljeviken.
Underlydande holmar, däribland den för sin
rika växtlighet bekanta Skabbholmen,
fridlystes 1910. — L. bebyggdes med ett
stenhus (avbildat i Dahlberghs Sueciaverk) av
greve Bengt Oxenstierna (»Resar-Bengt»),
som 1632 tillbytt sig gården från kronan.
Det förstördes 1719 av ryssarna.
Lie, handredskap för att skä ra hö och säd.
Numera användas i Sverige mest
medellånga, och mede,Ibreda liar av amerikansk
modell med 1—2 veck vid ryggsidan, varigenom
de vinna i stadga. L. fästes i ett o r v, som
XI I. 36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
