Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Littré, Émile - Littrow, Joseph Johann von - Lituites - Liturg - Liturgi - Liturgik - Liturgiska striden - Liturgisk färg - Liturgilsk gudtjänst - Lituus - Litvinov, Maksim Maksimovitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
Littro w—L i t v i n o v
32
ningssätt. L:s viktigaste insats är den
filologiska. Grundläggande är hans berömda
»Dictionnaire de la langue frangaise» (1863—
72; jämte »Supplément», 1877), en
språkhisto-risk ordbok med citat
ur litterära alster från
äldsta tider till
författarens egen tid (jfr
L:s »Comment j’ai
fait mon dictionnaire»,
1897). Vidare må
nämnas »Histoire de
la langue frangaise»
(1862; flera uppl.),
»Auguste Comte et
la philosophie
positive» (1863) och
»Lit-térature et histoire»
(1875). 1871 blev L.
led. av Franska akad. och 1875 senator på
livstid. Monogr. av Ch. A. Sainte-Beuve i
»Nou-veaux lundis», 5 (1866), och A. Du Saussois
(1883). Kj. S-g.
Littrow [li’trå], J o s e p h Johann von,
österrikisk astronom (1781—1840). Blev efter
studier i Prag chef för observatoriet i
Kra-kau 1807 och för observatoriet i Kazan 1810.
Han var 1819—40 chef för observatoriet i
Wien. L. är en av de förnämsta
popularisa-törer av astronomiens metoder och resultat,
som någonsin funnits, och hans insatser på
detta område äro epokgörande. K. Lmk.
Litultes (av lat. li’tuus, krumstav), fossilt
släkte av huvudfotingar, tillhörande fam.
Nautilidae. Skalet är i början hoprullat i en
vanl. sluten plan spiral, som fortsättes av en
rak skaldel, innehållande boningskammaren,
som tangentialt går ut från spiralen. L.
förekommer i silursystemet, t. ex. i Sveriges
ortocerkalk. K. A. G.
Litu’rg (av grek. leiturgo’s}, den prästman,
som vid gudstjänst förrättar altartjänsten.
Liturgi (av grek. léiturgi’a, tjänst), kyrklig
benämning för gudstjänst, i evangeliska
kyrkan blott den del av gudstjänsten, där
litur-gen och församlingen växelvis handla (således
avskilt från predikan). Liturgiska
böneform-ler funnos redan under kyrkans första årh.
Litt.: E. Rodhe, »Svenskt gudstjänstliv»
(1923). — Adj.: Litu’rgisk. O. Hpl.
Liturglk (se Liturgi), den del av
praktisk teologi, som behandlar gudstjänsten, dock
ej predikan. De mindre gudstjänstformerna
samt de kyrkliga handlingarna falla inom l:s
område. Även katolska teologien använder
benämningen 1. Litt.: G. Rietschel,
»Lehr-buch der Liturgik» (2 bd, 1900—08). O. Hpl.
Liturgiska striden (se Liturgi), de
20-åriga stridigheter (1574—93) om den svenska
kyrkans bekännelse och gudstjänstbruk, som
framkallades av Johan III:s försök att genom
återgång till »den första kyrkans apostoliska
och katolska tro» åstadkomma en utjämning
mellan katolicismen och lutherdomen.
Påverkad av sin sekr. Petrus Fecht (se d. o.),
framlade konungen sitt reformprogram vid ett
kyrkomöte i Stockholm 1574. Aret därpå
förmådde han kyrkans främsta män att antaga
en »Nova ordinantia ecclesiastica», som låg i
linje med detta program, även om den blott
fick form av en förklaring till den 1571
antagna kyrkoordningen. Till öppen strid kom
det först 1576, då konungen egenmäktigt lät
trycka och sprida »Liturgien» el. »Röda
boken» (se d. o.). Både i Stockholm och
landsorten vägrade en rad framstående prästmän
att följa den nya gudstjänstordningen.
Konungen svarade med tvångsförflyttningar och
anställde i jan. 1577 ett religionssamtal,
varvid jesuiten Laurentius Nicolai
(»Kloster-lasse») förde »Liturgiens» talan gentemot två
tredskande Uppsalaprofessorer. Vid
ständernas sammanträde i febr. s. å. skänkte de
världsliga stånden sitt bifall till den nya
boken, och även från prästerskapet kom
omsider ett erkännande. Frånsett
Västergötland, förmärktes dock knappast någon
nitälskan för »Liturgiens» praktiska
användning. När de i landet inkomna jesuiternas
uppträdande väckte motvilja och Johan 1580
måste uppgiva sina planer på ett direkt
närmande till Rom, sökte han visserligen med
våld kväsa motståndet mot »Liturgien». Men
de förföljda funno ett allt kraftigare stöd hos
hertig Karl, som redan 1576 i likhet med
hertigdömets invånare förklarat sig vilja
hålla fast vid de på Gustav I:s tid införda
kyrkobruken. Förgäves sökte konungen göra
sin myndighet gällande även i hertigdömet.
Karl trotsade öppet och framtvang en i
Vadstena 1587 stadfäst förlikning, enl. vilken
stridsfrågan skulle hänskjutas till ett
blivande kyrkomöte. Först 1593 kom ett dylikt
till stånd i Uppsala (se Uppsala möte),
då »Liturgien» avskaffades. Men redan under
den sjukdom, som föregick Johans död (1592),
hade denne slagit till reträtt och förklarat
sig icke vilja vara konung över
prästerskapets samveten. E. Nwn.
Liturgisk färg, den enligt vedertaget bruk
för särskilda tider och dagar av kyrkoåret
brukade grundfärgen för vissa altar- och
mässkläder (jfr Kyr ko skrud). Vid
1100-talets slut fastställdes av Innocentius III
regler för de liturgiska färgerna, enligt vilka
vitt skulle nyttjas på juldagen, nyårsdagen,
trettondedagen, kyndelsmässodagen,
påskdagen, himmelsfärdsdagen, Johannes Döparens
dag, allhelgonadagen samt på änglars,
bekän-nares och heliga jungfrurs dagar, rött på
pingstdagen samt på apostlars och martyrers
dagar, svart under adventstiden och från
sep-tuagesima till långfredagen samt vid mässor
för avlidna, grönt eller gult vid andra
tillfällen och violett som alternativ till svart.
Delvis avvikande bruk stadgade sig senare i
olika länder. Ingen medeltida svensk
färgkanon är bekant; i vår tid följes i många
större svenska kyrkor i huvudsak den av
Innocentius III bestämda ordningen med de
avvikelser, som betingas av kultens och
kyr-koårets ändrade anordning. Det har därvid
stundom blivit brukligt att för fastetiden
nyttja violett i st. f. svart. Litt.: Agnes
Branting, »Textil skrud i svenska kyrkor»
(1920). H. W-n.
Liturgilsk gudstjänst, en numera i Sverige
ej ovanlig gudstjänstform utan predikan.
Li’tuus, lat., hos de gamla romarna dels en
krokig stav, vilken augurerna (se A u g u r,
med bild) brukade, dels ett biåsinstrument
(trumpet). R. Tdh.*
Litvinov [-i’ngf], Maksim M a k s i m
o-v i t j, rysk politiker och diplomat (f. 1876),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
