Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linné, Carl von (Linnæus) - Linné, Carl von, d. y. - Linnéa - Linnea. Tidning för Barn - Linnean society - Linneindustri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1273
Linné, C. v., d. y.—Linneindustri
1274
1888) av E. Ährling och till 200-årsfesten av
Uppsala univ. ett antal av hans föreläsningar
o. a. efterlämnade manuskript. »Nemesis
divina» utgavs av E. och Th. M. Fries 1878, en
serie »Bref och skrifvelser af och till C. v. L.»
(1907 ff.; hittills 9 bd) av Th. M. Fries och
M. Hulth, »Bibliographia Linneana» (1907;
endast 1: 1 har utkommit) av Hulth.
Av L:s biografier ha de äldre
minnesteckningarna — av A. Bäck i Vet.-akad. 1778 och
Agardh i Sv. akad. 1821 — helt ställts i
skuggan av Th. Fries, »Linné» (2 bd, 1903);
den är personhistoriskt uttömmande; däremot
saknas ännu en historisk undersökning av
L:s vetenskapliga verksamhet. L. som förf,
har behandlats av O. Levertin, »C. v. L.»
(1906), och H. Schiick, »Illustrerad sv.
litteraturhistoria» (3:e uppl., III, 1927), L. från
religiös och allmänt kulturell synpunkt av
E. Malmeström, »L. som kulturpersonlighet»
(1925) och »C. v. L:s religiösa åskådning»
(1926). I Sv. Linnésällskapets (se
Linné-ska sällskap) Årsskrift finnas viktiga
bidrag till kännedomen om L. Se dessutom
Erik Nordenskiöld, »Biologins historia», II
(1921). E-kN-d.
Linné, Carl von, d. y., naturforskare
(1741—83), den föregåendes son och
efterträdare. Undervisades av sin fars bästa
lärjungar, Loefling m. fl., inskrevs utan examen
1750 vid univ. och
avlade ej heller
sedermera något
kunskapsprov. Demonstrator
vid botaniska
trädgården 1759, blevL. 1763,
sedan hans far av
ständerna som
natio-nalbelöning fått rätt
att utse sin
efterträdare och på förfrågan
fått avslag av
Solan-der i England,
utnämnd till prof., t. v.
dock utan lön och med
skyldighet att gå fadern till handa; för
dennes förtjänster blev han 1765 med. hedersdr.
Han tillträdde professuren vid faderns död
1778. Icke obegåvad men karaktärssvag och
njutningslysten, förmådde L. icke förvalta sitt
stora arv. Han kom dessutom på spänd fot
med sin mor, som tvang honom att avstå från
allt arv efter fadern. L. reste 1781—83 ute i
Europa, av fadrens vänner överallt hyllad och
rikligen begåvad med naturföremål. Med
bruten hälsa återkom han och dog kort därpå,
ogift och den siste av sin ätt. Hans skrifter
äro obetydliga. E-k N-d.
Linnéa, Linnaè’a boreälis, en till fam.
Ca-prifoliaceae hörande liten, krypande buske
med rundade, glest naggade blad och långa,
glesbladiga, rotslående revor, från vilka utgå
upprätta, mera tätbladiga skott, vanl. med 2
(stundom 3 el. 4) långskaftade, hängande
blommor i toppen. Blomkronan är klocklik,
vanl. nästan vit med röda och gula fläckar
el. flammor, mera sällan mörkröd el. vitgul
utan rött. Ståndarna äro 4, frukten, som
sällan utvecklas, en enfröig nöt.
L. har vidsträckt utbredning i Europa, n.
Asien och Nordamerika och växer
företrädesvis i mossrik barrskog. Den är uppkallad
efter C. v. Linné oeh fick sitt nuv. namn av
dennes vän och gynnare J. F. Gronovius.
Försök att odla den i trädgårdar ha misslyckats;
mexikanska och östasiatiska upprätta arter
av släktet (undersläktet Abelia) odlas i
växthus. G. M-e.
Linnéa. Tidning för Barn, utg. 1861
—71 av Onkel Adam (C. A. Wetterbergh).
Den upphörde 1876.
Linnean society [linFan sosai’oti], eng., se
Linnéska sällskap.
Linneindustri. Den fabriksmässiga
bearbetningen av textilmaterialet lin tager sin
egentliga början med det från
linberedningsanstal-terna (jfr Linberedning) kommande,
renhäcklade linets spinning till lingarn av
olika finhetsgrad. Efter förspinning och
fin-spinning sker vävningen, i allm. av oblekt
garn. Blekning, där sådan erfordras, ss. vid
vävnad av högre kvalitet, företages på den
färdiga väven. Linnevävnader el., som de
även kallas, linne indelas i grova
(segel-och presenningsduk, kanfas, sadelgjordsväv,
remmar, slangar o. dyl.), medelfina
(handduks-väv, duktyg, dräll, lakanslärft) samt fina
(batist, kammarduk, linong, damast). Glans,
varaktighet, styrka och en viss angenäm
svalka vid beröring äro linnets bästa
egenskaper. Från forntiden och ända till
bomullens framträdande på 1800-talet var linne
en allmän bruksartikel och föremål för en
omfattande tillverkning i hemmen.
Sedermera har det fått avstå sin tidigare uppgift
som huvudmaterial i underkläder åt andra
textilvaror, framför allt bomull och
konst-silke. För vissa ändamål bibehålla dock de
medelfina och fina varuslagen sin
företrädes-ställning. Därtill kommer, att linnegarnet på
grund av sin styrka har en icke ringa
användning i blandning med andra fibrer
(halvlinne). — Högst i Europa torde
linnemanufakturen stå i Belgien och på Irland. I
Sverige framställdes ännu på 1860-talet omkr.
4.000 ton lintågor årl., men linodlingen har
här alltmera övergivits och lämnar numera
en årsskörd av endast några hundra ton. I
stället importeras lin (2,000 ton 1928), mest
Linnéa, Linnaea boreälis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
