Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litauen - Historia - Litteraturanvisningar - Litauer - Litauiska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
Litauer—Litauiska språket och litteraturen
18
äventyraren Bermondt (se d. o.) organiserade
styrkor, vilka emellertid redan i dec. s. å.
jagades ur landet.
Dessa strider hindrade dock ej litauerna i
deras nydaningsarbete med att söka
stabilisera förhållandena i landet och upprätta
normala förbindelser med främmande länder, i
synnerhet de skandinaviska samt England och
Förenta staterna. 15 maj 1920 sammanträdde
L:s konstituerande församling samt ersatte
taryban och dess provisoriska regering. Av
konstituerande församlingen valdes L:s andre
president, A. S t u 1 g i n s k i s, och nu
bildades under folksocialisternas ledning en ny
ministär med dr Grinius som
ministerpresident. Sedan konstituerande församlingen
utarbetat en författning, upplöstes den, och 13
nov. 1922 sammanträdde L:s första normala
parlament (seimas). 12 juli 1922 avslöts i
Moskva ett litauiskt-ryskt fredsfördrag,
vilket bl. a. stadgade återställande av statlig
och privat egendom; fördraget fastställde
även en gräns mellan L. och Ryssland.
Under rysk-polska kriget 1920 utrymde
Polen hela det ockuperade L., och denna
ockupation efterträddes då av en kortvarig rysk
invasion. Mellan Polen och L. slöts 6 okt.
s. å. i Suwalki ett stillestånd, men
polackerna organiserade under general
Zeligow-skis ledning en militärkupp och intogo 9
okt. Vilna. Genom ingripande från
Nationernas förbund upprättades mellan L. och
Polen en 10 km bred neutral zon. Den
litauiskpolska konflikten kom under Nationernas
förbunds behandling, och dess råd uppdrog åt
belgiern P. Hymans att utarbeta ett förslag till
L:s och Polens försoning. Enl. Hymans’
förslag skulle L. organiseras efter schweiziskt
mönster med Kovno, Vilna och Memel som
självständiga »kantoner», samtidigt som det
mycket nära skulle »kooperera» med Polen i
militärt, ekonomiskt och utrikespolitiskt
avseende. Detta förslag accepterades av Polen
men förkastades av L. Hymans utarbetade
ännu ett förslag, vilket i någon mån
modererade det förstas bestämmelser, men ej heller
detta kunde förmå L. att låta sammanlänka
sitt öde med Polens. Parternas tvister ha
flera gånger dragits inför Nationernas
förbunds råd, och direkta underhandlingar i
Königsberg blevo även resultatlösa. Den
litauisk-polska konflikten är alltjämt olöst;
dock har ambassadörkonferensen (15 mars
1923) uttalat sig för en gränslinje, som åt
Polen upplåter det omstridda Vilnaområdet
(jfr Viln af rågan).
Enl. Versaillesfördraget var M e m e 1 o
m-rådet bestämt att tillfalla L. Då
emellertid överlämnandet fördröjdes, gjorde en stor
del av Memelbefolkningen 10 jan. 1923
uppror mot den i staden Memel förlagda franska
garnisonen (200 man), som avväpnades.
Befolkningens litauiska del krävde områdets
förening med L. Memelfrågan avgjordes
omsider genom mellankomst av Nationernas
förbunds råd, och 24 maj 1924 undertecknades
mellan L. och de allierade makterna en
konvention, enl. vilken Memelområdet såsom
autonom del av L. överlämnades till detta land.
Den i juni 1926 valde presidenten, dr K.
Grinius, störtades nov. s. å. genom en
militärrevolt; i hans ställe valdes 19 dec. A.
Smeto n a. Den nye ministerpresidenten A.
Voldemaras (se d. o.) införde snart en faktisk
diktatur. Hans regemente väckte dock allt
större missnöje, och 19 sept. 1929 avgick han
på presidentens initiativ samt efterträddes
av J. Tubelis. Vac. Birzizka. (V. S-g.)
Litteraturanvisningar: W. St. Vidünas, »L.
in Vergangenheit und Gegenwart» (1916); J.
Ehret, »La Lituanie» (1919); »Visa Lietuva»
(1922); Å. M. Benedictsen, »Lithuania» (1924);
M. Friederichsen, »Finnland, Estland und
Lettland, L.» (1924); H. Mortensen, »L.
Grund-züge einer Landeskunde» (1926); E. J.
Harri-son, »Lithuania 1928» (1928).
Litau’er (lit. lietüviai, lietüvininkai) kallas
befolkningen i republiken Litauen (Lietuva)
och i gränsområdena av kringliggande stater.
Tills, m. letterna bilda de den baltiska
folkstammen. L. uppgå till omkring tre mill.
De flesta äro romerska katoliker, men bland
1. finnas även ortodoxa (företrädesvis i ö.),
luteraner (mest i v.) och calvinister. Ett
avsevärt antal 1. har utvandrat till Nordamerika.
Jfr även art. Litauen och Litauiska
språket och litteraturen. R. E-m.
Litauiska språket och litteraturen.
Litauiskan bildar tills, m. lettiskan och den utdöda
preussiskan den baltiska grenen av de
indo-europeiska språken. Litauiska talas av något
mer än 2 mill. människor. Det litauiska
språkområdet omfattar ung. den nuv.
republiken Litauen. Dock sträcker det sig särskilt
i ö. och s. utom dennas gränser. Litauiskan
indelas i två huvuddialekter,
låglitauiskan (zemaitiskan, samogitiskan) i n. v. och
höglitauiskan i ö. och s. Från denna
senare avskiljer sig tydligt ö s 11 i t a u i
s-k a n, vilken ofta betraktas som en tredje
huvuddialekt. Litteraturspråket har utgått
från den s. v. höglitauiskan. Den äldre
ortografien var anpassad efter den polska, den
nyare påminner om den tjeckiska. Litauiskan
är ett av de ålderdomligaste bland de
indo-europeiska språken och av ytterst stor
betydelse för den jämförande språkforskningen. Om
vissa egendomligheter inom ordböjningen se
Lettiska språket och
litteraturen. Litauiskan har, utom den vid kort
vokal bundna accenten, två skilda
accentarter, en musikaliskt stigande, ty. Schleifton
(cirkumflex), och en fallande
(stigande-fallande), ty. Stosston (akut). De äro rester av
uråldriga accentförhållanden, vilka avspeglas
icke blott i lettiskan utan även i de
slaviska språken. Tryckaccenten är rörlig. Litt.:
F. Kurschat, »Grammatik der littauischen
Sprache» (1876); O. Wiedemann, »Handbuch
der litauischen Sprache» (1897); A. Leskien,
»Litauisches Lesebuch» (1919); A. Senn,
»Li-tauische Sprachlehre» (1929); ordböcker: F.
Kurschat, »Wörterbuch der littauischen
Sprache» (1870—83); A. Lalis, »A dictionary of
the lithuanian and english languages» (3:e
uppl. 1915); M. Niedermann, A. Senn och F.
Brender, »Wörterbuch der litauischen
Schrift-sprache» (under utgivning 1926 ff.).
Den litauiska litteraturen leder
sitt ursprung från reformationstiden. Den
äldsta texten är en hymn av S. R a p a g
e-lanas (d. 1545), prof, i Königsberg. Vid
mitten av 1500-talet utgav M. Mazvydas
(d. 1562) en katekesövers, och psalmer, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
