Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
Livräddning
56
ses för landets äldsta samling. De båda
kamrarna förenades delvis 1823, fullständigt 1851.
L. bar tidigare förvarats på en mängd olika
ställen, bl. a. 1866—84 i Nationalmuseum ocb
1884—1906 i n. ö. flygeln av Stockholms
slott. — Ehuru numera deponerad i Nordiska
museet och sorterande under dess nämnd,
står L. under närmaste vård av en särskild av
K. m:t utnämnd intendent och föreståndare.
Se »Vägledning för besökande i L. och därmed
förenade samlingar» (senaste uppl. 1929).
Bild 1. Bild 2.
Livräddning har i Sverige liksom i andra
länder med relativt hög drunkningsstatistik
närmast förbundits med räddning vid
drunk-ningsfara. Man skiljer mellan
räddningsåtgär-der vid skeppsbrott (se
Livräddningsstationer och
Livräddningsvä-s e n d e) samt räddning av drunknande i
egentlig mening. Sätten att gå till väga vid
1. ha först i senare tid metodiskt utformats,
främst på föranstaltande av det 1891 i
England bildade The (royal) life saving society.
Färdighet i 1. förutsätter mod, rådighet
samt högt uppdriven simskicklighet.
övningarna omfatta tre huvudmoment: sätten att
frigöra sig från den drunknandes ofta
krampaktiga grepp om räddaren, den nödställdes
ilandförande samt konstgjord andning (se
nedan). Som regel gäller, att räddaren om
möjligt bör närma sig den drunknande
bakifrån för att icke riskera att bli neddragen
i djupet. Vid övningarna räknar man med
möjligheten, att den nödställde lyckats gripa
fatt i räddaren — t. ex. om halsen, bålen,
om endera eller bägge handlederna, om benen
etc. —, varvid denne har att tillgripa det
lös-göringsgrepp, som i varje fall visat sig
ändamålsenligt. Bild 1 åskådliggör en lösgöring
från »halsfattning». Räddaren gör sig fri
genom att draga den drunknande intill sig
med vänster arm, samtidigt som han med den
högra böjer honom kraftigt bakåt genom ett
tryck under hakan med handloven, varvid
näsborrarna sammanpressas mellan ett par
fingrar. Bild 2 visar motsv. tillvägagångssätt
vid en »handledsfattning». Sedan räddaren
blivit fri, kan bärgningen ske på olika sätt,
beroende på den nödställdes tillstånd.
Räddaren simmar i regel på rygg med den
drunknande på släp, varvid tillses, att dennes näsa
och mun hållas väl över vattnet. Enklast
verkställes ilandföringen genom s. k.
huvud-fattning (bild 3), som företrädesvis kommer
till användning, då den drunknande är
medvetslös. I andra fall kan fattning om
överarmarna eller om bröstet visa sig lämplig.
Om den nödställde är fullt lugn och vid sans
— det kan gälla att bispringa någon, som
till följd av kramp el. dyl. blivit urståndsatt
att själv simma i land —, är »axelstöd» att
förorda, varvid räddaren använder bröstsim
(bild 4). Om en längre distans skall
tillrygga-läggas, begagnar man sig i nämnda fall gärna
av sidsim. Den nödställde släpar härvid
bakom räddaren med stöd för ena handen på
simmarens övre skuldra. H. Mr.
Åtgärder för återställande av andning,
blodomlopp och kroppsvärme böra utan dröjsmål
vidtagas, om den räddade är medvetslös, vare
sig livstecken märkas eller icke. Främst
plägar därvid tillgripas konstgjord
andning, som avser att åstadkomma en
tillräcklig ventilation av lungorna, då den
naturliga andningen ej fungerar. Ventilationen
kan åstadkommas på olika sätt:
1) Genom vissa handgrepp kan man vidga
och sammanpressa bröstkorgen. Enl.
Sil-vester (1857) lägges den förolyckade på rygg,
och genom växelvis sträckning — enl. P 1
o-m a n (1904) därjämte utåtvridning — av
armarna ovan hans huvud och deras böjning
med pressning mot nedre delen av bröstkorgen
vidgar och sammanpressar operatören denna i
täml. hastig takt (omkr. 30 ggr i min.).
Effekten kan förstärkas, om en medhjälpare i
pressningsfasen trycker på buken (Ho w ar ds
metod, 1869). Vid ryggläget faller den
medvetslöses tunga lätt bakåt och tilltäpper
luftvägarna, vilket måste hindras genom att
tungan framdrages. Innan konstgjord
andning inledes, måste även andra hinder för
luftens passage avlägsnas — löständer
uttagas, vatten uthällas o. s. v. Enl. Schäfer
(1903) lägges den förolyckade framstupa med
ett underlag (kudde el. dyl.) under buken.
Operatören knäböjer grensle över honom med
handfattning om nedre delen av hans
bröstkorg och pressar med sin tyngd i
andningstakt till åstadkommandet av utandning.
Inandning sker på grund av bröstkorgens
elasti-citet, då pressen upphör. För underlättande av
rörelserna och kraftbesparing finnas särskilda
apparater konstruerade, bl. a. av Fries
(1911). Ventilationseffekten av de olika
metoderna är ung. likvärdig, men enl.
Liljestrand, Nilsson och W o 1 1 i n (1913) kan
Bild 3.
Bild 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
