Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lits och Rödöns tingslag - Litt. - Littera (Litera) - Litteral ataxi - Litterat - Litteratur - Litteraturbladet - Litteraturblad för Medborgerlig Bildning - Litteraturhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
Litt.—Litteraturhistoria
28
upp mot Ströms vattudal i n. ö. och gränsar
i n. v. till Norge; 5,612,20 kvkm (större än
Halland), 18,852 inv. (1930). Socknar: Rödön,
Näskott, Aspås, Ås, Kyrkås, Lit, Häggenås,
Föllinge, Laxsjö och Hotagen. L. genomflytes
av Indalsälven och dess båda biälvar Långan
och Hårkan, den senare från Hotagen m. fl.
sjöar i n. v. Huvuddelen av L. tillhör det
jämtländska silurområdet och karakteriseras
av folkrika sjö-, dal- och höjdbygder, skilda
av nästan öde skogsvidder och myrar (se
Jämtland, text, kartor och bild 4). 12,385
har åker, 288,175 har skogsmark.
Huvudnäringar äro boskapsskötsel och jordbruk,
skogsbruk, trä- och pappersindustri, främst
vid Hissmofors och Högbroforsen (se dessa
ord). Genom Mellanriksbanan och
Inlandsbanan, postdiligenser och utmärkta
landsvägar har L. numera goda förbindelser.
Tillhör Jämtlands n. fögderi och domsaga.
Litt., förk. för littera och litteratur.
LFttera (Li’tera), plur. littera,e (även
= brev), lat., bokstav. — Litteräl,
bokstavlig.
Litteräl ataxi (av lat. li’ttera, bokstav),
osäkerhet i ordbildningen, så att talet blir
hackigt och en del stavelser överhoppas.
Förekommer vid flera nervsjukdomar. Jfr
A t a x i. E. L-g.
Litterät, skriftställare. Om litterat
rådman se Rådman.
Litteratur (av lat. litteratüra,
bokstavs-skrift, språkkunskap), skriftliga (resp,
tryckta) vittnesbörd om människosläktets
andliga verksamhet; sammanfattningen av
dessa (ett lands, ett folks, ett tidevarvs o. s.
v.) skrifter; ofta, i mer inskränkt bemärkelse,
liktydigt med vitterhet (jfr
Litteraturhistoria). L. i sin helhet,
världslitteraturen, delas i de olika
nationallitteraturerna, i antikens, 1700-talets
o. s. v. litteraturer, i olika arter:
skönlitteratur, vetenskaplig 1. (juridisk, filosofisk,
botanisk o. s. v.), i poesi och prosa m. fl. slag
alltefter tillkomstort och -tid, språk, syfte,
ämne m. m.
Litteraturbladet, månadsskrift, som 1838—
40 utgavs av E. G. Geijer (se d. o., sp. 469).
Litteraturblad för Medborgerlig Bildning,
finländsk månadsskrift 1847—63.
Redigerades (utom 1850—54) av J. V. Snellman. Dess
inflytande på allmänna opinionen var stort
på grund av Snellmans personlighet och
briljanta artiklar i finska nationalitetsfrågan,
politik, ekonomi m. m. H. E. P.
Litteraturhistoria (jfr Historia och
Litteratur), litteraturens utveckling,
vetenskapen om denna utveckling. I regel
nyttjas ordet 1. med den inskränktare betydelsen
av historien om v i 11 e r h e t e n, d. v. s. alla
alster av diktkonst på vers el. prosa samt
annan litteratur, som på grund av innehåll
och framställningssättets art är lättare
tillägnad, med uteslutning av vetenskaplig
facklitteratur och tidningar. L. var urspr. en del
av den klassiska filologien; grekisk och
romersk 1. vax också den, som först behandlades;
den bestod av kommentarer och biografiska
notiser. Av de moderna folkens litteraturer
behandlades på samma sätt tidigt den
italienska, särskilt Dantes »Divina commedia».
Studiet av den moderna 1. skedde f. ö.
spar
samt och länge i den klassiska l:s spår, var
till god del begränsat inom ett visst språks
område och skilde t. ex. i medeltids- och
renässanslitteraturen folkspråkets från den
samtida latinska. F. ö. sysslade 1. i äldre
tider företrädesvis med lärdomshistorien,
mindre med skönlitteraturen. Under
upplysningstiden började intresset för vitterheten att
göra sig gällande, och 1. anlade den
franskklassiska estetikens smakuppfattning.
Banbrytande inom 1. liksom inom historien över
huvud var Herder, som hävdade relativiteten
av olika folks och tiders litterära
uppfattning. I F. Bouterweks »Gesehichte der
neu-ern Poesie und Beredsamkeit» (1801—19) och
J. G. Eichhorns »Gesehichte der Litteratur
von ihrem Anfange» (1805—12) gavs en
historisk framställning av de flesta
europeiska litteraturerna. På en högre nivå lyftes
1. genom de tyska nyromantikerna, särskilt
bröderna A. W. och F. Schlegel, efter vilkas
föredönlb 1. särskilt i Tyskland bearbetats
framför allt ur filosofiskt etiska synpunkter.
En annan orientering kom till orda i
Frankrike hos Sainte-Beuve, grundläggaren av den
psykologiska litteraturhistorien och kritiken;
ur hans skola utgick H. Taine, som efter
naturvetenskapliga analogier betraktade
litteraturen som en produkt av ras och
miljö-En betydande insats gjorde tysken H.
Heitt-ner, särskilt genom »Litteraturgeschichte des
XVIII. Jahrhunderts» (1856-70), där
litteraturen under upplysningens epok behandlades
komparativt som en del av den allmänna
kulturen. Som Taines lärjunge, men tendentiöst,
skrev Georg Brändes om det tidigare
1800-talets litteratur. I Tyskland fick 1. alltmer
en filologisk karaktär, ss. hos W. Scherer, E.
Schmidt, J. Minor; en mera filosofisk
strömning framträdde därpå med Dilthey, O.
Wal-zel m. fl. och kan sägas härska f. n. Dock
pågå där livliga principdebatter om l:s mål
och medel (se verk av E. Elster, Ermatinger,
Maync, J. Petersen, R. Unger och Cysarz; jfr
W. Mahrholz, »Literaturgeschichte und
Litera-turwissenschaft», 1923). I Frankrike förenade
G. Paris och J. Bédier språkforskarens och
litteraturhistorikerns egenskaper, under det
att F. Brunetière anlade det
naturvetenskapliga åskådningssättet på diktarternas
utveckling; en idéhistorisk riktning tillhöra Lanson,
Texte, Baldensperger o. a. Bland nyare
engelska litteraturhistoriker märkas Dowden och
Saintsbury, bland holländska Jonckbloet och
ten Brink, bland italienare De Sanctis och
B. Croce. — Även i Sverige började 1. som
lärdomshistoria med verk av den tyskfödde
J. Schefferus (1680), A. A. von Stiernman
(1758) och J. H. Lidén. Först nyromantiken
skapade den verkliga 1. Det första betydande
arbetet i svensk 1. var Lorenzo
Hammarskölds »Svenska vitterheten» (1818—19; ny
uppl. av Sondén 1833), innehållsrikt och
banbrytande trots sitt polemiska syfte.
Atter-bom gav i »Svenska siare och skalder» (1841
—55; ny uppl. 1862—64) en följd mästerligt
skrivna levnadsteckningar och litterära
karakteristiker; han började också en allmän
»Poesiens historia». P. Wieselgrens »Sveriges
sköna litteratur» (1833—49) är ett magasin
av rikhaltiga uppgifter. Med G. Ljunggrena
»Svenska dramat...» (1864) och »Svenska vit-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
