Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ljuder - Ljudfilm - Ljudharmoni - Ljudhål - Ljudlag el. Ljudregel - Ljudlära el. Fonologi - Ljudmetoden - Ljudmätning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
Ljudfilm—Ljudmätning
70
och Braåsen (220 m ö. h.). 1,126 har åker,
6,834 har skogsmark. I L. ligga Skruvs
glasbruk, en större ångsåg, snickeri- och
bobin-fabriker. Pastorat i Växjö stift, Konga
kontrakt.
Ljudfilm, kinematografisk film, som
samtidigt med bilderna återger ljud, musik (t o
n-film), ord (t a 1 f i 1 m) o. s. v. Ljudet
återges antingen genom att ljudvågorna, som
optiskt upptecknats på ena filmkanten,
åter-förvandlas till ljud vid framspelningen eller
medelst grammofonplattor, som ljuda
samtidigt med att bilden är i rörelse. L. började
visas i Sverige 1929.
Ljudharmoni, harmoniskt förhållande
mellan ljuden i (större el. mindre del av) en
språklig framställning; eurytmi (se d. o.);
vissa ljudförändringar, ss. assimilation (se
d. o. 1) och vokalharmoni (se d. o.);
ljudsymbolik (se d. o.).
Ljudhål, hål i resonansbottnen på vissa
instrument, avsedda att dämpa efterklangen.
Den moderna violinen t. ex. har 1. i /’-form
(»f-hål»). T. N.
Ljudlag el. L j u d r e g e 1, uttrycket för de
villkor, under vilka en viss ljudförändring
ägt rum; A. Noreen m. fl. kallar själva
ljudförändringen för 1. L. måste ange vid vilken
tidpunkt, inom vilket geografiskt område och
språksamfund ljudförändringen skett samt
bestämma i vilken ställning (d. v. s.
omgivning av andra ljud, accentförhållanden m. m.)
det ifrågavarande ljudet övergått till ett
annat. En 1. är ej exakt, om den ej kan
restlöst förklara samtliga fall; undantagen,
d. v. s. de fall, där ljudet ej förändrats på
samma sätt som annars i flertalet, visa, att
något el. några villkor för 1. ej uppdagats.
— I nästan hela Sverige förändrades under
1300-talet ä (långt a) till å (ga > gå), medan
kort a kvarstod (kall); g övergick under
medeltiden till j framför s. k. lena vokaler
(giva > jiva). Dessa båda 1. ha verkat över
stora områden; förändringen av fsv. rd till
rd, t. ex. i gård, som vårt skriftspråk har,
är däremot begränsad till vissa sv. dialekter,
medan andra ha s. k. tjockt l, »tjockt» d, r
(går) el. d (gåd). — En 1. konstaterar vad
som försiggått men förklarar ej dess orsaker.
Man har tidigare sökt dessa i olika
fysiologiska och anatomiska förutsättningar hos de
talande, i omedveten strävan efter ett
bekvämare, d. v. s. tid och möda sparande uttal
o. s. v., men utan att kunna finna
övertygande bevis. Det är sålunda lika påfallande
som svårförklarligt, att uppfattningen av vad
som är fonetiskt »bekvämt» är så olika hos
olika människogrupper av samma större
språksamfund. Enligt andra åskådningar bero
1. ej på materiella förhållanden utan äro
(indirekta) uttryck för betydelseändringar; med
varje sådan förknippas sannolikt en
motsvarande ljudändring, varvid accenten är den
drivande kraften. Ad. N-n.*
Ljudlära el. F o n o 1 o g i, läran om
språkljuden, uppfattas ofta som en annan
benämning på fonetik (se d. o.) i detta ords
vida mening. Enl. A. Noreen är 1. i
vidsträckt bemärkelse läran om fonem (se
d. o.) och omfattar dels 1. i inskränkt
bemärkelse, som avhandlar fonemens kvalitet
i och för sig, dels prosodisk 1. el. p r o s o d i,
som redogör för deras vid jämförelse
framträdande relativa egenskaper. A. Lbd.
Ljudmetoden, den metod vid den första
undervisningen i läsning, som i första hand
bygger ej på bokstävernas namn och utseende
(stavmetoden) utan på de ljud, som
bokstäverna beteckna. Barnen få först lära
sig att ta ut de olika ljuden ur hörda ord
och inlära dem, varpå tecknen för ljuden
läras; dessa tecken nämnas blott med de
ljud, som de beteckna (alltså t, h, r, ej te,
hå, ärr). Slutligen inläres sammanbindning
av ljud till ord. Som varianter av 1.
betecknas ord metoden (ordbildningsmetoden),
då orden, ej ljuden, äro enheter vid läsningens
inlärande, och intresse- el.
ordbygg-ningsmetoden, som håller skrivning och
läsning skilda.
Ljudmätning, en under världskriget uppfun
nen mätmetod, genom vilken man med ledning
av ljudet noga kan bestämma läget av
ljudkällan (en skjutande artilleripjäs eller en
kreverande projektil). Mätningen grundar sig
på att ljudet med lika och känd hastighet
fortplantar sig från ljudkällan utåt i alla
riktningar. Är ljudkällan t. ex. en skjutande
pjäs vid K (se bild), når ljudvågen i ett och
samma ögonblick fram till A, X och Y.
Fixeras nu tidpunkten, då ljudvågen framkommer
till tre mätpostställen (A, B och C),
erhållas två tidsdifferenser, skillnaden i
ankomsttid till B och A (eller X) samt till C
och A (eller Y), och därmed bli även motsv.
avståndsdifferenser (fy och r2) kända. Man
vet alltså, att K befinner sig på en sådan
plats, att avståndsdifferensen B K—A K är
konstant och — ri, d. v. s. K måste befinna sig
på en hyperbel, vars brännpunkter äro A och
B; transversalaxeln är ri. Denna hyperbel
är känd och kan utkonstrueras på ett
mät-plan. På samma sätt finner man, att K även
måste befinna sig på en hyperbel med
brännpunkterna A och C samt transversalaxeln r2,
och sedan även denna hyperbel
utkonstrue-rats, är läget av Ä fullt bestämt genom
skärningen mellan de båda hyperblerna. I allm.
ersättas hyperblerna numera av sina
asymptoter, varigenom konstruktionen blir
väsentligt förenklad, utan att nämnvärt fel uppstår.
— För 1. användas numera automatiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
