Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lippi, Fra Filippo, d. ä. - Lippi, Filippo, d. y. (Filippino) - Lippia - Lippizza - Lippmann, Friedrich - Lippmann, Gabriel - Lipps, Theodor - Lipsius, Justus (Joest Lips)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1293
Lippi—Lipsius
1294
ska måleriet efter årh:s mitt. L:s altartavlor
och madonnabilder, som äro mera bekanta än
freskerna, visa ett starkare samband med Fra
Angelicos känsliga uppfattning. Särskilt
känner man detta i flera poesifyllda skildringar
av Kristi födelse, av vilka den vackraste
utfördes som altartavla för Medicipalatsets
kapell (nu i Kaiser-Friedrich-Museum i Berlin).
Det borgerliga draget framträder däremot
t. ex. i en tavla med Maria och barnet, buret
av ett par änglagossar, samt i den berömda
rundbilden, framställande madonnan med
barnet i förgrunden samt i bakgrunden
Elisa-bets barnsäng i en perspektivisk
arkitektur-omramning (båda nu i Uffizierna). H. C-l.
Li’ppi, F i 1 i p p o, d. y., kallad F i 1 i p p
i-n o, italiensk målare (1457—1504), son till
den föreg. Var lärjunge till Botticelli, vars
lyriskt känsliga stil han utvecklade till en
alltmer komplicerad, slutligen maniererad art.
Mest närmar han sig läraren genom de sköna
draperierna och den förandligade
människoskildringen. Strävandet efter en rikare
omväxling har lett honom till en
decentralisa-tion av motivbehandlingen och en asymmetri
i kompositionen, som ej sällan förefalla sökta.
Mindre störande är detta i hans ofta utmärkta
ungdomsverk, bland vilka madonnan med S:t
Bernhard (i Badiakyrkan, Florens; se
Florentinsk konst, pl. 1) är den mest
kända. Under denna tid avslutade han
även de ofullb. partierna av Masaccios
fresko-cykel i Brancaccikapellet. Det maniererade
draget framträder alltmer i hans senare
period, då han utförde fresker i Caraffakapellet
i Santa Maria sopra Minerva i Rom (Tomas’
från Aquino legend) och i Strozzikapellet i
Santa Maria Novella i Florens (apostlarna
Filippus’ och Johannes’ legend). H. C-l.
Li’ppia, släkte av järnörtfamiljen. L.
dtrio-dora (från Uruguay och Argentina), en
citron-doftande buske med talrika ljusröda el. vita
blommor i hängande klasar, odlas ofta som
prydnadsväxt.
Lippizza [-pi’tsa], it. Equile Lipizzano,
italienskt statsstuteri (sedan 1919) i prov.
Trieste, 8 km från staden Trieste.
Li’ppmann, Friedrich, tysk
konsthistoriker (1838—1903). Blev 1876 dir. för
kop-parstickskabinettet i Berlin, som under hans
ledning blev ett av de mest betydande. Han
utgav bl. a. reproduktionsverk efter
teckningar av A. Diirer (5 bd, 1883—1905),
Botticelli (1884—87) och Rembrandt (10 bd, 1888
ff., fortsatt av C. Hofstede de Groot till 1910).
Lippma’nn, Gabriel, fransk fysiker (1845
—1921). Blev 1884 prof, i matematisk fysik och
1886 prof, i experimentalfysik vid Sorbonne
i Paris. L.
undersökte med framgång [-kapillärelektriska-]
{+kapillärelekt-
riska+} fenomen
(jfr d. o.) och
konstruerade på basis
härav en
elektrome-ter (jfr d. o.).
Förutom ett antal
undersökningar av vissa
andra elektriska
fenomen utförde L.
ett vackert arbete
över en på ljusets in-
Figurstudier. Teckning av Filippino Lippi.
terferens baserad och av honom själv
uppfunnen metod att fotografera i naturliga färger.
Metoden har stort teoretiskt intresse men har
icke fått någon egentlig praktisk betydelse.
För dessa arbeten erhöll L. 1908 års Nobelpris.
Jfr Färgfotografi, sp. 142. J.T.
Lipps, T h e o d o r, tysk filosof, psykolog
och estetiker (1851—1914), prof, i München
1894. L. är en av de mest betydande
representanterna för modern psykologism (se
d. o.); han grundar logik, kunskapsteori,
etik, estetik och metafysik, över huvud all
filosofi, på psykologien. L. skiljer sig dock
i väsentliga punkter från de vanliga
psy-kologistiska teorierna. Sålunda fasthåller
han vid ett enhetligt jag som grund för
alla psykiska företeelser. I metafysiskt
hänseende antar L. ett överindividuellt jag, som
differentierar sig i de individuella jagen och
för vilket den materiella naturen är en
företeelse. I L:s estetik är begreppet
»Einfüh-lung» det avgörande; i den estetiska
upplevelsen inlägga vi våra egna känslor och
strävanden i objektet. Skr.: »Grundtatsachen des
Seelenlebens» (1883), »Komik und Humor»
(1898), »Die etischen Grundfragen» (1899;
om-arb. uppl. 1905), »Das Selbstbewusstsein;
Emp-findung und Gefühl» (1901), »Vom Fühlen,
Wollen und Denken» (1902), »Ästetik.
Psy-chologie des Schönen und der Kunst» (2 bd,
1903—06), »Psychologische Untersuchungen»
(2 bd, 1907—13) m. fl. G. O-a.
LPpsius, Justus (eg. J o e s t L i p s),
belgisk filolog (1547—1606). Uppfostrades i
jesuitkollegiet i Köln och gjorde sig tidigt
känd genom lärt författarskap. L. var prof,
i Jena 1572—74, då luteran, och prof, i
Lei-den 1579—90, då reformert. Han återvände
därpå till katolska kyrkan och var till sin
död prof, i Louvain. L. var e,n av 1500-talets
mest berömda filologer och intog jämte
Sca-liger och Casaubonus den ledande ställningen
inom den klassiska filologien under dess s. k.
fransk-belgiska period. Han var särskilt
framstående som textkritiker — framför allt
var hans Tacitusupplaga ett mästerverk —
och genom sina arbeten i romersk
fornkun-skap, särskilt om krigsväsendet. Hans
latinska stil, präglad av ej ringa förkonstling,
bildade skola. L:s samlade skrifter, i vilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
