Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1137
Liestöl, L. K.—Lievens
1138
Liestöl [11’stol], Lars Knutsson, norsk
lantbrukare och politiker (1839—1912). Var
en av vänsterns mest framträdande män och
ivrig »målman», tillhörde mars 1888—febr.
1889 J. Sverdrups ministär och var 1900—
03 samt 1906—12 odelstingets president.
Lietuva’, se Litauen.
Lietzmann [ll’ts-], Hans, tysk teolog (f.
1875), 1905 e. o., 1908 ord. prof, i Jena och
1924 i Berlin. L. har med stort skarpsinne
och idérikedom ägnat sina forskningar åt
gamla kyrkans historia. Bland hans skrifter
kunna nämnas »Apollinaris von Laodicea», I
(1904), »Der Weltheiland» (1909), »Petrus
und Paulus in Rom» (1915; ny, omarb. uppl.
1927), »Messe und Herren mahl» (1926). Har
utgivit samlingsverket »Handbuch zum Neuen
Testament» (1906 ff.) och där själv utlagt de
paulinska huvudbreven. Hj. H-t. (G. A-n.)
Lieutenant [liötnä’], fr., se Löjtnant.
Liewen [11’von], von (tidigare L i w e),
svensk, urspr. livländsk adelssläkt, känd från
1200-talet, naturaliserades som friherrlig i
Sverige 1653 och utgick på manssidan 1917.
Om frih. B. v. L. se nedan. Hans kusin H.
H. von L. (d. 1733, se nedan) blev greve
1719, men denna gren utdog med hans son
H. H. von L. (se nedan) 1781. En rysk, ännu
levande gren blev furstlig 1826 (von
Lieven); till denna hörde K. A. von Lieven (se
nedan). Även baltiska släktgrenar fortleva.
Liewen [ll’von], Bernhard von, frih.,
krigare (1651—1703); se släktartikeln. Efter
anställning i fransk och holländsk
krigstjänst blev L. 1673 fänrik vid Livgardet.
Befordrad till kapten, deltog han med synnerlig
utmärkelse i slagen vid Lund (1676) och
Landskrona (1677), avancerade till överste
och chef för Livgardet (1686), generalmajor
och chef för Dalreg:tet (1696) samt
generallöjtnant och guvernör i Wismar (1698).
Härifrån kallades han 1700 till fältarmén i
Livland, var med vid övergången av Düna 1701
och förde i slaget vid Kliszöw 1702
slagordningens mitt. Han blev general av infanteriet
1703. Under Thorns belägring träffades L.
18 maj s. å. vid Karl XII:s sida av en
kanonkula, som avslet högra benet. Han
dog s. d. (Wdt.)
Liewen [li’von], Hans Henrik von,
d. ä., greve, krigare (1664—1733); se
släktartikeln. L., som var född i Estland, gick
tidigt i krigstjänst, blev 1700 överstelöjtnant
och chef för en av honom värvad
infanteribataljon, var med vid Narva, tillhörde efter
Karl XII:s avmarsch söderut livländska armén
och kämpade med lysande tapperhet vid
Erastfer (1701) och Sagnitz (1702). 1703 blev
han överste och chef för ett inf.-reg:te, som
uppsattes av honom och därefter låg i
garnison i Reval. Generalmajor 1710, sändes L.
till Finland och »adjungerades»
överbefälhavaren (Lybecker 1710 och 1712, dessemellan
Nieroth). 1712 var L. även i Pommern och
sändes 1713 till Turkiet för att för Karl XII
framlägga ställningen i Sverige. Hans
föredragningar för konungen äro refererade i
G. Floderus’ »Handlingar hörande till konung
Carl XII:s historia», del 3 (1824). Konungen
utnämnde L. till generallöjtnant (1714) och
sände honom såsom »direktör» vid
Amiralitetet till Sverige att sörja för örlogsflottan
och dess utredning, vilket han med kraft och
duglighet utförde. L. blev riksråd och greve
1719 samt ledde den kommission, som efter
freden i Nystad (1721) tillsattes för att
undersöka tillståndet i flottan. (Wdt.)
Liewen [li’van], Hans Henrik von,
d. y., greve (1704—81), den föregåendes son.
L. var en skicklig militär, användes såsom
en hattpartiets man i ett farligt
kurirupp-drag till Turkiet 1739
och blev 1756
generallöjtnant. I
riksdags-politiken var han en
maktlysten intrigant;
under Adolf Fredriks
tronföljartid och
rege-ringsdebut var han
dennes särskilde
förtroendeman men
återgick sedermera till
hattpartiet. Efter
deltagande i pommerska
kriget, i vilket han
genom intriger
försvå
rade situationen och undandrog sig att
mottaga överbefälet efter v. Lantingshausen, blev
han 1760 riksråd. Efter hattarnas fall var
L. 1766—72 generalguvernör i Pommern, en
inbringande riksrådspost vid sidan av den
centrala regeringspolitiken. 1772 blev han
överstemarskalk (efter revolutionen med
titeln riksmarskalk), alltjämt med bibehållande
av riksrådsvärdigheten. T. S-g.
Lieven [llvon], Kristofor An d r e j
e-vitj von, furste, rysk diplomat (1774—
1839). Tillhörde en baltisk gren av en ätt med
samma ursprung som släkten von Liewen
(se d. o.), var 1809—12 sändebud i Berlin,
1812—34 i London och slutligen guvernör för
tronföljaren Alexander. — Hans hustru, D
o-r o t h e a (D a r j a) L., f. von B e n k e
n-d o r f (1785—1857), intog under makens långa
ämbetstid i London en ...
mycket inflytelserik
ställning i den
diplomatiska världen. Hon
var från 1839 med två
korta avbrott bosatt
i Paris, där hon höll
en lysande salong, som
fördunklade madame
Récamiers, och
skickligt utnyttjade sina
talrika förbindelser
till Rysslands förmån.
Valda delar av
hennes omfattande
kor
respondens utgåvos i eng. övers. 1890—91
(3 bd) och 1902. Jfr monogr. av E. Daudet
(1903) och »Princess Lieven. Unpublished
diary and political sketches with some of her
letters», utg. av II. Temperley (1925). V. S-g.*
Lfevens [11’fens], Jan, holländsk målare
och grafiker (1607—74). Var först i lära hos
Joris Verschoten i Leiden, därefter 1618—20
hos Pieter Lastman i Amsterdam. 1621-—31
vistades L. i sin födelsestad, Leiden, begav
sig 1632 till England, där han vistades två
år. 1635—43 var L. bosatt i Antwerpen, där
han var medlem av Lucasgillet och tillhörde
konstnärskretsen kring Rubens och van Dyck.
1644 slog han sig ned i Amsterdam och levde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
