- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 13. Lissabon - Meyer /
57-58

(1929) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

57 Livräddningsredskap-

tillräckligt luftutbyte i lungorna ej erhållas
på detta sätt. Att metoderna mången gång
visa sig effektiva kan sålunda ej enbart
tillskrivas deras verkan som ersättning för den
naturliga andningen.

2) Genom inblåsning av luft i lungorna kan
en tillräcklig ventilation erhållas. En bläster
pressar rytmiskt in luft genom ett rör, insatt
i luftstrupen (trakealkanyl); mellan
inblåsningarna sammandraga sig lungorna,
varvid luften går ut genom ett hål i kanylen.
I äldre tider och ånyo enl. W o o d s (1906) har
inblåsning av luft mun emot mun i den
förolyckade praktiserats. Metoden kan vara
effektiv, särskilt om operatören före varje
blås-ning med ett par djupa hastiga andetag gör
sin andningsluft så syrerik och kolsyrefattig
som möjligt. I apparater (p u 1 m o t o r) för
användning på människa nyttjas i st. f. luft
syrgas från en bomb. En tätt slutande mask
placeras över mun och näsa, och en
ventilanordning, driven av trycket, åstadkommer
växelvis inblåsning av syre i lungorna och
utsugning. Enl. M e 11 z e r (1909) kan genom
diffusionen tillräckligt gasutbyte erhållas, om
en kontinuerlig ström av syrgas blåses in i
svalget eller om vanlig luft genom en
gummislang blåses in i luftstrupens nedersta del.

3) En helt ny princip angavs av T. T h u
n-b e r g 1925. Den förolyckade inneslutes helt
i en kammare (b a r o s p i j* a t o r), i vilken
ett kraftigt pumpverk växelvis komprimerar
och förtunnar luften. N. Stm.

Livräddning på is. Redan på
1700-talet hade den allmänna uppmärksamheten
påkallats för riskerna vid isfärder, varom
bl. a. ett svenskt plakat av 1766 bär vittne
(bild 5). Den metod
för räddning ur
is-vak, som här
åskåd-liggöres, har ännu i
dag sin giltighet
under vissa
förhållanden. Den nödställde
tager sig upp ur
vaken ryggledes efter att
dessförinnan ha
sönderbråkat den svaga
isen till en ränna,
avsmalnande till en
spets. Väl uppe, rullar
han sig bort till
fas

tare underlag. Ispik, isdubbar och ev. livlina
böra ej saknas i utrustningen vid färder på
okända isar. Ispiken, en omkr. l*/2 m lång
stav av starkt träslag, beslagen med en
järnspets, brukas huvudsaki. för att undersöka
isens beskaffenhet under färden fram.
Tränger icke staven igenom vid en kraftig stöt,
kan bärkraften anses tillfyllest för en ensam
person. Isdubbarnas uppgift är att bereda en
nödställd möjlighet att få fäste i isen, då
han arbetar sig upp, vilket i detta fall lättast
sker i sidläge mot iskanten. Redskapet
består av ett par omkr. 12 cm långa och 2 cm
tjocka trähandtag, i ändan försedda med en
vass järndubb, genomnitad i skaftet. En
slidkniv eller annat spetsigt föremål kan i
nödfall ersätta isdubbarna. Livlinan (20—30 m
lång och med vidfäst lämplig tyngd)
kommer till användning vid livräddning på svag
is. I avsaknad av livlina kan räddaren
till

Bild 5. Bästa sättet för
den, som gått ned sig på
svag is, att taga sig upp
igen. Efter ett svenskt
plakat av 1766.

Livräddningsväsende 58

gripa rocken, hängslena, ryggsäcken el. dyl.,
varvid han, liggande utsträckt på magen,
själv tager säkert fäste med ena handen i
isen medelst en dubb, slidkniv, skridsko el.
dyl. Den nödställde bärgas med ryggen
(eller helst sidan) vänd mot isen och släpas
baklänges från stället. Om olyckan inträffat
nära stranden, anskaffas ett par
plankstumpar, åror el. dyl. för att fördela belastningen.
Redskapet sk jutes ut till vaken, varefter
räddaren försiktigt hasar sig fram till räckhåll.

Ett omfattande upplysningsarbete i
ämnet har bedrivits i Sverige av Svenska
liv-räddningssällskapet (se d. o.), som därvid
särskilt inriktat sin verksamhet på
skolungdomen. Utbildning i islivräddning omfattar
bl. a. iskunnighet samt övningar i
livline-kastning.

Litt.: H. Möller, »Räddning av
drunknande» (1923) och »Iskunnighet och livräddning
på is» (1927); Svenska
Livräddningssällska-pets Årsböcker 1929—30. H. Mr.

Livräddningsredskap, se Brandväsen,
sp. 1110—11, och
Livräddningsväsende.

Livräddningsstationer. För räddande av
skeppsbrutna finnas f. n. (1930) vid Sveriges
kuster 33 1. De betecknas på sv. sjökort med
JiS. Utrustade med såväl livbåt (framdriven
medelst segel och åror) som raketapparat äro
följande stationer: i Kattegatt:
Båtfjorden omkr. 9,5 nm. n. v. t. n. om Varberg,
Galtabäck drygt 5 nm. s. s. ö. om Varberg,
Glommen invid Morups Tånges fyrplats,
Staf-singe omkr. 2 nm. v. om Falkenberg,
Sär-dal omkr. 6,2 nm. n. n. v. om Tylö fyr,
Halmstad och Torekov; i Öresund:
Hälsingborg; på sträckan Falsterbo —
Tor-h a m n s u d de: Sandhammaren och
Utläng-an; på Gotland: Hoburgen, Visby och
Gotska Sandön (motorlivbåt). Följ, stationer äro
utrustade med livbåt utan raketapparat: i
Öresund: Höganäs och Skanör; på
sträckan Torhamnsudde — Kråkelund:
Grönhögen på Öland (motorlivbåt) och
Gräsgård på Öland (vilken station har
föreslagits att indragas); på Gotland:
Skärsände udde och Faludden; på sträckan
Kråkelund— Landsort: Kråkelund
(motorlivbåt) och Enskär (motorlivbåt); på
sträckan Landsort — A r h o I m a: Simpnäs
(motorlivbåt) och i Bottenhavet: Singö,
belägen strax innanför Svartklubben
(motorlivbåt), Fågelsundet vid Lövstabukten och
Skutskär vid Gävlebukten. Följ, stationer
äro utrustade med enbart raketapparat:
i Kattegatt: Ängelholm och Arildsläge
4,2 nm. ö. s. ö. om Kullen; på sträckan
F alsterbo — Torhamnsudde: Ystad,
Brantevik, Kivik, Hanö och Utklippan och
på sträckan Torhamnsudde —
Kråkelund: Björnnabben på Öland. Av staten
ägas 18 av ovannämnda 1. De stå under
Lots-styrelsens förvaltning, övriga 15 stationer
tillhöra Svenska sällskapet för räddning av
skeppsbrutna (Göteborg). L-r.

Livräddningsväsende, organiserade
anstalter för räddning av skeppsbrutna. Man kan
säga, att från 1850-talet 1. i alla
världsdelar varit statt i ständig utveckling, och
från början av 1900-talet har denna
fortskridit med stora steg. Materielen har sjö-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 18 23:08:15 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdm/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free